Fanny Åström

Kom i kontakt med ditt inre hat

Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny

Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.

Följ mig på Bloglovin!

bloglovin

Entreprenörskap.

IMG_20140413_174901Läste denna rubrik på en löpsedel för några dagar sedan, och sedan kom detta inlägg av Löwengrip som fick mig att fundera mer på en sak:

Jag älskar entreprenörer! Det kommer väl inte som en chock för er. Men det är något häftigt med människor som har en idé och bestämmer sig för att förverkliga den. Skapa något som inte existerade innan.

Nämligen hur vi använder ordet entreprenör. Entreprenör har liksom börjat betyda ”allmänt uppfinningsrik person som på ett eller annat sätt lyckats tjäna pengar”. Alla som över huvud taget tar sig för någonting läggs in i facket ”entreprenör”.

Löwengrip ”älskar entreprenörer”. Det spelar liksom inte så stor roll vad de gör, om det är till någon nytta och så vidare utan det viktiga är 1. att de gör något 2. att de tjänar pengar på det. Vem bryr sig om vad det är som inte existerade innan är, så länge det kan säljas. Fokus här ligger verkligen på själva företagandet och inget annat, även om Löwengrip säljer in det som en dröm vilken som helst.

Många entreprenörer pratar om hur otroligt mycket de älskar vad de gör, om att de jobbar med vad de älskar så vidare. Det kanske är sant, men jag tvivlar liksom på att de hade gjort vad de gör om det inte var för att de tjänar pengar på det. Det är såklart inget konstigt med det, men jag stör mig på hur entreprenörskapet säljs in som att göra sin hobby bara det att en råkar tjäna pengar på det. Som om entreprenörer inte var tvungna att underkasta sig en massa saker.

Jag tänker också på när folk snackar om att förverkliga sina drömmar, hur ofta det handlar om just pengar. Det är inte så konstigt med tanke på att pengar är en väldigt viktig del av livet i det här samhället MEN jag tycker ändå att det är beklagligt. Jag tänker framförallt hur Löwengrip brukar skriva om att en ska ”göra det en älskar” och så vidare och att det alltid är underförstått att en ska kunna tjäna pengar på det. Visst, jättekul för de som kan men alla har inte hobbys som passar så bra in i kapitalismen.

Jag tänker också att allt detta tjat om att förverkliga sina drömmar skapar en viss press på människor att ha den typen av drömmar. Typ: ”jag drömmer om att designa min egen kollektion/jobba med min hobby” och så vidare. Det vill säga att vi, när vi formulerar våra drömmar, tänker på just hur vi ska organisera vårt arbetsliv och begränsar oss inom de tänkbara ramarna. Att det vi älskar måste infogas i vårt arbetsliv, istället för att de på hur vi ska kunna ägna oss åt det vi älskar på fritiden och framförallt hur vi ska nå ett samhälle där att ”göra det en älskar” inte är ett privilegium för de som råkar ha rätt sorts drömmar och förutsättningar utan där alla har den möjligheten att göra det utan krav på att det ska vara säljbart.

Detta att sälja in ett lyckat arbetsliv som det absolut bästa en människa kan göra tänker jag är väldigt mycket en del av en högerideologi. Att fokusera just på de drömmar och ambitioner som är relaterade till arbete och säga; dessa är de viktigaste drömmarna, om du uppnår dessa kommer du bli lycklig får folk att tänka att det de behöver göra är att lyckas på kapitalismens villkor istället för att se andra möjligheter utanför den. Kampen blir privat istället för kollektiv, eftersom det handlar om att bli en av de lyckliga få som jobbar med sin hobby.

Att plocka politiska poäng.

Det händer då och då att högermänniskor blir upprörda när vänstern plockar politiska poäng på tragedier så som att någon har dött till följd av att hen inte har fått vård eller liknande. De tycker att det är osmakligt och omoraliskt att göra politiska poänger på sådant, trots att det ju faktiskt är så att dessa händelser är ett resultat av just politik.

Jag minns framförallt en text i Dn som var skriven av någon, kan ha varit Kjöller, som anklagade vänstern för ”falsk indignation”. Som exempel tog skribenten vänsterpartiets Dinamarca som hade varit upprörd över något, minns inte riktigt vad. Det slogs fast att den här indignationen var falsk, och det ansågs vara ett problem eftersom dessa vänsterpolitiker utnyttjade folks känslor för att plocka politiska poänger. Hur en skulle göra istället framgick inte riktigt, men det var tydligt att det var omoraliskt att göra på det här viset och uppvisa ”falsk indignation”.

Ofta när högermänniskor pratar om vänstern så pratar de som om vänstern har någon slags dold agenda och att det utnyttjar dåliga saker som händer i samhället för att sprida sin politik, ungefär som om folk inte var politiskt engagerade för att de faktiskt vill förändra något utan för att de vill ha ”makt” oavsett.

Visst finns det karriärister, men de flesta som engagerar sig politiskt gör det nog för att de faktiskt vill se förändringar i samhället. Att mena på att en inte ska ”politisera” saker som till sin natur faktiskt är högst politiska, typ som att folk lider och dör för att välfärden inte håller måttet, är att se ”politiken” som något separerat från samhället i stort, en egen sfär där det sker typ ”debatter” och liknande men som inte riktigt har med verkligheten att göra.

Givetvis finns det en rädsla inom högern att folk ska koppla ihop deras politik med saker som sker ute i samhället, eftersom högerpolitik ofta leder till att det sker keffa saker. Just därför är det viktigt att från vänsterhåll politisera så mycket mer, att verkligen peka på hur det där som kan framstå som abstrakt leder till faktiska effekter i människors liv. Att visa att politik inte är någon hobby eller en argumentationstävling utan något som påverkar människors vardag.

Att må bra.

IMG_20140409_175757Tja! Tänkte skriva lite om det här med att mår bra och så. Tar tillfället i akt att slänga in en egobild eftersom det handlar om mig :-)

Som ni kanske vet så har jag inte mått så jävla bra det senaste året. I början av förra sommaren fick jag en panikångestattack, hade en massa ångest under hela sommaren som sedan kulminerade i utbrändhet i början av höstterminen. Utbrändheten övergick i en depression som jag nu fokuserat på att ta mig upp ur.

Nu börjar det bli bättre, jag har faktiskt mått ganska bra på sista tiden vilket känns fantastiskt. I mina ögon är det framförallt tre saker som har föranlett detta.

För det första; sjukdomsinsikt. Jag har mått dåligt under stora delar av mitt liv men jag har liksom inte fattat att det handlat om just att jag mår dåligt. Jag har tänkt att det är ”tonårsångest” eller att jag inte är tillräckligt ”positiv” och liknande. Eftersom jag växlat mellan perioder där jag är oerhört produktiv och väldigt glad så har jag inte sett det som ett så stort problem. Jag har tagit mig igenom det som jag behöver i och med att jag har haft förutsättningar att göra det (kommer från medelklasshem, haft en trygg hemmiljö och så vidare). I och med senaste brytet som resulterade i sjukskrivning så insåg jag dock att detta faktiskt är ett problem i mitt liv som jag är tvungen att hantera. Insikten var jobbig på många sätt men gav mig också verktyg att ta tag i problematiken.

För det andra har jag kunnat släppa känslorna av skuld och skam som är relaterade till att inte orka. Jag har slutat tänka i banor som att det inte är så synd om mig egentligen, att jag har det bra och så vidare. Jag har förstått att psykisk ohälsa kan drabba alla, även om det såklart spelar roll vad en har för livssituation. Helt enkelt, jag har börjat se hur jag faktiskt mår istället för att se hur jag borde må.

För det tredje så har jag börjat prioritera att vara snäll mot mig själv. Ja det låter som en jävla klyscha och det är det också MEN det har funkat väldigt väldigt bra. När jag inte har känt lust till någonting så har jag inte tvingat mig själv till att göra en massa jobbiga saker utan fokuserat på att göra det som jag mår bra av. Jag har släppt alla krav på att jag måste skriva, engagera mig och så vidare och istället typ… ”lunchat” med mina ”väninnor” och liknande. Jag har lagt all energi på att sluta må kasst utan att tänka på vad jag borde göra och fixa och vara. Jag har också slutat försöka tvinga mig själv att må bra när jag gör saker bara för att det är den typen av saker som en ”ska” må bra av, utan varit mer okej med att ”ja nu gör jag det här och det är inte så jävla kul men det håller i alla fall den värsta ångesten borta”, slutat känna ångest över att jag inte mår bra och så vidare. Jag har under inga omständigheter gått utanför min så kallade ”comfort zone” eller pressat mig själv på något sätt. Det kanske jag kommer behöva göra i framtiden men inte nu, när det jag måste fokusera på är att sluta vara deprimerad.

Att må bra handlar mycket om förutsättningar. Jag har haft förutsättningarna att faktiskt ta hand om och fokusera på mig själv och mitt mående, att rensa ut majoriteten av de saker i mitt liv som gjort att jag känt mig stressad. Alla har inte de här förutsättningarna. Däremot tror jag också att många går omkring och känner en massa stress och press över saker de faktiskt inte skulle behöva känna så inför, det har i alla fall jag gjort under stora delar av mitt liv.

Manlig vänlighet och att behandlas som en frågelåda.

Jag fick ett mejl från en man som undrade varför kroppshår är en så viktig fråga för feminister. Jag svarade med att fråga om hen hade gjort någon slags ansträngning att kolla upp saken själv innan hen mejlade mig. Det hade hen såklart inte (då hade hen hittat något) men tyckte att jag var otrevlig som inte svarade på frågan eftersom hen faktiskt hade ansträngt sig och haft trevlig ton.

Detta är ett sjukt vanligt beteende hos män. Om de gör minsta lilla ansträngning så tycker de att jag tacksamt ska rusa in i deras famn och tillgodose alla deras önskemål. Om de har försökt vara trevliga så ska jag liksom se det och bara vara jävligt glad och belöna dem alldeles oavsett hur trevligt beteendet faktiskt är. Om en man tycker att han har ansträngt sig så är det hans tolkning av situationen som gäller och inte hur hans försök faktiskt har mottagits. Det är kanske lite märkligt med tanke på att själva syftet med att vara vänlig borde vara att en annan person ska känna sig väl behandlad och inte att mata sitt ego eller att ha ett skäl till påtryckningar.

Jag vill inte bli behandlad som någon slags frågelåda. Jag tycker det är okej att folk frågar om min åsikt kring saker och ting men jag tänker inte svara på frågor om ”feminismen” i allmänhet, dels för att jag inte kan företräda ”feminismen” men också för att det för det mesta är sjukt jävla enkelt att bara hitta information själv. Jag menar, feministers inställning till rakning och kroppshår lär det ju finnas tusen och åter tusen texter skrivna om, jag kan för mitt liv inte förstå varför någon måste kontakta mig personligen med frågan istället för att typ skriva rakning/kroppshår i min sökruta.

sökrutaDet händer också att kvinnor fråga mig om jag har skrivit något om vissa ämnen, skillnaden är att de brukar fråga på ett betydligt mycket mer ödmjukt sätt. Då brukar det låta typ ”hej Fanny det skulle vara jättesnällt om du berättade dina tankar om X eller länkande till en text om du har tid och lust”, och om jag inte har tid/lust så är det liksom ingen som blir förbannad. Sedan är det för det mesta frågor om saker som faktiskt är svåra att leta upp, typ specifika inlägg.

Men framförallt så frågar dessa personer mig i egenskap av just mig och inte mig i egenskap av random feminist. De fattar att jag inte är någon företrädare för ”feminismen” eller kan svara på frågor om vad ”feminister” tycker i ett givet ämne. Det tycker jag är sympatiskt. Jag diskuterar gärna, men jag vill inte vara en frågelåda.

”Machokulturen inom Afa och Rf”.

Ganska ofta får jag frågan om vad jag tycker om ”machokulturen inom Afa och Rf” (är ju såklart skillnad på dessa organisationer, men eftersom de klumpas ihop av folk som snackar om detta så gör jag också det i den här texten). Jag tror att vissa uppfattar det som en motsägelse att jag är både feminist och då och då uttalar mig positivt om våldsanvändning i politiska sammanhang.

Det ska sägas att jag har mycket lite insyn i dessa organisationers verksamhet. Jag har ingen koll på hur de jobbar, jag har bara den typen av övergripande intryck som en får om en ibland går på demonstrationer och liknande som anordnas av någon av dem och de rykten som en hör. Bland dessa finns såklart sådana som är uppseendeväckande, precis som det finns exempel på sexism inom alla organisationer eller i samhället i största allmänhet.

Ofta så antas det att det finns ett problem med machokultur inom ”Afa och Rf”. Det ligger såklart sanning i det, eftersom machokultur är ett problem som finns i precis hela samhället, men jag har absolut inte intrycket att machokulturen på något vis skulle vara ett större problem inom ”Afa och Rf” än på något annat ställe. Snarare har jag uppfattningen att det i dessa sammanhang oftare bedrivs antisexistiskt arbete än i många andra, att det finns en ganska stor medvetenhet om kopplingarna mellan våld och maskulinitet och att det också anses vara en problematik som det är viktigt att förhålla sig till.

Ett rätt bra exempel på detta tycker jag är när Uv menade att de fått besök av personer från Afa som hade betett sig sexistiskt i samband med en antifascistisk demonstration. Jag hyser inga tvivel om att dessa personer betedde sig hotfullt och sexistiskt och att det på det stora hela var en otrevlig upplevelse, men jag undrar om Uv hade satt sexismen i fokus på samma sätt om det hade varit någon annan organisation det rörde sig om.

De skillnader i makt som fanns mellan Uv:s företrädare och personerna från Afa generaliserades jävligt snabbt till att handla om skillnader mellan organisationerna som sådana, en tolkning som fick sjukt mycket spinn. Det är helt enkelt jävligt tacksamt att måla ut den så kallade ”våldsvänstern” som sexister, något som helt tog fokus från grundfrågan som var att Uv hade valt att anordna en egen demonstation på samma tema samma helg för att de inte kunde tänka sig att arrangera något tillsammans med ”våldsvänstern”, ett problem som jag personligen tycker är betydligt mycket större. Uv framställdes som några snälla kramgoa typer som blev typ ”attackerade” av läskiga manliga Afa, ungefär som om Uv inte hade några problem med sexism.

Min uppfattning är att detta handlar om idén att våld är det yttersta maskulinitetsutövandet. Detta är en idé jag förvisso ställer upp på, men det innebär inte nödvändigtvis att allt våld är maskulinitetsutövande. Bara för att en är beredd att ta till våld när till exempel nazister attackerar en demonstration så innebär inte det att en är en våldsam person, och även en person som formellt ”tar avstånd från våld” kan utöva makt genom våld eller hot om våld. Det är skillnad på att medvetet använda våld eller bygga upp våldspotential för att skydda sig mot hot och på att använda våld som ett maktmedel mot kvinnor. Visserligen kan det finnas en risk att en får en mer ”avslappnad” inställning till våld generellt, men om det finns en aktiv diskussion om detta så behöver det inte vara ett problem.

Jag blir framförallt matt på män som framställer sig som feminister för att de ”tar avstånd från våld”, ungefär som om det gjorde dem till bra och ickeförtryckande män. Det är en sjukt grund analys av vad patriarkalt våld handlar om. Som att det inte spelade någon roll var, när, varför och hur våldet används, som om det var själva den fysiska handlingen som sådan som räknades och ingenting av det omkringliggande.

Med detta inte sagt att detta är oproblematiskt, men att det skulle vara värre än på till exempel timbros rosémingel eller Uv:s möten tror jag inte. Snarare tar det sig andra uttryck, och det är väl knappast någon överraskning att de mer borgerliga uttrycken för maskulinitet har högre status och anses mindre problematiska. Jag tycker att en kan ta sig en funderare på hur det nu kommer sig att vartenda exempel på eller rykte om sexism inom ”Afa och Rf” får så sjukt mycket mer spinn än motsvarande inom andra organisationer, varför det anses vara representativt för hela organisationen. Kanske kan ha att göra med något annat än att de är det mest sexistiska som finns?

Så ja, angående ”machokulturen inom Afa och Rf” så tänker jag väl typ att folk borde ta tag i machokulturen i sina egna organisationer istället för att utmåla andra organisationer som de i regel saknar insyn i som De Riktiga Sexisterna. Ingen kvinna kommer må bättre av att du går omkring och tar avstånd från ”machokultur” som pågår någon annanstans.

Att rangordna förtryck.

Det finns ett test som har cirkulerat en del på facebook som går ut på att avgöra hur privilegierad en är. I testet så avverkas en rad områden och så får en en samlad ”poäng”. Detta verkar vara en populär grej att göra bland diverse pk-människor.

Detta påminner mig om när jag får frågor i stil med ”vem är mest förtryckt, en arbetslös man i rullstol eller en kvinnlig Vd”. Som om intersektionalitet handlade om att avgöra ”hur förtryckta” enskilda individer är.

intersekJag tänker typ såhär; intersektionalitet handlar om att se hur olika strukturer samverkar med varandra, på en samhällsnivå. Visst kan det vara relevant att ta upp enskilda individer som exempel (det är pedagogiskt bland annat) men att ha detta som sitt huvudfokus känns inte särskilt relevant.

Vad ska vi göra av informationen om vem som är mest förtryckt? Upprätta en talarlista? Hur hjälper den här informationen oss i något slags politiskt projekt? Det känns som att det handlar om positionering snarare än analys.

Ett annat problem är att när en gör den här typen av listor så kommer en oundvikligen att glömma något, för det går liksom inta att täcka in allt som skulle kunna missgynna en individ i livet. Hur avgörs vilka ”poäng” olika poster får på denna lista? Allt förtryck ger ju inte samma konsekvenser, vissa påverkar kanske mer materiellt, andra mer psykiskt och så vidare.

Sedan tänker jag också att det är en väldigt förenkling att dela ut poäng för förtryck, det indikerar att de liksom skulle kunna bytas ut mot varandra lite hipp som happ, att det inte spelar så stor roll vilket förtryck det rör sig om så länge det är lika illa. Men till exempel kvinnoförtryck och rasism är väldigt olika former av förtryck, strukturerna ser väldigt annorlunda ut. Det går inte att reducera till en poäng och därifrån avgöra ”vem som förtrycker vem” eller liknande, utan det skapar oss som individer.

Det finns också en antydan av att den som står längre ner i skalan inte kan förtrycka den som finns högre upp. Men en man som på det stora hela har en sämre position än en kvinna kan fortfarande utöva patriarkalt förtryck mot henne, liksom en vit person som har en sämre position än en rasifierad fortfarande kan utöva rasism. Det handlar inte om enskilda individer utan om system som ger vissa personer en viss typ av makt i en given kontext, det är systemet vi måste rikta in oss på och inte enskilda individer som har en privilegierad position inom det. Vi måste ifrågasätta allt utövande av maskulinitet, inte bara det som privilegierade män står för. Det är maskuliniteten som sådan vi måste se och bekämpa.

För mig är intersektionalitet ett verktyg för att kunna se samhällets komplexitet, inte ett sätt att rangordna människor. Att ta detta verktyg, intersektionalitet, och göra en såpass platt och förenklad grej av det känns som att gå emot själva poängen med verktyget från första början. Att säga ”okej, världen är mer komplex än att det finns en förtryckande struktur, låt oss ta denna insikt och reducera det till ett poängsystem”. Ja, eller så skiter vi i att göra det och analyserar samhället istället, pratar om hur strukturerna ser ut och vad de innebär istället för att rangordna vilka positioner som är ”värst”. Hur fungerar egentligen rasism, sexism, kapitalism och så vidare? Vad är det som upprätthåller dessa strukturer, vilka konsekvenser får dem och framförallt; hur kan vi motarbeta dem?

Alla riksdagspartier är våldsbejakande.

IMG_20140407_144522Noterade för några dagar sedan att samtliga riksdagspartier är våldsbejakande på något sätt, det vill säga att samtliga vill försöka lösa samhällsproblem (brottslighet) med mer institutionaliserat våld (högre straff). Detta tycker jag som tar avstånd från institutionaliserat våld och framförallt att lösa brottslighet primärt med hjälp av att straffa människor är mycket mycket tråkigt. Jag undrar om det finns något parti som har någon strategi för att bygga ett mindre våldsamt samhälle där vi inte försöker lösa våld med våld som en institutionaliserad del av själva samhällsbygget, som det ju ser ut idag.

F! och peppighet.

För ett par dagar sedan rensade jag ut en massa F!-relaterade konton på twitter. Jag kom fram till att jag vill hålla mig borta från parlamentarism, även om det kommer från ett parti jag sympatiserar med (överlag) och troligen kommer rösta på.

Det är utmattande. Jag känner ofta att det är så himla mycket peppig stämning i de sammanhangen och också att det liksom avkrävs en att en ska dras med i allt det där. Jag tänker att det är så det blir när en sysslar med den typen av politik. Det krävs liksom att en verkligen tror på det fullt ut, att en verkligen tror att det kommer förändra något.

Och ja, grejen är ju att jag inte tror på parlamentarism. Jag tror liksom inte att F! kommer att kunna fixa allt som är kasst. Jag tror de kommer kunna göra en skillnad till det bättre men det är inte ett politiskt projekt som jag sätter min tilltro till som helhetslösning.

Det finns å andra sidan inget annat politiskt engagemang jag sätter min tilltro till som helhetslösning, så varför känner jag inte detta i andra politiska sammanhang, som inte är partipolitiska? Jag tror det har att göra med att det i andra sammanhang sällan gör så stora anspråk som i partipolitiska. När en engagerar sig i till exempel en tjej- eller kvinnojour gör en det inte på premissen att det ska vara en lösning på allt, utan på premissen att en kommer kunna förbättra livet för vissa kvinnor. En behöver liksom inte gå upp i projektet på det viset, en behöver inte tro på det på det viset.

Men när det kommer till partipolitik, då känns det som att en måste tro att de där små små förändringarna till det bättre kommer att vara lösningen på de problem som finns i samhället. Detta eftersom det är vad parlamentarismen gör anspråk på. Det görs anspråk på att om folk organiserar sig i partier och väljer vad de vill ha så kommer det liksom att bli så, det görs anspråk på att lösningarna på alla samhällets problem ryms inom parlamentarismens snäva ramar. Så är det bevisligen inte, men de som väljer att spela med i parlamentarismen måste agera på den premissen för att anses ”trovärdiga”.

Därför gör det mig så oerhört matt att ha samröre med partister. Det känns som att de är så oerhört taggade och som att jag också måste vara det om jag sympatiserar med deras politiska projekt. Och jag orkar fan inte med det, för det skulle krävas så oerhört mycket förnekelse från min sida för att kunna gå upp i det på det sättet.

Feminister som inte hatar män.

Ibland kan jag bli lite irriterad när jag läser olika snusförnuftiga texter av feminister som handlar om att de minsann inte alls hatar män och att en kan vara feminist och älska män och så vidare och så vidare. ”Vi feminister hatar inte män”, skriver de kanske och jag sätter mig genast på tvären och tänker ”tala för dig själv”. Jag vill inte att någon ska komma och tala om för mig hur ”vi feminister” förhåller oss eller inte förhåller oss till män. Feminister förhåller sig jävligt annorlunda till fenomenet män.

Problemet med den här typen av uttalanden är enligt mig att en liksom har bestämt sig för att manshat är något dåligt, en anklagelse som vi måste försvara oss från. Men varför egentligen? Varför är det så viktigt att tala om för folk att en minsann inte alls hatar män för att en är feminist? Det känns som ett implicit avståndstagande från alla de feminister som faktiskt hatar män. Jag tänker typ att även när jag har perioder då jag inte hatar män så skriver jag inte texter om att jag inte hatar män trots att jag är feminist för jag tycker inte att det är relevant.

Sedan brukar resonemanget lyda typ som följer; ”jag hatar inte män det finns en massa män i mitt liv jag uppskattar”. Ja, och en massa kända kvinnohatare hade kvinnor i sina liv, det betyder ingenting. Det handlar inte om att hata alla enskilda individer ur gruppen ”män” utan om att hata det specifikt manliga. Det vill säga; maskulinitet, eller mäns utövande av social, ekonomisk och kulturell makt över kvinnor. Men en person är ju alltid mer än sitt kön, och även män kan såklart vara älskvärda på en massa olika sätt trots sina specifikt manliga egenskaper.

Det känns som att folk säger såhär för att få feminismen att framstå som mer legitim. De tänker sig att det kommer att bli mer okej att vara feminist om folk inte tror att feminister hatar män. Feminismens legitimitet kan inte bygga på att vi inte hatar män, för det är att återigen anpassa oss till mäns villkor. Därför tycker jag att folk ska sluta med detta undflyende förklarande och klargörande av att feminister inte måste hata män. Jag tror inte att det kommer ta oss någonstans.

Varför en ska gnälla.

IMG_20140412_105312Reinfeldt frågar sig ”varför ska man gnälla” i en långt idolporträtt i Dn. Reinfeldt ger flera gånger uttryck för att hen tycker det är tråkigt när folk gnäller på saker och ting. Jag kan såklart förstå att Reinfeldt tycker att det är tråkigt när hens arbete kritiseras, men jag tycker det är intressant att beskriva det som just ”gnäll” och inget annat.

Vilka tankar får en upp i huvudet när en hör ordet ”gnäll”? Inte rör det sig om någon rättmätig kritik i alla fall, snarare människor som bara sitter och har en massa åsikter och tycker andra ska fixa saker åt dem.

Reinfeldt upplever kanske att det är många som ”gnäller” på hens politik utan att själva göra något. Grejen är ju dock den att vi lever i en representativ demokrati, och i den sådan fungerar det som så att ett antal personer blir utvalda till att fixa till grejer å allas vägnar. Reinfeldt är en av dem. Det är inte heller något hen tvingats till, utan det är en karriär hen valt (jag tvivlar på att det saknas valmöjligheter). Reinfeldt har valt att fixa till saker å andras vägnar, och då är det inte så himla konstigt att folk gnäller när de upplever att hen misslyckats med uppgiften.

Den här inställningen Reinfeldt har är så märklig. Hen är ju liksom inte bara någon random som folk bara förväntar sig sker av helt ur tomma luften, hen är fan förtroendevald. Att tramsa bort det med att prata om att folk ”gnäller” är så oerhört oseriöst.

Ge mig pengar!

Arkiv