Vem har rätten att visa missnöje?

Denna krönika av Andres Lokko angående likheterna mellan Pussy Riot och upprorsmakarna i London tycker jag om. Det Lokko skriver om är hur mediebevakningen och reaktionerna ser jävligt annorlunda ut från fall till fall, beroende på vilket land det rör sig om, när protesterna i själva verket är ganska likartade. När ett land som Ryssland ägnar sig åt att tysta protester så anses det förkastligt, de som tystats får en massa stöd, människor pratar om hur viktigt det är med yttrandefrihet och så vidare. Detta är naturligtvis helt i sin ordning. Men när två personer döms till fyra års fängelse för att ha startat en facebookgrupp i Storbritannien så anses det inte alls lika illa. Vad är egentligen den stora skillnaden?

De som dömts för att ha startat facebookgruppen har inte blivit ertappade med att brukat våld eller liknande, ändå klumpas de ihop med personerna som gjorde det helt utan att blinka. Människor argumenterar som om dessa personer ensamma vore skyldiga för alla illdåd som skedde i samband med kravallerna i London och personerna som deltog i dessa utdöms samtliga för att vara bortskämda ligister som inte annat vill än att sno iphones. Att det kan finnas skäl för missnöje över samhällsbygget även i länder som Storbritannien tänker man inte på, utan avvisar direkt demonstranterna som osnutna ungdomar som helt enkelt är bortskämda. Hur bortskämdhet skulle kunna leda till att man går till de excesserna förblir för mig en gåta, men jag antar att det verkar rimligt i vissa personers ögon.

Protesterna i London uppkom inte ur ett vakuum, varje människa med någon slags insikt om hur människor fungerar begriper att de flesta inte går till den typen av handlingar om de har alternativ. Vidare så är Storbritannien ett av de mest ojämlika samhällena i Europa, så det är ju inte för intet som detta uppstår just där.

Vissa personer tycks vara oförmögna att se att även den typ av ideologi som har fått råda i Storbritannien, det vill säga den typen av nyliberalism som Thatcher utövade, också har lett till problem i samhället. I deras ögon är kommunismen fortfarande det ondaste av alla politiska system (möjligtvis jämte nazismen och fascismen) och därför blir liksom allt okej sålänge vi inte går tillbaka dit. Man kan över huvud taget inte se att klassklyftor, fattigdom och så vidare är ett problem för människor oavsett om det existerar i en förment liberal ”demokrati” eller om det är i en dikatur.

När människor går ut på gatorna och protesterar med risk för en massa juridiska påföljder och dessutom sin egen rent fysiska hälsa så är det inte som sker ”på skoj”. Människor gör helt enkelt inte den typen av saker lättvindigt, utan det är ett resultat av en långt gången ilska och frustration över samhället. Visst finns det personer som bråkar i vilket fall, men den mängden människor som går till de excesserna uppstår inte ur ingenting. Det måste betraktas som ett samhällsproblem,inte som en fråga om att individuella ungdomar helt enkelt är ouppfostrade. Att möta det genom att ge människor helt orimliga påföljder, öka övervakningen och så vidare är ett minst lika auktoritärt sätt att agera.

Många människor är totalt ovilliga att se att alla samhällsproblem automatiskt upplöses bara för att man i samhället erkänner mänskliga fri- och rättigheter. Vissa målar upp en diktanomi och menar att det vi har att välja på är den liberala demokratin eller diktatur i bästa sovjetanda. Jag blir så irriterad på att man endast anses ha rätt att protestera emot samhällsordningen om man bor i en utpräglad diktatur, alla andra skäl anses otillräckliga. Då ska man istället ändra samhället enligt ”spelreglerna”, alltså inom den parlamentariska demokratin. Detta är inget annat än ett resonemang som används för att tysta vissa marginaliserade grupper, människor som kanske saknar möjlighet att kunna engagera sig på politikens villkor.

Kan människor inte se att vi knappast har nått något slags perfekt stadium i västvärlden utan att även vårat samhällsbygge lämnar mycket i övrigt att önska? Att man kritiserar det rådande samhället betyder inte att man ogillar demokratiska friheter, att man vill ha det som i Sovjet eller liknande. Det betyder bara att man inte tycker att den liberala demokratin är det vackraste som någonsin skett eller att den är fullständig till sin form.

Uppenbarligen kan det även inom detta system existera hinder från att fritt få uttrycka sina åsikter, vilket borde vara uppenbart med tanke på det som skett i London men även med bakgrund i det som skedde i Frankfurt i samband med trojkans stormöte. Men att detta också är ett intrång på de demokratiska friheter vi håller så högt tycks människor inte se, eller så avvisas det som enskilda ”fel” i ett annars perfekt system.

Så stöd för guds skull Pussy Riot, kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland och så vidare men släng också ett öga åt ert eget håll och försök se vad som pågår här och i andra länder som i ordställer sig bakom demokratiska värden. Det finns inget farligare än att människor blint accepterar samhället de lever i.