Patriarkala relationsproblem är inte bara männens att lösa.

En grej jag tycker är intressant när en diskuterar patriarkala strukturer i relationer är alla som får för sig att allting skulle vara enskilda mäns ansvar bara för att det handlar om patriarkatet. Så tänker inte jag alls på strukturer. Jag tänker att patriarkatet är något som är inlärt i både män och kvinnor, i hur vi hanterar relationer.

Jag har lärt mig att begära en viss typ av relationer och en viss typ av behandling från män. Jag har lärt mig att förvänta mig vissa saker i relation till män. Jag har lärt mig att bete mig på vissa sätt i relation till män och så vidare. Detta är någonting som sitter i mig, men det rör sig icke desto mindre om patriarkala strukturer. Sådana internaliseras i en.

Att något har med patriarkala strukturer att göra innebär inte att en som kvinna är helt oförmögen att göra något åt det. Tvärtom så har insikten om dessa strukturer gett mig många redskap att förstå och hantera de problem som uppkommer i relationer som en effekt av detta. Att säga att något är en konsekvens av patriarkatet är inte att befria sig själv från ansvar, snarare handlar det om att förstå saker och ting för att kunna arbeta konstruktivt för förändring.

Jag funderar ofta på det här. Hur har jag påverkats av patriarkatet, och vad kan jag göra åt saken? För jag inser att ingen kommer att rädda mig från det patriarkala förtrycket jag har internaliserat i mig själv, det kan bara jag själv göra. Även om det inte är mitt fel att det är så så är jag så illa tvungen att ta mig upp ur situationen på egen hand.

Ibland talas det om att det är att skjuta ifrån sig ansvar att ”skylla” sina problem på patriarkatet, och att det skulle göra det svårare att hantera problemen. Jag tror inte att personer blir bättre på att ta tag i sina problem för att de inbillar sig själva att det är deras eget fel att de har problemen. Jag tror att det är mycket lättare att ta tag i något om en kan se orsakerna till det, och om en slipper känna skuld och skam över att en har problemen.

”Patriarkatet” är inte en person som en kan ”skylla” något på, det är en struktur som går igenom hela samhället, alla individer i det. Därför är det över huvud taget inte meningsfullt att säga att någon ”skyller” något på patriarkatet, eftersom patriarkatet är du och jag.

Kärrtorpsdemon.

Idag var jag på demonstrationen mot rasism och nazism i Kärrtorp som motsvarade alla förväntningar. Jag kände en viss oro över att det skulle bli för mycket ”det är fel med rasism” utan att sätta det hela i en större kontext, men det blev det verkligen inte.

16 000 personer samlades i Kärrtorp, och fler har samlats i andra städer i Sverige och även i andra länder. Det är fler än vad jag vågade hoppas på och det gör mig så jävla glad.

Nu kommer några dagar av borgerligt gnäll över att det uttrycktes vänsteråsikter på demon att följa. Borgare brukar som känt inte göra något själva för att stoppa rasism och nazism, men det är hemskt viktigt för dem att de ska inkluderas när det passar dem själva. Men jag känner väl att det spela mindre roll, för vi behöver inte låta dem sätta agendan. Vi kan kämpa för det vi vet är rätt oavsett vad någon skribent på DN tycker om saken. Och det, det är mäktigt.

Jag ska som vanligt försöka hålla mig så långt bort från borgerlig media som möjligt, för jag har insett att det inte är värt att lägga tid på. De kommer ändå aldrig att bry sig om något annat än att skydda sin egendom, och jag försöker sluta hysa illusioner om att de skulle ställa sig på min sida bara jag tar avstånd från våld eller använder God Ton. Den enda effekten är att de tillåts sätta agendan och tvingar in oss i att diskutera sina meningslösa symbolfrågor istället för att ta tag i reella politiska problem. Jag rekommenderar dig att göra detsamma. Vi behöver inte deras godkännande gör att föra vår kamp.

Att vara sansad.

Ibland lyfts det upp som ideal att vara sansad i olika diskussioner. En ska liksom inte låta sig bli känslomässigt medryckt utan vara lugn. Det finns en del personer som lyfter fram att de personligen inte är berörda i olika frågor men att de bryr sig å andras vägnar eller för att de är förnuftiga eller något i den stilen.

Att vara oberörd är ett privilegium. Att kunna unna sig att hålla sig lugn, inte bli upprörd och förbannad, handlar om att ha sitt på det torra. Det går kanske om en har en relativt stabil livssituation, om ens liv i beror på olika politiska beslut så är det desto svårare.

Att kräva av kvinnor att de ska hålla sig lugna och sansade när de utsätts för sexism, av icke-vita att de ska vara lugna när de utsätts för rasism, av transpersoner att de ska hålla sig lugna när de utsätts för övergrep när de söker vård, är att kräva att de ska ta något som drabbar deras livssituation på djupet på mindre allvar.

Jag blir förbannad över kvinnoförtryck. Jag blir förbannad för att det drabbat och drabbar mig och kvinnorna i min närhet, för att det leder till ett stort lidande och ibland även döden för många kvinnor. För att det berör mig och mina vänner. Jag tycker att det är ganska konstigt att människor förväntar sig att en ska kunna hantera detta med något slags lugn, utan att bli förbannad. Det är fantastiskt att det finns kvinnor som lyckas göra det, men personligen känner jag mig alldeles för illa berörd för att det ska gå. Jag pallar liksom inte vara sansad när det rör något som utgjort en så negativ kraft i mitt liv.

Men ilska är förbjuden i vårt samhälle, de häftiga känslomässiga uttrycken får folk att rygga tillbaka. Istället ska en vara ”konstruktiv”, alltså tala på ett sådant sätt som gör att makten vill lyssna, vilket för det allra mesta är förenligt med att tassa jävligt mycket på tå.

Att tala om att den som protesterar mot ett förtryck som drabbar denne ska vara sansad är en härskarteknik. Det handlar om att från ovan dikterar villkoren för att få delta i debatten, för att bli lyssnad på. Om den inte är sansad blir en inte tagen på allvar, om en faktiskt visar ilska på grund av det förtryck som drabbar en så används detta genast som skäl till att bli struken ur listan över röster värda att lyssna på. Och resultatet blir såklart att endast de bekväma rösterna finns kvar, de rösterna som inte kräver så mycket.

Om du nu ska ha God Ton™ kan du väl hålla fast vid det?

Jag har noterat en vissa tendens hos den mindre trevliga sortens kommentatorer att bli helt till sig när deras kommentar inte syns omedelbart efter att de postat den. Jag kan säga som så, att jag har en modereringskö i vilken alla nya kommentatorer hamnar. När jag släppt igenom ett antal kommentarer så försvinner dock modereringskravet. Detta är för att jag ska ha kontroll över det jag släpper igenom utan att blockera diskussioner i alltför hög grad.

Det fascinerande är dock hur extremt mycket folk taggar till då de tror sig bli censurerade. Då är det liksom ”varför släpper du inte igenom min kommentar din idiot”. Jag kan säga som så att den här typen av reaktioner markant minskar chansen att jag ska släppa igenom något över huvud taget, eftersom det visar på en viss överspändhet, paranoia och vilja att ”sätta dit” mig som jag tycker är ganska obehaglig.

Det visar också tydligt hur det här mer God Ton™ fungerar för många. Det är något en kan hålla till en början, men så fort en inte får som en vill så är det okej att ösa på med förolämpningarna, med förevändningen att en höll God Ton™ i början. Människor förväntar sig att bara för att de typ är ”trevliga” (eller inte direkt otrevliga) så ska de tas emot som några jävla kungar. Om detta inte införlivas så är trevligheten som bortblåst.

Det är så jävla falskt, och så jävla mycket på deras villkor. Om du nu är intresserad av att vara trevlig, ha God Ton™ etcetera, håll då fast vid det utan att direkt ändra dig efter minsta lilla indikation på att någon inte gör som du vill. Det är nämligen jävligt genomskinligt och faktiskt ganska pinsamt.

Anmälan.

image

image

I förrgår gjorde jag min första polisanmälan på grund av nättrakasserier. Den här personen, som nu bytt namn till @diamanttjuven, har förföljt mig på Twitter i typ två månader. Först blockade jag hen och tänkte att hen skulle lägga ner efter ett tag, men sedan gick jag in och såg dessa otroligt obehagliga tweets, varpå jag beslutade mig för att göra en polisanmälan.

Jag och flera andra har tagit printscreens på detta, så det finns vittnen och bevis. Kontot är inte heller något litet konto, utan ganska stort med många följare som hen verkar vara vän med privat, så det borde gå att ta reda på vem det är. Jag vet ju att polisen inte brukar ta så allvarligt på detta tyvärr, men jag hoppas att det ska leda någonstans att anmäla nu. Det borde verkligen inte vara okej att hota folk på det här sättet.

Om någon har ett hum om vem detta är skulle jag uppskatta om ni hörde av er. Tack på förhand.

Vila i din okunnighet.

Gud, jag blir så trött på människor som ba ”jamen det är okej att folk är poly/homosexuella/whatever men själv kan jag då rakt inte begripa hur en kan vara det”. Jamen okej? Är det verkligen så jävla viktigt för dig att förstå alla människors liv?

Varifrån kommer detta behov av att högljutt berätta att en själv minsann inte begriper vissa saker. Är det verkligen relevant? Måste världen verkligen veta hur du personligen skulle känna inför att ha flera kärleksrelationer, ha en partner med samma kön som du själv eller något annat? Förväntar du dig att personen ska svara och ba förklara att ”jomen det här är anledningen till att jag har lite normbrytande sexualitet”.

Nästa gång du får veta om att någon har en normbrytande sexualitet, eller något annat för den delen, försök att bara vila i din okunnighet. Försök att bara chilla i att du inte förstår allting och att du liksom inte heller behöver göra det, för det är fan helt okej att inte förstå vartenda fenomen i världen. Det är okej att inte förstå hur det känns att vara kär i någon som har samma kön som du, eller hur det går till att ha flera parallella relationer. Men är det verkligen så förbannat viktigt att berätta det?

Styrka är inte att stå ut med sexism.

Ibland uppmanas en till att ha ”skinn på näsan” och stå ut med olika uttryck för sexism i ens liv. Att ”stå ut” med sexism är i dessa sammanhang synonymt med att vara stark, att käfta emot sexismen är att vara en gnällig kärring som inte tål någonting.

Jag kan berätta att det kräver otroligt mycket skinn på näsan att palla stå upp mot sexism. Det sociala straffet för att inte acceptera sexism är mycket högt och det är betydligt enklare att fnissa undflyende och fortsätta som om ingenting hänt än att ta avstånd från personer som agerar sexistiskt. Det är inget en sysslar med för att det på något vis är en enkel eller bekväm grej att göra, vilket borde vara uppenbart för var och en som någongång försvarat sig själv eller något annan emot strukturellt förtryck. Eller alla som för den delen reagerat på sexism eller rasism men ändå struntat i att säga något för att… ja varför egentligen? Kanske för att det knyter sig lite i magen vid tanken på att säga ifrån. Kanske för att det är lite enklare att bara låtsas som ingenting. Helt okomplicerat är det uppenbarligen inte.

Jag mår dåligt av sexism. Jag ser inget egenvärde i att lära mig tåla något som jag mår kasst av. Om det gör ont att bli slagen, varför ska du lära dig att ignorera smärtan? För mig är styrka att kunna skydda mig själv och stå upp för mig själv, inte att stå ut med en massa skit. Det skulle bara bryta ner mig i längden. Jag har tränat upp min självrespekt och är stark nog att ta de sociala smällar det tyvärr innebär att försvara den. Det är jobbigt i stunden men jag vet att det i slutänden är något jag vinner på.

Om jag istället hade ”stått ut” (vilket hade varit fullt görbart) så hade jag sluppit anstränga mig för stunden och valt det lättaste men minnet skulle ha gnagt kvar i mig. Jag vet med mig att alla gånger jag inte stått upp för mig själv så har jag känt mig svagare efteråt, dränerad på energi. På samma sätt har jag känt mig starkare varje gång jag tagit mod till mig och gjort det (vilket sker oftare och oftare nuförtiden).

För mig är styrka också att våga stå i kontakt med mina känslor inför sexismen. Att inte försöka tränga bort det och tänka att det är okej. För mig är styrka att våga stå upp för mig själv och mina värderingar i alla sammanhang, även när det känns pissjobbigt och en vet att en har alla emot sig. Det känns verkligen alltid bättre efteråt, för en vet att en kanske kan ha sått något litet tankefrö hos någon, gett någon som går i samma tankar som en själv men inte vågat säga något lite extra mod eller åtminstone varit sann mot sig själv och stått upp för vad en tror på.

Den här idén om att styrka är detsamma som att stå ut med skit utan att säga ifrån gynnar bara förtryckarna. Det gynnar endast en världsordning där förtryck får fortsätta pågå samtidigt som vi uppmanas till att skaffa ”skinn på näsan” och ”stå ut”. Det är människor som blir utsatta som uppmuntras till att vara starka och härda ut, inte förtryckare som uppmuntras till att ändra sitt beteende.

Det finns inget värde i att svälja skit bara för att någon kommer tycka att du är svag eller mesig annars. Jag förstår att det kan vara läskigt att säga ifrån men tro mig, det känns verkligen alltid så sjukt mycket bättre efteråt. En känner sig bra och modig och framförallt så otroligt jävla stark. Stark som vågar stå upp för sig själv och säga ifrån, stark som vågar dra en gräns för vad en tål och inte tål och markera den, konfrontera den som passerar den och så vidare. Att våga inse att en inte pallar vilken behandling som helst och faktiskt göra något åt det är så mycket mer värt än någon dum idé om att en ska visa sig tålig. Det enda det leder till är att människor kan fortsätta trycka ner dig.