Herregud. Kollade nyss på ”sex and the city”-filmen…
I min hjärna: ”rolig folk med shopping och klackskor som man kan kolla på lite ironiskt”. Tänkte att det skulle vara lite som en äldre version av gossip girl. Men det var tyvärr bara en kavalkad av tvåsamhetsromantiserande och vältrande i iden om att äkta kvinnlig frigörelse handlar om att ständigt ha en dildo och en chokladkaka i sin märkesväska. Sjukt.
Det absolut sjukaste med allt detta, det är att en vän till mig tydligen hade tyckte att den var en ”helt okej film att dricka en drink till”.
Innan jag blev feminist älskade jag Sex and the city. Verkligen älskade! Jag kunde se en hel säsong på en gång och ändå inte få nog. Jag tyckte om kvinnorna som jag tyckte var bra förebilder- starka, smarta och snygga.
Nu var det ett bra tag sedan jag orkade med ett enda avsnitt. Jag klarar inte av att även här är allting på mäns villkor.
var det ettan eller tvåan? var det ettan så råder jag dig att aldrig ens röra vid nummer 2. jag gillar serien, men filmen måste vara bland det värsta i filmhistoria. det händer ingenting! ingenting!
Ettan.
fast jag måste tillägga att samantha inspirerade min egen frigörelse. (annars håller jag med övriga talare)
snälla, kika lite på serien istället! gärna tidigare säsonger. De är faktiskt bra på riktigt. Och så länge man är medveten om att allting i denna serie cirkulerar kring män så är den ju bra, mycket bra, och rolig. Nästan lite ironisk, som en liten påminnelse till tjejer att man kanske inte ska låta hela ens universum cirkulera runt det andra könet och enbart det..
Vad menar du med ”Tvåsamhetsromantiserande”?
Att den bara handlar om tvåsamhet helt enkelt. Och när tvåsamheten funkar är alla glada.
Jag tycker att ettan är helt okej. Inte ur en feministisk synvinkel, men jag tycker att den är underhållande. Serien älskar jag fortfarande och jag ser inget problem alls med att vara feminist och älska Sex and the city.
Och hur många pojkvänner har du då? Och hur många flickvänner har de?
Jag har 3/4 pojkvän.
Det är skillnad på att ordna livet enligt en viss norm och på att ägna en hel film åt att upphöja det till det vackraste i världen.
Var lite realistisk, snälla. Skulle filmen vart bättre om Carrie i slutet ba; ”Nej nu vet jag, vi bjuder in mitt ex Adrian att gifta sig med oss också, fan va bra!!” Förresten så gör ju Samantha slut på sitt förhållande för att hon (bland annat) älskar att knulla runt. Så nej.
Jag tyckte fortfarande att det var en tråkig och förutsägbar film som i alltför hög utsträckning anspelar på könsroller. Jag tycker att det är osmakligt och tråkigt, helt enkelt. Inte min grej, men jag förstår ju varför det är så.
Ja du får ju tycka vad du vill, själv kunde jag också hitta en del saker med filmen jag inte tålde. Men det där med att den skulle hypa tvåsamheten mer än vilken annan film som helst håller jag ej med om.
Jag brukar väl inte kolla på ”vilken annan film som helst” till vardags. Väldigt ovanligt att jag ser grejer i stil med satc.