En grej folk som gillar parlamentarism ofta gör är att lakoniskt säga ”det finns inga pengar”, ett slappt konstaterande av hur världen ”är”, som om det inte var ett resultat av vad vi gör. Det är så spännande det här, för uppenbarligen finns det ju pengar nog för att till exempel sänka en massa skatter utan att det ger någon synbar effekt på arbetslösheten.
Såhär: vi har en högre produktivitet än vad vi någonsin har haft. Fler saker produceras till mycket lägre kostnader än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Det finns ett helt absurt överflöd av såväl mat som prylar, jag menar: saker och ting slängs för att inte priserna ska dumpas, många människor lever i ett enormt överflöd. Det är klart som fan att det finns materiella förutsättningar för att vi ska kunna ta hand om varandra, miljön och dessutom jobba mindre.
Men om vi tar ner det på en lite mer realpolitisk nivå: politiker har de senaste årtionden ägnat sig åt att sänka skatter, bromsa löneutvecklingen, sälja ut allmän egendom och låta företag exploatera naturresurser utan att kräva knappt någon ersättning för det. Att vi idag inte har samma ekonomiska utrymme att röra oss med i de offentliga finanserna är ingen slump utan ett resultat av politik, och givetvis kan det även åtgärdas med politik.
Jag hatar den här maktlöshetssjukan så innerligt. Alla dessa politiker som agerar som några jävla fån, människor som inte kan styra något egentligen utan bara göra lita nationalekonomiska kalkyler om vilken skatt vi borde sänka härnäst. Politik handlar om ideologi, om vilken riktning en vill att samhället ska ta sig och vad en önskar prioritera, ändå är den diskussionen idag helt frånvarande. Det landar bara i hur saker och ting ”är”, och att den som tänker sig att vi typ skulle kunna höja skatten är naiv och verklighetsfrånvänd. Att det helt enkelt inte är möjligt att nå nåhon större förändring i samhället, för att det inte finns pengar.
Håller med. Pengar – vad är det? Jo, något människan själva har hittat på. Självklart kan vi förändra hur mycket som helst om vi bara vill, fördela resurser på andra vis, sänka arbetstiden osv.
Klart det finns pengarl. Det är definitivt politiken det är fel på. Ta bara utförsäljningen av statlig egendom. Det om någonting är ju ett helt absurt slöseri med pengar. DÄR fanns pengar. Massor av pengar. Men nu går intäkterna från de verksamheterna ner i fickorna på någon riskkapitalist i Jersey istället för tillbaka till skattebetalarna.
Jag får panik av att tänka på allt som säljs ut, jag är tillräckligt oinsatt för att inte förstå hur/om det går att fixa tillbaks saker som borde tillhöra ALLA, förstatliga igen, någon som vill förklara & ge lindring åt i alla fall en av mina tvångstankar som ångestanfaller om nätterna? Haha.
Exempelvis skolan, går det att typ: ”näru mr Clean, nu får du inte ta ut vinst längre, basta!”
Inom ramen för en demokratisk parlamentarism finns det så klart pengar till både det ena och det andra om man väljer att ta in dessa pengar, dvs höjer skatterna. Jag vet inte exakt hur många miljarder om året staten hade fått in om man haft samma skatteregler som 2006, men många är det. Man skulle kunna fixa en bättre skola, bättre vård, bättre omsorg. Allt för pengar som verkligen finns, men som politiska beslut valt att inte ta in som skatt utan istället låta medborgarna (främst de som redan hade mest) behålla.
Tänker man mer radikalt skulle man med befintlig teknik och kunskap kunna se till att alla människor i världen fick mat, bostad, sjukvård och what have you. Detta utan att förstöra miljön och samtidigt jobba mindre. Vi skulle få mycket färre prylar, men gissningsvis skulle vi istället ha tid för klokare sysselsättningar (som att prata med varandra). MEN då skulle vi behöva komma överens om att det är så resurserna skall fördelas. Vi skulle behöva sluta tänka i termer av status och att koppla denna status till prylar och positioner. Vi skulle behöva hitta ett helt nytt sätt för att fördela det vi skapar tillsammans, och ett nytt sätt för att få folk att vara med och skapa det. Jag kan ibland tänka att ett av våra två kön är bättre på att tänka så en det andra. Dessvärre är det inte det könet som tänker mer på sina och allas våra barn än på sin nya Rolex eller sin Mercedes som bestämmer mest… (Jodå, det finns massor av kvinnor som är grymt statusfixerade och män som inte är det…)
Jag tror inte att mänskligheten är redo att ta det steget. Jag är inte alltför optimistisk inför möjligheterna att göra det inom överskådlig framtid heller… Tror du Fanny att ett rimligt samhälle vore möjligt i morgon – och hur skulle de som idag hellre köper en platt-TV till övertalas? (På något sätt krävs det väl en ganska stor mängd människor som tror på och vill leva i en rimligare värld för att den skall vara möjlig – eller?)