Det absolut vackraste jag varit med om i hela mitt liv är en fantastiskt kväll när jag och en vän till mig hängde vid maria. Vi hade suttit på en bänk och rökt ett helt paket cigaretter och kollat på en flicka i ett fönster när vi bestämde oss för att gå därifrån. Vi gick ner mot londonviadukten. Vi kom ner till vägen som var nästan tom. Efter att en bil rusat för bi så sprang vi över vägen och känslan när jag var på den var så jävla mäktigt. Jag kände mig som världens minsta och världens mäktigaste på samma gång.
Sen balanserade min vän på trottoarkanten och jag gick efter, och när jag gick där så kändes det precis som i rasmus på luffen, som om jag sögs in i filmen. Och jag blev helt jävla perplex och sa till min kompis att sluta, att det blev för mycket, men sen ångrade jag mig och lät mig sugas i i det. Det är nog det absolut häftigaste jag upplevt, att bara släppa allt och låta sig själv bli insugen i händelserna, verkligen bara känna.
Den kvällen kändes det som om jag levde i alla mina idéer, alla fantasier man har. Skräck, ångest och sorg blandat med absolut jävla lycka, alla känslor rena och oförfalskade, alla intryck är knivskarpa. Och jag levde mig verkligen in i det, tillät mig att släppa allt annat. Det är svårt att förklara, men kanske liknar det lite vad jag skrev om på dag ett. Att försvinna in i verkligheten, att bara uppleva den utan att analysera.
Låter underbart.