Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Feminism

Rakblad

Jag tänker på rakhyvlar. Hur de introducerades i mitt liv när jag förstod att som kvinna ska man raka sig. Man ska raka bort håret under armar och ben och på fittan. Vissa rakade sig på armarna. På magen. På fötterna. Allt skulle bort.
Det är en ritual. Att ta bort de där förhatliga hårstråna. Att lägga sig i badkaret och låta huden mjukas upp. Att smörja in med raklödder och drag efter drag föra rakhyveln över huden, avlägsna allt oönskat. Att skölja ned blandningen av hår och skum i avloppet. Föra fingrarna över den nyrakade huden och tänka; såhär len vill jag alltid vara. Och sen göra det igen och igen. Varje gång toppen på de avklippta hårstråna vågade sig fram igen. För tänk om man låg där i sängen med sin pojkvän och han märkte att ens ben var sträva. Eller om man hade kjol och inga strumpbyxor och det syntes.
Det gjorde ont det där. Rakningen. Inåtväxta hårstrån och inflammerade hårsäckar. Det tog tid det där. Rakningen. Att mjuka upp och smörja in och ta bort. Ändå gjorde jag det pliktskyldigt år ut och år in. För att man skulle, man förväntades. Att inte göra det vore ett brott mot det normala, det som förväntades av alla kvinnor. Jag sa att jag gjorde det för att jag ”tyckte om känslan av nyrakad hud”. Jag gjorde det för att känna att jag hade rätt att, om inte älska, så i alla fall acceptera, mig själv.
Senare förstod jag att rakblad kan användas även på andra sätt. De kan dras över huden och få den att öppna sig, att blöda. Det gör ont såklart, det är det som är poängen. För det är skönt när kroppen man hatar gör ont. Eftersom kroppen är ens egendom och ska underkastas intellektet är det bara logiskt. Kroppen är natur och jag vill inte vara natur, alltså skadar jag min kropp. Jag tvingar in min kropp i underkastelse.
Om man gör så med ett rakblad får man reaktioner. Det passar sig inte att göra så med ett rakblad. Tänk va, att förstöra sin kropp på det sättet! Gör man så med ett rakblad undrar folk hur det är med en. De bekymrar sig. Det förstår att någonting inte står rätt till. Och det kan vara skönt ibland när det syns, även om det inte är meningen att det ska synas. Och det sägs ju att det är därför kvinnor gör det där. För att de vill bli sedda.
Jag äger inte längre någon rakhyvel. Jag ska aldrig mer använda ett rakblad på mig själv, varken för att skära bort hår eller för att skära upp huden. Jag straffar inte mig själv längre. Jag försöker att inte anpassa mig längre. Därför äger jag ingen rakhyvel. För jag vet inte vad jag skulle kunna använda den till.
Jag vill att min feminism ska vara ett rakblad tryckt mot patriarkatets pulsåder. En sylvass egg som skär genom den patriarkala väven av lögner och blottar verkligheten under; den verklighet som är förtryck, exploatering och överordning. Den verklighet som feminister kallar för patriarkat. Jag fantiserar om att dra det över väven av lögner, patriarkatets hud, och låta sanningen välla fram.

Feminism och kön

En vanlig och viktig diskussion inom feminismen är hur man ser på kön. Det är en viktig ideologisk fråga eftersom vår syn på kön leder till olika slutsatser angående vad patriarkatet är och hur det ska bekämpas.

Jag tänker inte att detta är en vetenskaplig diskussion så mycket som en ideologisk. Jag tror att kön bestäms av en mängd olika faktorer, såväl biologiska som sociala. Frågan i min mening handlar snarare om var vi lägger tonvikten i vårt teoribygge. Att se kön som socialt konstruerat leder till andra slutsatser än om man ser på det som biologiskt.

Sedan beror det också på vad vi menar med ”kön”. Jag tänker att det för det mesta handlar om uppdelningen av mänskligheten i män och kvinnor, men att ”kön” även innehåller andra aspekter och möjligheter. Vi har alla kroppar med könsdelar om dessa finns såklart oavsett samhällsbygge. Vi har behov och begär som könsvarelser; behov av intimitet, kärlek, bekräftelse, passion. Detta kommer också att vara ett mänskligt behov i alla typer av samhällen. Och detta kan vi kalla våra könade liv.

Uppdelningen man/kvinna tror jag är socialt konstruerad i den meningen att de allra flesta egenskaper vi ser (eller tror oss se) i de olika könskategorierna är någonting som kommer av samhällets organisering snarare än direkt från vår biologi. Detta innebär inte att skillnaden skulle vara mindre reell, de är i allra högsta grad en del av vår materiella verklighet och någonting vi alla på ett eller annat sätt måste förhålla oss till. Samtidigt tror jag att det finns en biologisk komponent i den meningen att mäns och kvinnors kroppar (generellt) har en stor skillnad; huruvida vi har en livmoder eller inte. Denna skillnad tror jag spelar en stor roll för patriarkatets utformning både i dess historiska grund men också dess nutida reproduktion. En stor del av exploateringen av kvinnor idag centrerar kring just detta, att våra reproduktiva förmågor exploateras. Många av patriarkatets ideer om vad kvinnor är och borde vara härleds också utifrån detta faktum.

Med detta resonmenag menar jag inte att hänfalla åt någon slags biologisk determinism. Det hade absolut kunnat se annorlunda ut utifrån dessa fysiska skillnader. Men det går inte att förneka att de har stor betydelse i hur patriarkatet har utformats.

Detta innebär emellertid inte att endast kvinnor med livmoder är utsatta för kvinnoförtryck, lika lite som en person ur arbetsklassen som inte förmår arbeta slutar vara utsatt för kapitalistiskt förtryck. En del i det patriarkala förtrycket är att kvinnor reduceras till sina reproduktiva förmågor och detta gäller ALLA kvinnor, de kvinnor som är för gamla, sjuka, degenererade, ovilliga eller lesbiska för att skaffa barn, eller som fötts i en kropp utan livmoder, blir ju drabbade i den meningen att de inte ses som riktiga kvinnor; den legitima platsen som tillmäts kvinnor i patriarkatet är inte öppen för dem. Detta slår oerhört hårt mot dessa kvinnor.

Att säga att någon har fått ”för lite kuk” är ett våldtäktshot

IMG_20160406_134558Jag får ofta höra att jag inte är någon riktig kvinna, att jag är något slags mellanting mellan en kvinna och en man, inte värdig mäns uppmärksamhet och så vidare. Trots detta blir jag utsatt för en stora mängd sexuella trakasserier. Män som tar på mig fast jag inte vill, män som skriver att jag ska straffknullas och så vidare. Hur kommer det sig att de är totalt fixerade vid att knulla med en person som de finner så fruktansvärt motbjudande.

Det är någonting med att inte vara en riktig kvinna som retar män så oerhört. En tycker ju att de hade kunnat låta mig vara ifred om jag nu är så förbannat äcklig, det är ju inte som att jag själv söker upp dem och tvingar dem att vilja ha sex med mig, eller ”straffknulla” mig. Varför kan inte män bara låta kvinnor de tycker faller utanför ramen för hur en kvinna ”ska” vara vara ifred. Antagligen för att de är fixerade vid att kontrollera kvinnor, uppenbarligen en uppgift som måste utföras i patriarkatet. Kvinnan som inte lever upp till hur en kvinna ska bete sig eller se ut ska straffas med det vapen som enligt den patriarkala ideologin är det mest kraftfulla; kuken.

Jag tror detta pekar ut vad sex egentligen handlar om för många män; makt. Det handlar inte om ömsesidig njutning eller kärlek, det handlar om förnedring. Inte konstigt att tjejer inte är så jävla taggade på att ha sex med män i första taget, när så många män har så oerhört nära till att dra till med den här typen av snack så fort en kvinna inte gör som de vill. Det är ju avskräckande som fan. Det kan ni tänka på när ni gnäller över att det krävs för många drinkar för att få en tjej i säng. Kanske hade det funnits ett mer ömsesidigt sexuellt intresse om det inte vore för att sex ses som ett sätt att kontrollera kvinnor.

Det är också på grund av detta som så många kvinnor är rädda för penisar, det är någonting som symboliserar makt i dagens samhälle. Att säga att någon har fått ”för lite kuk” är att implicera sexuellt våld, det är ett illa dolt våldtäktshot. För det är aldrig någon slags frivilligt sex det handlar om, det handlar om att män ska knulla kvinnor till lydnad.

Föreläsning: hur förtrycker alla män alla kvinnor och vad kan vi göra åt det

Detta är första utkastet till den föreläsning om feministisk historia, radikalfeminism och lesbisk feminism jag ibland håller. Den handlar i kort om hur alla män förtrycker alla kvinnor och vad vi kan göra åt det.

Just nu pågår det mycket diskussioner om vilka andra ideologiska perspektiv som feminism är förenlig med. Många frågar sig var F! står i ekonomiska frågor, folkpartiet har ”feminism utan socialism” som en slogan i valet och så vidare. Jag kommer argumentera för att en strävan efter att krossa patriarkatet inte är förenlig med ett liberalt perspektiv, och försöka formulera en idé om hur vi istället kan angripa frågan.

Först och främst måste vi fråga oss vad en ideologi är. Jag brukar tänka att en ideologi kan delas upp i två olika delar. Den första är verklighetsbeskrivningen; hur tänker en sig att verkligheten ser ut. Den andra är målet, vad vi vill med samhället. Ofta säger vi att en feminist är någon som vill att könen ska vara jämlika, men det är inte hela sanningen. För att kunna kalla sig feminist så bör en också tycka att vi lever i ett samhälle där kvinnor är strukturellt underordnade. Detta tycker de flesta som kallar sig feminister. Frågan sedan är hur vi anser att denna strukturella underordning ser ut. Detta är ingen obetydlig fråga, utan avgör i förlängningen vilka metoder vi använder för att bryta den.

Ofta ses feminism som ett tillägg till en grundläggande ekonomisk politik. Samhället ska vara organiserat på ett visst sätt, och sedan ska kvinnor och män ha samma möjligheter i detta samhälle. Ungefär som om det inte spelade någon roll för könsmaktsrelationerna hur samhället i övrigt är utformat. Jag menar att detta är ett liberalfeministiskt synsätt; det patriarkala förtrycket beskrivs i termer av ”fördomar” och ”diskriminering” eller kanske ”rester från tidigare”, något som för tankarna till att det skulle vara ytliga företeelser som skulle kunna motverkar med utbildning eller att kvinnor lär sig att ”ta för sig”.

Så vad beror detta synsätt på? Min teori är att det har sin grund i att en inom liberalismen anser samhället vara uppdelat i olika ”sfärer”; den offentliga där det politiska livet sker, den ekonomiska och den privata. Målet i liberalfeminismen är att kvinnor ska ha samma formella rättigheter som män i den offentliga sfären, det vill säga rätt till alla yrken, alla utbildningar och så vidare. Ibland kan det även ställas krav på lika utfall i någon mån, alltså representation. Men det finns inget intresse att se särskilt mycket närmare på vad som sker i den privata sfären. Det som hamnar i den offentliga sfären är det som anses vara politiskt, alltså det som vi kan påverka genom politiska beslut inom rådande system. Var gränsen går är absolut ingen självklarhet, men den grundläggande idén är ändå att det finns saker och ting som människor gör som inte kan eller bör påverkas politiskt.

Jag menar att patriarkatet måste ses som ett politiskt system, även de delarna som tar sig uttryck i den privata sfären. Alla system som handlar om makt, om överordning och underordning, är politiska. En av de främsta patriarkala strategierna är just att få det patriarkala förtrycket att framstå som opolitiskt.

Radikalfeminismen började fokusera på dessa frågor på 70-talet. Radikalfeministerna lyfte fram det sexuella förtrycket, alltså förtrycket av kvinnor som könsvarelser. Radikalfeministerna menade att det finns en grundläggande struktur som bygger på mäns förtryck och exploatering av kvinnor som inte är en fråga om ”diskriminering” eller liknande inom det rådande systemet, utan som utgör ett relativt fristående system. Mycket kan sägas om radikalfeminismens teorier och praktiker, men jag tror att det är viktigt att vi tar fasta på den radikalfeministiska idén att patrirkatet utgör ett grundläggande, politiskt system som bygger på mäns förtyck och utsugning av kvinnor som kvinnor.

Vad är då poängen med att kolla på den privata sfären? I den privata sfären så äger mycket av det patriarkala förtrycket rum, bland annat så reproduceras många normer kring kön där och mäns våld äger ofta rum i hemmet. Liberalfeminister brukar i viss mån tycka att detta är relevanta politiska frågor, till exempel kan de ställa krav på att misshandel i hemmet ska tas mer på allvar eller att våldtäktslagstiftningen ska skärpas. Detta är såklart relevant, men för att angripa patriarkatet tror jag även att vi måste se på det förtryck som sker på grund av frivillig underkastelse, nämligen den patriarkala utsugningen§. Inom ramarna för den privata sfären sker reproduktionen. Reproduktionen är alltså dels reproduktionen av själva livet. Detta innebär inte bara barnafödande och -fostrande, utan också den omsorg som vi ger till varandra för att orka med arbetslivet. Utan denna omsorg, som är en del av den praktik vi kallar kärlek, så skulle människor inte orka med sina liv.

Hur ser då denna struktur ut? En brukar tala om något som kallas obligatorisk heterosexualitet eller den heterosexuell matrisen. Detta innebär att människor i det här samhället delas in i kvinnor och män, två grupper som antas vara ömsesidigt uteslutande och kompletterande. Denna uppdelnings antas vara ett allmängiltigt och relevant sätt att beskriva människors genus och sexualitet. Sedan förväntas det att kvinnor och män ska bilda så kallade par, som ska vara den minsta enheten i samhället. Dessa par ska sedan bilda ”familj” och så vidare. Detta syns inte bara i vilka normer och ideal vi har utan även i juridiken, samhällsplaneringen och så vidare. Till exempel byggs bostäder i hög grad för just par och/eller familjer, det anses självklart att den som har gett upphov till ett barn biologiskt också är den som ska ta hand om det och så vidare, det var inte alls länge sedan samkönade par fick samma juridiska villkor som heterosexuella par och så vidare. Det finns även en stark norm om just tvåsamhet, det vill säga att de som har en tvåsam kärleksrelation och även väljer att leva sina liv tillsammans åtnjuter vissa juridiska rättigheter och har skyldigheter gentemot varandra som inte till exempel vänner har. Det finns helt enkelt ett färdigt kit som en förväntas organisera sitt liv efter om en önskar ingå i kärleksrelationer eller skaffa barn.

Nu tänkte jag ta upp den kritik som har riktats mot dessa idéer. En av liberalfeminismens största kritik av radikalfeministiska perspektiv är att radikalfeminister inte tycker att kvinnor kan välja själva. Jag tror att en kan göra en åtskillnad på fria val och medvetna val. I detta samhälle väljer vi till viss del saker och ting själva, men för att få tillgång till vissa saker så måste vi ofta underkasta oss patriarkala normer. Vi kan i viss mån göra val, men vi kan inte avgöra inom vilken kontext dessa val sker eller ha full kontroll över de konsekvenser valen får. För att få tillgång till olika fördelar i patriarkatet, till exempel social bekräftelse, trygghet, känsla av sammanhang och mening, måste vi underkasta oss patriarkala relationsformer. Vi måste ingå i relationer där vi blir utsugna. Vi kan välja, och det gör också många, att inte ingå i dessa relationer, men det är på bekostnad av något; att ingå i det etablerade samhället. Om vi väljer att inte ingå i sådana relationer kommer vi få kritiska frågor, bli uteslutna ur vissa sammanhang, känna oss utanför när andra pratar om sina normativa liv.

Vi lär oss att det är i den vi får tillgång till saker vi behöver; närhet, trygghet, bekräftande av oss själva som individer. I viss mån är det också så; att hitta dessa saker utanför den heteromonogama relationen är svårare, det är inte så vårt samhälle är uppbyggt. Vårt samhälle bygger kring att vi ska få dessa behov tillgodosedda primärt i de heteromonogama relationerna. Det är till exempel inte helt ovanligt att människor vittnar om att de blivit uteslutna från gemenskapen när de skilt sig, eller att de inte haft någon att prata med när deras vänner skaffat barn och de själva inte gjort det.

Dessa normer skapar en situation där faktiska män kan få makt över faktiska kvinnor och barn inom relationer och familjer. För att få tillgång till det vi vill ha så måste vi underkasta oss dessa normer, och faktiska kvinnor måste underkasta sig faktiska män, gå med på att leva i en relationsform som i majoriteten av alla fall är förtryckande, begränsande och utsugande. Detta innebär inte att en inte också kan åtnjuta fördelar av att göra detta, men själva spelplanen är patriarkalt riggad.

Hur vi organiserar vårt kärleksliv, vår omsorg om varandra, vår reproduktion, är centralt för hur samhället formas och fortlever. Patriarkatet är således inte en fråga om att kvinnor ”diskrimineras” på lösa grunder, utan är ett grundläggande maktförhållande som bär detta samhälle och som går igenom i alla människors liv. Patriarkatet syns inte bara när någon blir slagen i hemmet, utan det finns även i de lustfyllda delarna av våra relationer.

Utan patriarkala reproduktionsförhållanden och allt det gratisarbete som kvinnor utför skulle samhället inte kunna se ut som det gör idag. Den patriarkala exploateringen är en grundläggande materiell förutsättning för detta samhälle. Denna utsugning får sedan en rad effekter, som till exempel att kvinnor får lägre löner eller sämre tillgång till olika maktpositioner i samhället, men själva grunden för detta ligger enligt mig inte i ”fördomar” eller ”diskriminering” som flyger omkring löst i luften utan mål och mening, utan det handlar om att kvinnor konsekvent tvings ge mer av sig själva i relationer, och därmed får mindre över till sig själva.

Därför måste vi som feminister börja ta denna fråga på allvar och se över möjligheterna till att de som är förtryckta i patriarkatet kan organisera sig som klass, det vill säga som en gruppering som har en given del i produktionen, i det här fallet reproduktionen. Precis som arbetare kan organisera sig och har organiserat sig i egenskap av arbetare, så kan vi också organisera oss i egenskap av uppbärare i reproduktionen. Vi kan säga; att vi vägrar att delta i reproduktionen på de villkor som erbjuds. Att vi vägrar ta hand om män och peppa deras ego, att vi vägrar ge kärlek om det innebär underkastelse, att vi vägrar föda barn om det innebär att vi blir mer beroende av en man eller att vi får sämre ekonomiska förhållanden.

Idéer om att förtryckta i patriarkatet skulle kunna organisera sig som klass brukar ofta bli bortviftade med att det är något som aldrig har skett, och således inte heller något som kommer att ske. Jag menar att vi kan se många av de framsteg som skett i fråga om till exempel barnomsorg och familjepolitik i ljuset av detta; när det har förts kollektiv kamp har vi kunnat driva igenom till exempel offentlig barnomsorg, eller bättre villkor inom äktenskapet. Det har kanske inte alltid varit så uttalat, men det handlar ändå om att kvinnor har börjat kunna ställa och också ställt högre krav på förhållandena inom relationer och i hemmet.

En av klasskampens förutsättningar har alltid varit att se sig som en maktfaktor, alltså att peka på att en faktiskt fyller en ovärderlig roll i samhällsbygget och att hota med att inte bidra om en inte får tillgång till en större bit av samhällets goda. Här menar jag att feminismen ofta har ett problem i att vi ofta ser oss själva som enbart förtryckta. När vi gör det blir ropen på förändring tomma, för vi har ingenting att luta oss mot. Om vi istället ser till den makt vi faktiskt har som kollektiv, till allt det arbete vi faktiskt utför som samhället aldrig skulle klara sig utan, så har vi helt plötsligt en annan position att ställa krav ifrån.

Det finns också kritik mot denna idé som bygger på att skillnaderna i förtrycket vi utsätts för är större än likheterna. Jag tycker att en kan se att vi drabbas av samma struktur utan att för den sakens skull tänka att individens upplevelse skulle se likadan ut i praktiken. Det finns mycket som skiljer oss åt, men vi är alla underkastade detta system även om vi underkastar oss eller ställer oss utanför. Jag tror att vi måste söka efter praktiker för att förena vår kamp som ska bygga på erkännandet av dessa olikheter i våra positioner som förtryckta.

Feminismen kan alltså inte vara ett tillägg till en grundläggande ekonomisk politik, utan måste ses som en fråga om en grundläggande struktur i samhället. Vi kan inte skrapa på ytan, ifrågasätta ”normer” och ”diskriminering”, utan att försöka se det exploateringsförhållande som gömmer sig där bakom. Det patriarkala förtrycket är ingen slump, som det ofta framställs som av framförallt liberalfeminister, utan är en grundläggande maktstruktur. Jag menar att vi måste ha denna förståelse av patriarkatet och de många former av förtryck som äger rum inom dess ramar för att kunna angripa det i grunden. Detta innebär inte att det bara skulle kunna finnas en metod för kamp, men däremot att det är viktigt att fundera på hur saker och ting hänger samman när vi formulerar våra krav och strategier.

För att kunna nå ett samhälle bortom patriarkatet så måste vi inte bara sträva efter jämställdhet i det offentliga livet, utan även ifrågasätta själva kärleken och könsrelationerna, hur människor skapas till kvinnor och män och hur vi sedan organiserar våra relationer mellan varandra, och vad som sker i dessa relationer. Många säger att människor skaffar relationer, familjer och barn för att de vill, och det ligger säkert mycket sanning i detta. Den intressanta frågan är på vilka villkor detta sker. Vi kan, i alla fall formellt juridiskt, välja bort många av de relationer där förtrycket sker, men då väljer vi även bort andra saker.

Ofta när en lyfter fram dessa idéer så anklagas en för att vara egoistisk och kärlekslös, vilket som bekant är det absolut värsta en kvinna kan vara eftersom hela vårt värde ligger i att vi ska vara motsatsen; vårdande, omsorgsgivande, bekräftare av mäns ego, självuppoffrande och så vidare och så vidare. Det sägs också att många kvinnor faktiskt vill ingå i den typen av relationer som jag här har kritiserat. Det är säkert sant, men de som ger denna kritik utgår ifrån att själva slutmålet skulle vara att vi inte skulle bilda relationer, familjer och så vidare. Men detta är bara en möjlig metod för att nå slutmålet, som är att skapa förutsättningar för att sann kärlek ska kunna äga rum i detta samhälle. Det handlar inte om att var och en ska välja det som passar den bäst, utan om att förändra själva grundförutsättningarna för detta val. Idag är dessa grundförutsättningar just patriarkatets förutsättningar, och givet dessa finns det alltid en maktobalans som fördärvar kärleken.

Sann kärlek måste bygga på frivillighet, ömsesidighet och frihet. I dagens samhälle så är det inte så det ser ut. Kärleken är snarare något vi tvingas in i och där kvinnor som grupp är underordnade män. Kvinnor går inte in i kärleksrelationer på samma villkor, vi är varken fria eller jämlika, och därför kan inte frivillighet eller ömsesidighet heller existera.

Själva slutmålet bör vara att vi ska kunna älska, ge omsorg, bekräfta varandra och skapa liv på våra egna villkor. Att kunna få älska utan att underkasta sig, att kunna ge omsorg och kärlek utan att bli exploaterad. Helt enkelt; att kräva att reproducera, att ge av vår kraft, vår omsorg, vår bekräftelse, på våra egna villkor, för att det är vad vi vill göra. Att utveckla varandra. Ömsesidigt och frivilligt och inte för att det är vad som krävs eller förväntas av oss.

Att vara extremist

När jag skriver texter får jag ofta som motargument ”men majoriteten av befolkningen tycker inte som du”. Det finns så många problem med detta ”argument”, kanske främst det att det inte är ett argument.

När jag skriver en text skriver jag den inte för att jag tror att en majoritet ska hålla med mig, utan för att jag tycker på ett visst sätt och för att jag har skäl till att tycka så. Jag presenterar argument för mitt sätt att tänka kring en fråga, som till exempel i de två texterna om barnafödarpolitik jag publicerade för Nyheter24 för några dagar sedan. Det är texter som är väldigt radikala; de handlar om att kvinnor bör befrias från den börda det innebär att föda barn. På grund av dessa artiklar har jag fått stora mängder kommenterar som handlar om att jag är galen och så vidare. Givetvis anses mitt förslag vara galet utifrån den ideologi som råder för närvarande, men detta är i sig inte ett argument. Det går inte till kärnan av det jag skriver.

När jag publicerar en sådan text är jag väl medveten om att den inte kommer få medhåll. Det är liksom det som är själva poängen med att publicera en text om något; om alla höll med hade det varit totalt ointressant. Att ständigt påpeka det alla tycker är uppenbart, typ att det är tråkigt att kvinnor blir våldtagna, är inte särskilt radikalt i dessa tider.

Visst skulle en kunna vara en feminist som smeker patriarkatet medhårs. Bara skriva texter om att alla män inte är dåliga misshandlare, men att det finns några få onda män som sabbar. Skriva texter om att det visst går att vara lycklig i ett heterosexuellt förhållande. Visst skulle folk hålla med, men hur ideologiskt intressant är det att hävda det alla redan tycker. Som att vara för kvinnors rösträtt såhär ca 100 år senare. Alla håller med, men ingen tänker till, och så är vi där i status quo.

Det är så det är att vara extremist. Folk håller inte med en. Och i det här samhället är det en extremistisk hållning att vilja störta patriarkatets grundpelare. Vi får inte tro något annat, samhället är liksom inte på vår sida; hade det varit det hade det sett jävligt annorlunda ut.

Till Daddys girl på instagram

IMG_20160330_173249Jag har ju en flashbacktråd som är 183 sidor lång! Mycket stolt över att ha lyckats vara såhär provokativ.

I denna flashbacktråd finns det ett gäng kvinnor som är mycket provocerade över att vissa av männen i tråden tycker att jag är, hör och häpna, attraktiv.

Med anledning av detta skrev jag en liten dikt på min instagram:

Daddys girl på instagram
Blev det jobbigt när jag lockade din man
Att med mig ligga
Jag denna arma arbigga
Kan också få till det
Fast hon inte vill det

Av någon anledning är det oerhört provocerande att det finns personer som tycker att jag ser bra ut. Jag gör ju liksom ingenting för att män ska tycka jag är sexig, och sen tycker de att jag är sexig ändå! Detta är ett så oerhört intressant fenomen.

Jag tror att det provocerar för att dessa kvinnor går omkring och anstränger sig varje dag för att män ska se dem, och så kommer det en kvinna som inte anstränger sig och tar all uppmärksamhet ifrån dem. Genast måste de bevisa att de är mer värdiga uppmärksamheten, och så drar de igång hatkarusellen.

Men Daddys girls kan vara lugns! Jag är lesbisk och kommer således inte att visa något intresse för deras pojkvänner.

Mer om Daddys Girls kan du läsa här.

Heteropsykosen och det heterosexuella statusproblemet

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om misslyckat heterosexuella:

Jättebra skrivet! Jag lever i ett monogamt heterosexuellt förhållande och ser mig själv som genusmedveten och feminist. För mig handlar det om ett övervägande kring hur alternativen ser ut, där för och nackdelar vägs in. Att ha familj och man innebär en plats i samhället och därmed social acceptans från omgivningen, kan tyckas vara skitlöjligt och svagt. Men jag har många gånger levt under ofrivilligt utanförskap i mitt liv och tycker därför att företeselen känns värdefull. Jag har haft förhållanden med kvinnor oxå och det är en annan typ av gemenskap med mer förståelse, det går i princip inte att uppnå samma förståelse från en man så det är en nackdel förståss, dock försöker jag vårda relationerna jag har till väninnor och medsystrar för att få utlopp för det behovet. Jag tillhör oxå en av de som haft ”turen” att träffa en man som inte är ett kräk utan han är solidarisk och överlägset mer vettig än alla män jag träffat. Självklart lider jag av den underordnade position jag har inför honom, hans ekonomiska makt, mitt behov att vara honom till lags på min egen bekostnad och så vidare. Jag tror inte heller det är möjligt med jämställda heterosexuella relationer. Jag lever väl på hoppet om att det en dag inte kommer vara så, och jag kan inte heller föreställa mig hur det skulle kunna vara bättre. Min största glädje i livet är mina barn, utan min man hade jag aldrig fått dem (tillhör inte de fantastiska högpresterande kvinnor som skaffar barn ensam) vilket oxå för mig är en enorm fördel. Om jag levde med en kvinna skulle jag behöva stå ut med andra aspekter, utanförskap, kamp om att ständigt hävda min familjs rätt att existera (dessutom har jag ju insett att det inte fungerar sexuellt för mig).

Jag tror att det som står i den här kommentaren är väldigt sant. Att ha en man innebär automatiskt en plats i samhället, ett slags frikort. Systemet är såklart ”designat” för att fungera precis så, det är liksom meningen att vi ska söka en mans beskydd och skaffa barn tillsammans med honom. Mot detta tunga arbete får vi inte alls någon skälig ersättning, det vi får är statusen i att vara en kvinna som är på ”sin” plats. Att ha lyckats skaffa en ”bra” man och ett förhållande en är förhållandevis nöjd med ska liksom

Det får mig att tänka på min upplevelse i Marrakech. Jag började ju dejta en kille där och plötsligt fick jag en social status jag inte haft innan. Denna sociala status steg mig snabbt åt huvudet, och jag började försumma de relationer med kvinnor jag var i, både där i Marrakech och på hemmaplan. Att få vara lyckat heterosexuell var på många sätt underbart, speciellt med den status som det innebar att vara vit och, i förhållande till lokalbefolkningen, rik turist i ett land där det råder någon slags apartheidregim (mer om detta en annan gång). Därav kallar jag psykosen stundtals för heteropsykos.

Hur gör vi för att forma ett systraskap starkt nog att stå emot denna status? Jag tror starkt på att försöka få lesbiskhet att öka i status. Vad tror ni?

Att misslyckas med den heterosexuella jämställdheten

finnasigiattdustårövermigJag skrev ju i mitt förra inlägg om att det är patriarkatet som gjort mig lesbisk. Vad är det som gör heterorelationer så förbannat svåra då? Jag tror det handlar om den över- och underordning en förväntas upprätthålla inom dessa.

När jag var hetero ville jag leva jämställt i mina relationer, och har sökt upp en massa information om hur en kan leva jämställt med män. Det är lite av en statusgrej inom feministiska kretsar, att lyckas med en jämställd relation. Därför är det många feminister som håller upp en fasad om att de är lyckat heterosexuella. Som ett svar på detta skrev jag tidigare om min egen relationskarriär som misslyckat heterosexuell:

Ibland funderar jag på om jag skulle kunna bli en heterosexuellt framgångsrik person. Jag tror att nyckeln ligger i att ha lite högre acceptans för att män beter sig illa, kanske ha lite lägre krav på att en eventuell partner ska vara en person jag faktiskt har ett intresse av, kanske vara lite mer åtråvärd i största allmänhet så att de tycker det är värt att anstränga sig. Men till vilken nytta?

Jag vet inte vad det krävs för en slags personlighet att klara av att leva heteromonogamt, men jag har stora tvivel kring att detta är något som alla eller ens en majoritet skulle kunna göra. Jag tror också att det handlar väldigt mycket om tur, i alla fall som kvinna. Att träffa någon en dels blir kär i men som också lyssnar på en, respekterar en, har ett intresse av att eftersträva en relation som är bra och utvecklande för båda. Om en som kvinna vill leva heterosexuellt är en ju ganska utelämnad till män, då de har högre status, större handlingsutrymme och så vidare. Män beter sig som kräk i relationer för att de kan och/eller för att de inte vet bättre, och för att gå omkring detta måste en hitta någon som både har intresse av att inte vara ett kräk och som vet hur en ska gå till väga för att lyckas med detta.

Sanningen att säga; jag har verkligen verkligen försökt. Detta har inte handlat om att jag träffat ”fel” män, de män jag varit tillsammans med har verkligen försökt, de också. Men det har helt enkelt inte gått. Jag har velat ha mer än de någonsin har kunnat ge mig. Kanske handlar detta om att jag i deras sällskap alltid har varit kvinna i samhällets ögon. Detta till skillnad från hur jag betraktas i lesbiska kretsar; där är jag först och främst en människa. Det finns ingen man som jag kan ställas bredvid och bli kvinna gentemot.

Jag ser ett stort problem i hur kvinnor formulerar sig kring jämställda heterorelationer; det verka som om det handlar om att roffa åt sig så mycket av kakan som möjligt. Relationen blir ett krig istället för att bygga på kärlek. Detta är en av anledningarna till att jag har så svårt för snack om jämställdhet i heterorelationer; det blir bara ett evigt räknande och vägande av arbetsinsatser som jag tror är jävligt farligt att hamna i. Att en diskar lika många gånger gör inte automatiskt en relation jämställd, även om det såklart också är en viktig fråga.

Istället för att tala om jämställdhet borde vi tala om att älska på likställd grund. Alla människor är olika och relationer bli därför aldrig helt jämna i uppdelandet av arbetsinsatser eller vad en nu vill räkna i. Däremot kan de bli givande för båda parter. Istället för att tala om rätten till jämställdhet borde vi tala om rätten att växa i en relation.

För vad spelar det för roll om din pojkvän diskar om du ligger vaken på natten och undrar om han egentligen vill ha dig? Eller om ni skadar varandra ömsesidigt? Jämställdhet gör inte automatiskt en relation sund, en sund relation handlar om att kunna växa tillsammans. Detta är få förunnat. Det kanske är dags att vi börjar prata om skiten bakom den där lyckade fasaden.

Dela gärna med er av era egna erfarenheter kring att försöka leva jämställt med män!

Jag valde inte att leva i patriarkatet, och det är patriarkatet som gör mig lesbisk

Vad innebär det egentligen att ”välja” något? Det är en fråga jag funderar på ofta i relation till min sexuella läggning. Jag är lesbisk i den meningen att jag lever mitt liv för och genom kvinnor, att jag enbart vill vara ihop med kvinnor och så vidare, men detta innebär inte nödvändigtvis att jag inte också hyser andra begär.

Jag har haft relationer med män under många år och på ett sätt älskat dessa män. Vad jag vet är att heterosexuella relationer inte passar mig; det blir direkt fullständigt omöjligt för mig. Jag blir som förbytt, kan inte hantera mina egna känslor eller mitt liv i allmänhet. Detta gör att jag väljer att ha relationer med kvinnor. Sedan är relationer med kvinnor också fördelaktigt för att kvinnor är fantastiska; roliga, coola, intelligenta och så vidare.

Har jag då valt att vara lesbisk? På sätt och vis ja, jag valde att tränga undan de begär för män jag kände. Men på ett annat sätt har jag inte valt min lesbiskhet; jag valde inte att leva i ett samhälle där relationer med män ser ut som de gör. Jag valde inte att leva i patriarkatet, och det är patriarkatet som gör mig lesbisk.

Om klimatet inom transrörelsen och outningskultur

För en tid sedan skrev jag om det som jag kallar outningskulturen som råder i feminismen idag, framförallt inom den så kallade transkampen. Då skrev jag såhär:

Den vanligaste versionen av det här fenomenet är att personer skriver att någon eller en grupp personer är cis som inte alls är det, och som de mycket väl vet inte är det. Detta används alltså som ett argument för att påvisa att de inte har något att säga till om i frågan och kanske rentav vinner på att driva en agenda som missgynnar transpersoners intressen. Det kan en ju förstå om det nu vore så att personerna var cis, men det är ju inte så. Då blir det bara osmakligt.

Samma sak drabbar mig personligen i min lesbiskhet. Jag är helt öppen med att jag är lesbisk, men däremot finns det såklart detaljer ur mitt liv som jag inte berättar; vem jag ligger med och hur, vilka mina preferenser är och så vidare. Detta för att jag inte tycker det är särskilt talande för de politiska frågor jag försöker driva. Men det är ett ständigt jävla kackel om hur varför när var och med vem jag blev lesbisk. Mina bevekelsegrunder för detta verkar av någon anledning oerhört intressanta vid till exempel ett generellt resonemang om lesbofobi. How can this be?

Handlar det kanske om helt vanligt nedtystande och osynliggörande? För det funkar ju så att om vi inte är ute så är vi inte queers för världens ögon, och är vi inte det så har vi inget utrymme inom denna ”scen”. Det är på ett sätt begripligt MEN jag förstår inte hur en aktivt kan vilja skapa en situation där människor som är öppna inte får vara med bara för att de inte säger det hela jävla tiden. Det är någon sjuk idé om renlärighet som bara kan gå rakt till helvetet.

Vi stöts undan till förmån för de som är öppna, antingen för att de väljer det eller för att de inte har något val. Våra erfarenheter respekteras inte eftersom vi inte vill bli sedda som transkvinnan/den lesbiska i varenda given situation. Eftersom vi kräver att ses som människor åtminstone någon gång ibland är vi heterosexuella cispersoner, och detta inför människor som känner till vår position.

I dagarna har det varit ett stort drev mot en femtonårig tjej vilket har gjort dessa frågor aktuella igen, så jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om det.

Jag umgås med många transkvinnor, öppna och ickeöppna, och formulerar teori tillsammans med dem. Tro det eller ej, men min feministiska teori är väldigt inspirerad av såväl tanskvinnors och queers erfarenheter. En av mina favoritfilosofer är Judith Butler OCH SÅ VIDARE. Jag har även haft romantiska relationer med transkvinnor, personer jag givetvis inte kommer att outa eftersom det vore oerhört respektlöst och skulle sätta dem i en farlig situation. De flesta jag har ihop det med är personer ni aldrig ser röken av här på bloggen. Detta, att jag varit ihop med transkvinnor, har varit känt inom så kallade transkretsar. ÄNDÅ har jag fått en massa anklagelser kastade på mig om att jag inte skulle veta något om transkvinnors situation, senast idag på min facebooksida.

En vän till mig svarade på anklagelserna:

Jag kan gå i god för att Fanny visst har pratat med många transpersoner, vilket i sig inte är ett legit argument för att få diskutera kring kön som politisk position samt kön som socialt konstruerat. Det är en stor skillnad på vad en själv identifierar sig som och hur samhället bemöter en utifrån hur en blir läst. Visst min identitet kommer alltid vara kvinna i första hand men så länge samhället kan läsa av min transstatus så kommer jag inte heller bli en ”äkta” kvinna. Det är först när jag blir läst som kvinna, som jag kommer bli bemött som en kvinna. Detta är socialkonstruktivismens grunder och även existentialismens.

Sedan är det intressant hur det alltid tjafsas om den enskilda individens rätt till självdefinition när en pratar om hur förtryck och strukturer könar oss. Ska vi dra till med en teoretiker som är älskad inom transrörelsen, dvs judith butler, så säger hon själv liknande saker som Fanny formulerat i sin text. Men iaf, det är en stor skillnad mellan strukturell analys och individualistisk analys. Skilj mellan sakfråga och personlig identitet. Det är två helt skilda saker.

Och ja, jag bär på transerfarenheter och gissa vad? Är själv extremmaterialist och extremstrukturalist.

Precis som hon säger så borde det inte spela någon roll huruvida jag känner transpersoner eller ej, det borde vara mitt resonemang som räknas. När diskussionen handlar om personliga relationer skapas en slags outningskultur, där alla måste ange vilka sätt de avviker från normen på. Så fort jag skriver måste jag vara öppen med alla mina erfarenheter, från vilka jag varit ihop med och deras eventuella transstatus till mina egna erfarenheter av kroppsdysfori (mer om detta en annan gång), för att tas på allvar i dessa rum.

Vem tjänar på en sådan kultur? Jo, de privilegierade! De som, till skillnad från gemene transkvinna, kan vara öppna med sin normbrytande kropp och identitet. För det är fortfarande framförallt transkvinnorna, eller de som patriarkatet avskriver som falska kvinnor, som är de mest utsatta. Inte någon vit ickebinär afab femme. Transpersonerna som dör är inte vilka transpersoner som helst, det är framförallt transkvinnor. Detta är viktigt att ha i bakhuvudet när en diskuterar transfrågor; alla transpersoner har inte samma situation! Många av de som kallar sig trans räknas inte ens in i statistiken!

Arkiv