Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Att ge stöd.

Igår hörde jag ett heteropar fyllebråka. Bråket handlade om att mannen hade ignorerat att kvinnan mådde dåligt trots att hon förmedlat att hon gjorde det, och hans förklaring till det hela var att han hade varit ”rädd” och ”osäker” och därför helt och hållet undvikit att möta henne i hennes känslor.

Detta fick mig att tänka på en såndär Grej Som Män Gör, nämligen låta sin högst egocentriska rädsla för att misslyckas eller snarare att inte kunna utföra några stordåd stå i vägen för allt.

Typ såhär; kvinna vill ha stöd, man vet inte hur han ska kunna ge detta och därför skiten han helt och hållet i att ge stöd åt kvinnan. Istället för att faktiskt försöka så rinner allt ut i sanden. Detta är såklart betydligt mycket mer sårande och förödmjukande än det är att få lite halvtaskigt stöd eftersom det indikerar att personen i fråga inte bryr sig alls.

Jag tänker att detta handlar om vissa mäns idé om att de liksom måste kunna rädda hela jävla situationen på egen hand. Att de ska kunna komma in som några slags riddare och bara befria folk från deras bekymmer. När det är uppenbart att det inte är möjligt så bara ger de upp helt och hållet istället för att göra sitt bästa. Det ska liksom vara allt eller inget, en ska kunna göra en annan människa hel eller så får det vara.

Att ge stöd till en annan människa handlar mycket om att bara visa att en bryr sig och att en finns där. Det handlar inte om att rädda hela situationen på egen hand, utan om att finnas där när den andra tar sig upp ur sin egen skit.

Och grejen är, att det är helt okej att göra fel då och då. Vad som inte är okej är att ge upp på en annan människa som litar på en. Det är inte okej att inte göra något när någon annan säger att hen mår dåligt, att hen behöver stöd. Sedan kanske en inte kan vara det bästa stödet i världen, men det är inte det det handlar om, det handlar om att finnas där.

Anledningen till att kvinnor ofta är bättre på att ge stöd är inte att vi är emotionella genier från födseln utan att vi har tränats i det och framförallt att vi har lärt oss att det är något en gör för andra, att en ställer upp när någon behöver hjälp. Att ställa upp är liksom halva grejen, att visa att en går att lita på. Att sitta kvar även när det är sådär obekvämt och en liksom inte vet alls vad en ska säga för att få den andra att må bättre. Att våga finnas där även fast en är osäker och rädd som fan för att göra fel. Det är vad stöd handlar om, inte att säga den där grejen som kommer få personen att bli glad igen, för den grejen finns liksom inte. Det handlar om att härda ut genom svåra perioder för att en bryr sig om någon. Det är kanske inget hjältedåd som en man kan skryta med, men det är en jävligt viktig och fin handling som alla som bryr sig om någon annan borde kunna utföra.

Samtycke och att bli uppkåtad.

Jag har tänkt en del på det här med sex om samtycke på sista tiden. Jag har kommit att omvärdera vissa sexuella relationer jag har haft med män och kommit fram till att det inte funnits så mycket samtycke som jag innan har inbillat mig.

Jag har haft så kallat ”bra sex” med män, alltså sex där jag har varit upphetsad, där jag har fått orgasm och så vidare, men jag har kommit fram till att detta inte nödvändigtvis innebär att det har funnits samtycke.

Till exempel; en man som hade för vana att kåta upp mig trots att jag innan sagt att jag inte ville ha sex då, som gjort upprepade närmanden trots att jag från början tackat nej. Eftersom han visste hur han skulle göra för att jag skulle bli kåt så ville jag ju till slut ha sex, och det var ju skönt och så, men det var fortfarande något som kom sig av att han överträdde mina gränser.

Jag tänker att kåthet är en fysisk reaktion. Om en tvingar fram denna reaktion hos en person som sagt att hen inte vill ha sex så är det ett sätt att få sex mot någons vilja. Det kan finnas andra skäl till att en inte vill ha sex än att en inte har lust, typ att en behöver fokusera på annat eller att en inte är i fysisk form för att ha sex (problem med slemhinnorna eller något). Om en i sådana situationer blir uppkåtad av någon annan så kan det vara så att lusten tar överhanden, trots att en egentligen inte vill. Att i en sådan situation kåta upp en annan människa är att medvetet få denna att ändra uppfattning i frågan till något en själv råkar tycka är bättre.

Mannen som gjorde såhär mot mig tycker sig säkert inte ha gått över några sexuella gränser, det tyckte inte jag heller när det hände, eftersom jag ändå uppskattade att ha sex med honom. Men när jag ser på det i efterhand så är det tydligt att han överträdde mina gränser. Jag sa tydligt nej, även om jag inte sa nej under själva sexet. Jag ville inte ha sex från första början, men han fick mig medvetet att vilja ha sex.

Jag har också varit med om att män har kåtat upp mig när jag har sovit, och att vi sedan har haft sex när jag har varit vaken. Även om jag i de situationerna har velat ha sex, eftersom jag varit uppkåtad, så har detta varit ett beteende som jag på en generell nivå har avbett mig eftersom det suger att få sin nattsömn förstörd. Jag har varit med om att män bett om ursäkt för detta men ändå fortsatt upprepa beteendet. Jag såg det dock aldrig som övergrepp eftersom jag ville ha sex när själva sexet ägde rum, men premisserna för sexet var ju ändå något jag hade sagt nej till innan.

Det detta beteende handlar om i mina ögon är att män har vetat hur de ska få mig att vilja göra vissa saker med dem, och utnyttjat detta trots att jag sagt nej. De har vetat hur de ska göra för att få mig att bli upphetsad och vilja ha sex med dem trots att det varit på premisser jag har tackat nej till. Men av många anses detta inte röra sig om något övergrepp, eftersom jag inte sade nej under själva akten. Är inte det egentligen ett ganska konstigt sätt att se på samtycke? Jag tänker att det som borde räknas är alla mina ”önskemål” om hur sex ska gå till, alltså även de jag klargör innan om premisserna kring när och hur sex borde äga rum. Det är inte bara min vilja när jag blivit uppkåtad som räknas, utan även det jag uttryckt innan om när det är okej att få mig att bli upphetsad.

Skulle gärna vilja veta om någon annan har liknande erfarenheter och hur ni ser på det här resonemanget kring samtycke!

Genusvetenskap är inte flum.

När folk ska dra exempel på flummiga och onödiga ämnen så brukar genusvetenskapen alltid dyka upp. Sällan verkar folk ha koll på vad genusvetenskap egentligen är, så jag tänkte förklara lite.

Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt forskningsfält som behandlar hur vi skapar kön i olika sammanhang. Mycket genusvetenskap går ut på att kritisera annan forskning ur ett genusvetenskapligt perspektiv. Till exempel finns det åtskilliga exempel på när föreställningar om kön har varit ett hinder för forskare att dra korrekta slutsatser, till exempel angående djur som ofta antas vara heterosexuella trots att så inte alls behöver vara fallet. Detta är såklart ett problem som gör vetenskapen mindre objektiv, ett problem som genusvetenskapen försöker lösa genom att kritiskt granska vetenskap.

Vilka tolkningsramar vi har när vi ser på olika fenomen spelar såklart stor roll för vilka slutsatser forskare drar utifrån ett material, men också avgörande för vilka studier som ens anses relevanta att bedriva, vilken metodik som används i dessa och så vidare. Det finns en massa föreställningar om kön, sexualitet och så vidare som egentligen inte kan styrkas, och dessa gör genusvetenskapen i hög grad upp med.

Ett typiskt exempel där det kan vara relevant att ha denna kritiska hållning är när folk har uppfattningar som att ”det finns två kön och så är det med den saken”. Detta är något som slentrianmässigt antas, utan att det frågas vad kön ens är, var gränsen går mellan dessa två sagda kön eller vad det har för relevans över huvud taget. När denna typ av uppfattningar nästlar sig in i vetenskapen, vilket de gör, så är det jävligt bra att det finns något slags kritiskt tänkande kring dem, och detta bidrar genusvetenskapen med.

Att detta skulle var flummigt eller ovetenskapligt har jag mycket svårt att se. Snarare är det en strävan efter mer objektivitet inom vetenskapen, och det är väl snarare motsatsen till flummigt. Jag tycker i alla fall att det låter mer flummigt att basera vetenskapliga studier på föreställningar om kön som inte är vetenskapligt belagda MEN DET ÄR JU BARA LILLA JAG DET.

Sedan kan ju genusvetenskap också vara politiskt på det viset att en med hjälp av den tar fram teorier om kvinnors underordning, hur denna kan hävas och så vidare. Detta är dock inget unikt för genusvetenskapen, om vi tar ett fält som nationalekonomi så finns precis samma saker där. Det handlar om att ta fram teorier för att nå vissa politiska mål. Att vetenskap då och då är politiskt gäller alla vetenskapliga fält.

Jag förstår varför så många ogillar genusvetenskapen, eftersom den ifrågasätter ett tankemönster som alla har jävligt inpräntat i sig och som ofta tas för sanning. Det är klart att det är otrevligt för forskare att få sin metodik granskad och tvingas ifrågasätta sina grundpremisser. Men att det skulle vara flum, det är faktiskt bara skitsnack.

Var går gränsen?

I förrgår var jag på en antifascistisk demonstration, på vilken det smög omkring några journalister och frågade folk var ”gränsen går” när det kommer till att använda våld mot nazister och fascister. Jag tycker det är en intressant fråga, men jag skulle helst vilja se den omvända frågan ställas till människor som är kategoriskt ”emot våld”.

Jag skulle vilja att alla ickevåldsmänniskor fick frågan var gränsen går för när det är okej att inte använda våld. Exakt hur långt får något gå, exakt hur miserabelt får ett samhälle bli, innan det är okej att använda våld för att förändra det. Hur många rasifierade, arbetare, funktionshindrade, hbtq-personer och kvinnor ska behöva dö eller lida svåra kval innan det är okej att vi använder våld för att skydda våra rättigheter? Exakt hur mycket lidande kan förkomma innan det blir moraliskt fel att inte kämpa emot med alla till buds stående medel?

Varför avkrävs aldrig de som är ”emot våld” svar på dessa frågor? Varför behöver de aldrig motivera sitt ställningstagande?

Trolljägarna.

Jag har, som vissa noterat, varit med i programmet Trolljägarna på tv3. Jag har inte sett det aktuella avsnittet själv så jag kan inte riktigt kommentera min egen prestation, men jag såg avsnittet innan och vet att personen som trakasserade och mordhotade mig i somras blev uthängd med namn och bild.

Jag tycker att den här typen av program är problematiska på många vis. Det är problematiskt att ett strukturellt problem görs till en fråga om individer, det är problematiskt att rättsväsendet inte tar hand om dessa personer och att vi istället straffar dem genom att hänga ut dem offentligt, det är problematiskt att en man som Aschberg ska gå omkring och ”skydda” en massa kvinnor som blir utsatta för saker av De Riktiga Förtryckarna och så vidare.

Jag skulle inte ha medverkat i den här typen av produktion om den som skulle konfronteras var något vanligt flashbacktroll. Jag får vidriga kommentarer dagligen, men det gör inte att jag vill straffa alla de som utsätter mig för dem personligen eller hänga ut dem. Den här personen hade dock flera tusen följare på twitter, hade trakasserat mig under en lång tid och har även trakasserat åtskilligt fler. Jag visste också att hen var långt ifrån någon utsatt förlorare, utan tvärtom som jag förstått det ganska framgångsrik. Detta gjorde att jag ville medverka till att hen skulle få någon form av straff. Det har fungerat bland annat i och med att hen tog bort sitt första konto kvällen efter konfrontationen spelades in, och nu också tagit bort det nya konto hen skaffade efter det. Jag tror också att många av de som tyckte om och försvarade detta konto har tänkt om i frågan.

Sedan kan jag ju inte förneka att jag har ett visst personligt behov av hämnd och upprättelse. Den här personen utsatte mig för jävligt mycket skit, och det från ett konto med flera tusen följare som också kunde dras med i det. Jag kände mig, givetvis, jävligt utsatt, och jag vet att många andra har känt sig utsatta av hen.

Jag vet inte om jag gjorde rätt val att medverka eller inte, nu är det hur som helst redan gjort och inget jag kan göra något åt.

Hantera ångest utan illusioner.

Länge försökte jag hantera min ångest genom att hänge mig åt illusioner. Jag tänkte: om jag bara blir smal, skaffar en partner, blir framgångsrik och så vidare så kommer jag att bli lycklig. Detta ledde till många tillstånd av eufori, men också en ständig strävan efter mål som ändå inte gjorde mig särskilt mycket gladare i slutänden. Jag hatade ofta mig själv för att jag inte förmådde att må bra, för det var ju liksom det en skulle göra. Jag skyllde dessa tillkortakommanden på att jag var fel, gjorde fel och så vidare.

Nu har jag en annan idé om vad det är som får mig att må dåligt, en idé som inte bygger på att jag bara behöver fixa till någon grej så kommer allt att bli bra. Denna idé är på många sätt sundare, för den tvingar inte in mig i att ständigt gå omkring och kritisera mig själv, mitt utseende, min personlighet och så vidare, men den ger också mindre lättnad i stunden. Innan kunde jag alltid tänka att det bara var någon detalj som stod mellan mig och lyckan. Så kan jag inte tänka längre.

Jag vet nu att det jag tänkte skulle göra mig lycklig innan var lögner och illusioner, och det är en smärtsam insikt att hantera. Det finns inte längre några tillflyktsvägar. Ibland ger det mig panik, jag känner mig instängd, jag önskar att jag kunde vinna tillbaka de där illusionerna och hänga upp mitt liv på dem igen, för jag vet inte vad jag ska hänga upp mitt liv på utan dem. Friheten som jag har nu när jag gjort mig fri från dem är skrämmande, för det är ingen positiv frihet, det är som att falla fritt utan att veta vad en ska ta tag i.

Politiskt våld och straff.

En gång snackade jag med en liberal om våldsanvändning och hen frågade ”men hur mycket våld tycker du att det är okej att använda emot [hypotetisk individ X]” ungefär som om våldsanvändning handlade om att utmäta straff mot enskilda individer.

Jag ställer mig verkligen emot våld för sakens skull. Jag tycker inte att individer ska ”straffas” för att de typ är ”onda”, jag tycker att vi ska ha ett annat slags samhälle. Liberaler gillar ju dock iden om våld i bestraffande syfte, vilket en kan se på hela vårt rättssystem. Även om det inte förekommer fysisk prygling längre så är det ett slags våld att låsa in folk i fängelse, att ta ifrån dem deras uppehälle, tvinga dem att arbeta som straff och så vidare.

Våld är inget självändamål, det är en möjlig metod för att uppnå något. Ju mindre våld som krävs desto bättre. En kan dock konstatera att staten använder en jävla massa våld för att upprätthålla den rådande ordningen, och den som ville bryta denna måste alltså vara beredd att använda våld åtminstone i självförsvar. Vi står mot en fiende som inte hyser några tvivel inför att använda våld, varför ska vi då vara pacifister?

Men jag tror inte på våld. Jag tror inte på ett samhälle som, likt detta, bygger på våld. Jag tror inte på att vi ska ha den typen av institutionaliserad våldsanvändning som vi har idag. Jag tror inte på att bestraffa enskilda individer med hjälp av våld för att de är ”onda” eller liknande, det är en syn på människor som jag över huvud taget inte delar. Problemet är inte att det finns ”onda” människor, utan att vissa människor sitter på positioner där de kan ställa till jävligt mycket skit med sin ondska. Det är detta vi måste angripa, inte enskilda individer som anses gå över gränsen för det samhälleligt accepterade.

Hela idén om att ”straffa” folk är individualistisk och idealistisk. Den bygger på en idé om att människors handlingar främst bestäms av deras ”personlighet” och inte vilka position de har.

Enskilda rötägg och strukturer.

Ett sånt där ”argument” som jag tycker är intressant är när folk ba: ”men vadå med den där definitionen av rasism så är ju typ alla rasister”. Ja, typ så är det ju också? Vi lever i ett rasistiskt samhälle, människor i regel färgas av det, de allra flesta går omkring med rasistiska föreställningar. Inte för att de typ är ”onda” eller liknande utan helt enkelt för att det är så samhället ser ut.

Jag antar att det är bekvämt att se på till exempel rasism som ett marginellt fenomen, som små luckor av dålighet som ”majoritetssamhället” måste bekämpa så att det istället är våra ”goda” värderingar som dominerar. Då slipper en se hur en själv bidrar till rasismen, och det är väl gött.

Det hela baserar sig också på den högst liberala uppfattningen att vi lever i ”den bästa av världar” och att det som nu återstår för politiken är att korrigera mindre fel, inte att göra stora förändringar i samhället. Att den tiden då vi behövde förändra saker på riktigt liksom är förbi nu.

Men att något är vanligt betyder inte att det är bra. Vi måste kunna kritisera även det som många människor gör sig skyldiga till. Att mena på att endast det som ett fåtal människor ägnar sig åt kan vara ett problem är en jävligt antiintellektuell hållning. Med den synen på saken blir det helt omöjligt att göra några uttalanden om samhället som helhet, samhällsutveckling och liknande, utan allting handlar bara om enskilda individer som råkar ha värderingar som faller utanför normen om vad som är okej.

När vi pratar om strukturer så pratar vi inte om enskilda rötägg, vi pratar om normer som går igenom hela samhället och som de allra flesta bidrar till att upprätthålla. Det är liksom det som är en struktur. Sedan finns det såklart de som extra ivrigt upprätthåller dessa, men det är inte de som utgör hela problemet.

Bitterhet är subversivt.

En väldigt dålig sak att vara i det här samhället är att vara ”bitter”. En får absolut inte vara bitter över att ens liv är dåligt på olika sätt, utan en ska ta sig i kragen och tänka positivt och allt det där istället.

Jag förstår att bitterhet är skrämmande för vissa människor som försöker hålla skenet av att de lever ett bra liv uppe. De flesta har någon anledning att vara bittra över sin tillvaro, men eftersom det anses så himla viktigt att vara nöjd med det för att vara en ”lyckad” människa så trycker många bort detta.

Och det finns ju såklart en politisk anledning till att det ser ut som det gör. Bitterhet grundar sig i missnöje, och framförallt missnöje över krossade förväntningar, över att en upplever sig ha blivit hindrad i livet och orättvist behandlad. Bitterheten grundar sig alltså på tanken att det skulle kunna vara annorlunda. Och att formulera denna tanke, det är subversivt. Att säga ”jag vill mer i livet”. Därför måste dessa tankar kvävas i sin linda, reduceras till enskilda individers oförmåga att ”acceptera livet”.

Det sägs att en ska kunna ”acceptera” att livet är orättvist och dylikt, men varför ska en göra det egentligen? Vem tjänar på att en accepterar det som är dåligt i samhället? Kanske en själv, på kort sikt, eftersom en slipper gå och grubbla på vissa saker, men på längre sikt är det såklart de som tjänar på den rådande samhällsordningen, någon som oftast inte är en själv. Givetvis vill de att vi ska tänka att vi blir lyckligare av att inte grubbla över varför världen ser ut som den gör och hur det skulle kunna vara annorlunda.

Jag tänker att det kan vara väldigt smärtsamt att inse hur mycket onödigt lidande som finns i det här samhället, samtidigt tror jag att det är nödvändigt för att vi ska kunna nå förändring. Och där spelar just bitterheten en viktig roll, att våga visa öppet att en faktiskt är jävligt missnöjd med hur saker och ting ser ut.

Vi är värda att vara hela människor.

I Moulin Rouge säger Satine, när hon bestämt sig för att fly med Christian, såhär till Zidler: ”hela mitt liv har du fått mig att tro att jag bara är värd det som någon betalar för mig. Men Christian älskar mig”. Christians kärlek är något rent, något äkta. Att hon får den kärleken av Christian beskrivs som den gåva hon behöver för att frigöra sig från förtrycket på bordellen, för att bli mer än en vara, för att bli en människa. Christians kärlek får henne att inse att hon är värd mer.

Men i patriarkatet, där kvinnors värde bestäms av män, är både pengar och kärlek en slags valuta. Att bli älskad av en man är att tilldelas ett värde. Att bli erkänd av en man är att få ett värde i det patriarkala samhället. När Satine väljer att lämna bordellen så frigör hon sig inte från patriarkatet, från en situation där män bestämmer hennes värde, hon går bara in i en ny. En ny situation som troligen är mer angenäm, men därför också mer fjättrande, mer känslomässigt upprivande, svårare att lämna.

Romantiken lär oss att detta värde män sätter på kvinnor med sin kärlek är rent, att det är fritt från förtryck, att det är det som kommer göra oss lyckliga. Men detta är en lögn, för väl inne i dessa relationer så fortsätter förtrycket. Den romantiska lögnen används för att locka in kvinnor i dessa relationer, för att få kvinnor att ge av sin kärlekskraft till män i utbyte mot att bli accepterade och kanske rentav upphöjda i patriarkatet. Men aldrig i utbyte mot att de blir människor, fria att definiera sig själva och välja sitt eget livsöde.

Jag har en dröm, en dröm att verklighetens Satine och alla andra världens kvinnor istället ska resa sig upp och säga ”hela mitt liv har ni fått mig att tro att jag bara är värd något om en man älskar mig, men det är en lögn. Det är en vidrig patriarkal lögn, och nu ska vi sluta anpassa oss efter den. Jag är värd någonting även utan din patriarkala bekräftelse”.

För vi är värde mer än både de pengar någon kan tänkas vilja betala för vår kropp eller den bekräftelse en man kan ge oss genom sin kärlek. Vi är värda att vara hela människor, att vara fria att definiera oss själva istället för att definieras av män. Vi är värda att leva i ett samhälle där det inte är mannens blick som avgör om vi har rätt att leva ett bra liv.

Ge mig pengar!

Arkiv