Jag undrar om det är detta folk menar när de talar om att människor är för ”lättkränkta”:
Artikeln handlar alltså om en dödssjuk person som anses ha nedsatt arbetsförmåga, men som ändå inte får någon ersättning från försäkringskassan. Hen känner sig kränkt. Kanske hade hen kunnat använda andra ord, men jag tycker att detta är ett utmärkt användningsområde. Klart som fan man känner sig kränkt när det visas sådan låg respekt för något som är helt nödvändigt för en, när ens sista tid i livet slösas bort på den där oron och osäkerheten istället för att man ska kunna göra det bästa av den. Det är en förlorad möjlighet till värdighet i livets slutskede som aldrig kommer komma tillbaka, det är otroligt tragiskt.
Tycker även att detta är intressant angående relationslinjen. Har Kd några tankar om den här typen av situationer, det borde ju vara ett utmärkt tillfälle att åberopa relationslinjen. Min misstanke är dock att relationslinjen inte innefattar detta.
Ser det inte som helt orimligt att Nazerian kommer att få sitt ja från försäkringskassan efter denna artikel, men det förändrar ju liksom inte situationen i samhället i stort. Ett samhälle där redan utsatta människor systematiskt utsätts för kränkningar, kränkningar så omfattande att det nog inte går att begripa om man inte själv varit där.
Jag tycker att det är tråkigt att ordet ”kränkt” blivit så överanvänt så det blivit lite som ett skämt, precis som ”offer” blivit. Ibland ÄR man kränkt, på samma sätt som att man ibland är ett offer för olika omständigheter.
I hans situation förstår jag att han känner sig kränkt. Han borde få ta det lugnt och umgås med sin familj den tid han har kvar i livet, inte kämpa mot samhället för att ha rätt att vara sjuk.
Jag tycker faktiskt inte att det är överanvänt mer än av de som klagar på att andra känner sig kränkta. Väldigt ovanligt imo att man ser ngn som kallar sig själv kränkt när det inte är berättigat.
Hej Fanny! Blir lite nyfiken över varför du har valt att alltid skriva ”hen”, även då du (och alla andra) vet att personen exempelvis är en kvinna. Som i inlägget om UnderbaraClara. Jag är absolut positiv till begreppet ”hen” av den anledning att det förenklar svenska språket (hen går fortare att skriva/säga än han/hon), samt att det neutraliserar tidigare ”könsladdade” begrepp som exempelvis yrken (rörmokare, sotare, snickare, sjuksköterska osv…).
Jag gissar att du väljer att alltid bruka hen för att du inte vill lägga fokus på könet, och i vissa fall funkar det ju verkligen (som när du skrev om ditt ex). Personligen tycker jag att det känns tillgjort att använda hen när det klart och tydligt är underförstått att det handlar om exempelvis en kvinna (skulle du skriva ”hen” om din mamma?). När jag tänker efter så fokuserar jag MER på könet när ”hen” används i självklara fall.
Intressant att höra hur du resonerar. Tack för en sjukt bra blogg f.ö. Tycker du är supercool och beundrar din intelligens!
Tack så mycket!
Jag genomförde en könsneutral språkreform på bloggen i samband med dn:s henförbud. Du kan läsa mer om det här http://www.arsinoe.se/?p=22949 och här http://www.arsinoe.se/?p=22973
Spännande! Självklart hade du tänkt igenom allt detta innan, det tvivlade jag inte på 😉 Det kanske är som du skriver, att förvirringen ger med sig och efter en tids läsning av könsneutrala texter så inser en att könet är irrelevant (och därmed slutar lägga fokus vid det). Tack för ditt svar och ditt brinnande engagemang!
Jag tycker iaf det fungerat så för mig, när jag läst könsneutrala texter.
Varför skriva hen när alla vet att de va en man?
Usch va töntigt..
För att denna blogg är könsneutral. En får väl skriva som en vill???