Inne i varje kvinna brinner en liten eld av manshat. Verkligen alla kvinnor, för alla kvinnor har den gemensamma erfarenheten som gör att vi vet att män är avskyvärda. Alla kvinnor har någon gång känt sig obekväma, nedvärderade, objektifierade, undanträngda eller skadade i en mans sällskap.
Många kvinnor väljer att kväva denna eld. Det kan vara alltför smärtsamt att behöva avsky människor en lever för och genom, en kanske måste omvärdera sitt liv vilket kan leda till smärtsamma och ibland även omöjliga uppbrottsprocesser. Att veta om sin situations jävlighet men ändå inte kunna lämna den kan vara bland det jobbigaste en kan gå igenom som människa. En känner skuld inför sig själv och andra, för att en som vuxen person inte är bättre på att ta ansvar över sitt liv.
Men grejen är att om en släpper ut manshatet så försvinner det också. Givetvis kräver det att en gör vissa förändringar, som ofta kommer som en logisk konsekvens av manshatet, men när en gjort dessa så kan en i regel sortera ut många av de irritationsmoment som finns i ens liv. De som fortfarande finns kvar kan en ta med en viss ro, eftersom en inte behöver ta det så personligt när en vet att det handlar om att män är avskyvärda och inte ens egna tillkortakommanden.
Jag tror du har rätt men att man måste vara väldigt ödmjuk för den process det detta är. Det handlar om kunskap och bli medveten om hur privilegierade män är och vilka orättvisor som råder. För mig tar det fortfarande tid att ändra mitt tankesätt, beteende och handlande- jag har ju blivit indoktrinerad från barnsben som andra. Alla små insikter och förändringar är värdefulla och tar mig framåt tänker jag för att inte bli helt uppgiven..