Om den förstörda semestern

Under denna sommar har jag tänkt mycket på konceptet ”semester”. Många människor har fått sina semesterplaner förstörda av extremvädret som uppstått på grund av den globala uppvärmningen, och detta har lett till mycket upprördhet. Människor har fått avbryta sina semesterresor på grund av extremhetta och skogsbränder och de som stannat på hemmaplan har sett hela juli regna bort.

Jag är inte ensam om spaningen att många är mer bekymrade över sina krossade semesterplaner än att samma extremväder faktiskt hotar grundvalarna för vår existens, och jag tänker inte uppehålla mig vid detta. Jag undrar istället vad det egentligen är som gör att en förstörd semester framstår som en så stor katastrof att det ofta överskuggar det faktum att dessa katastrofer inträffar där andra människor lever sin liv, året om?

I kapitalismen är ”semester” en slags konsumtionsvara. Det kostar att vara ledig från jobbet och allt det vi förväntas göra på semestern kostar. Att inte arbeta räcker liksom inte i sig självt utan vi måste under de veckor vi slipper arbete producera en njutbar semester där vi får både återhämtning och olika ”upplevelser” som ska vara berikande. En stor del av förklaringen till detta är såklart att vi översköljs av reklam som har som syfte att få oss att se semestern som en konsumtionsvara. Vi ser bilder på umgänge över generationsgränserna, föräldrar som orkar leka med sina barn och par som har tid att se varandra djupt i ögonen över en god middag. Allting är placerat på en annan plats där det som ofta är svårt att få till i vardagen framstår som möjligt. Man kan säga att semestern är det som får våra vardagsliv att framstå som levbara. Löftet om att några veckor om året bara kunna ta det lugnt och inte befatta sig med något av det som är ens liv i vanliga fall är det som håller många igång.

Det handlar om en slags effektivisering av fritiden – allt det vi inte får tillräckligt av i våra vanliga liv ska pressas in på dessa fyra veckor, och för att nå dit måste vi såklart konsumera. Att flyga framstår som en helt rimlig prioritering av jordens resurser, ja till och med en rättighet, för man har ju trots allt bara semester en gång om året och då är det viktigaste att man får NJUTA och UPPLEVA och VILA och inte hålla på och oroa sig över allt det där man måste ta hänsyn till i sitt vardagsliv. När verklighetens problem så knackar på dörren även då bryts semesterns magi – vi kan inte bara jobba för att sedan köpa oss fria från de problem som kapitalismen skapar. Själva grundvalarna för vår livsstil ruckas och detta utgör såklart en källa till djup förtvivlan.

Om förbättringar i våra vardagsliv hade framstått som möjliga hade kanske inte semestern varit lika helig och desperationen inte lika stor om den inte blev som man tänkt sig.