Etikett: bidragsfusk

Att känna sig som en fuskare.

Har tänkt lite på det här med så kallat ”bidragsfusk” på sista tiden. Som några av er kanske vet så har jag varit deprimerad under en period och även varit sjukskriven delar av den här perioden.

Depression är en sjukdom som ibland har dödlig utgång. En sjukdom som en måste få behandling för. En viktig del i en sådan behandling kan vara att få vila ut, fokusera på att må bra. ÄNDÅ kände jag mig alltid som en bidragsfuskare när jag sjukskrev mig. Det kändes liksom som att jag lurade någon, gjorde något fel. Den här självbilden har säkert en mängd olika förklaringar, men vi lever inte direkt i ett samhälle som motverkar den. Hela tiden misstänkliggörs sjuka människor, speciellt psykiskt sjuka. De framställs som lata. Denna självbild är såklart något en också internaliserar.

Jag kände mig som en fuskare när jag hade bra dagar. Att vara på bra humör ledde till stress eftersom jag då kände att jag borde uträtta något produktivt. Jag kände mig som en fuskare så fort jag gjorde något annat än att kolla på tv-serier och röka cigg. Detta trots att jag andra dagar inte kunde tänka på annat än att ta livet av mig. Jag kände mig som en fuskare så fort jag gjorde något roligt trots att det är oerhört viktigt för att kunna tillfriskna från en depression att en sysslar med lustfyllda aktiviteter. Dessutom så förtjänar väl även den som är deprimerad att ha någon slags meningsfull tillvaro.

När det värsta var över, det vill säga när jag inte bara låg i sängen varje dag, så började jag plugga igen ganska snabbt, vilket ledde till att jag gick in i väggen igen. Allting blev precis lika illa som det hade varit innan, för jag hade inte gett mig själv tid. Jag hade inte känt att jag förtjänade tid. Jag var så fokuserad på att jag skulle vara produktiv att det förhindrade mig från att må bättre.

En deprimerad människa behöver inte ha det pissdåligt hela tiden, hen behöver inte vara fullständigt befriad från ork att göra någonting över huvud taget. Speciellt i slutskedet av en depression så MÅSTE en ju liksom börja aktivera sig, se saker lite ljusare. Att en kan göra det innebär inte att en är frisk, men kanske att en är på väg att tillfriskna. Jag fick för mig att så fort jag inte var självmordsbenägen i några dagar så var jag redo för att börja köra på i ”vanligt” tempo igen.

Detta är föga konstruktivt om vi vill att människor faktiskt ska må bättre. Men det vill vi kanske inte, huvudsyftet är väl som vanligt att vi arbetar.

Centerns smarta pr-strategi.

Alltså, den här Stefan Hanna (jävla namn det) måste ju driva. Först tycker han att man ska ha straffskatt för feta, sen ska bidragssnyltare kläs i hyenadräkt efter avtjänat fängelsestraff!

Såhär tror jag: Stefan Hanna är ingen riktigt person. Det är ett pr-trick som går ut på att Centerns åsikter blir presenterade i extremt format, så att de får uppmärksamhet. Sen kan Centern presentera liknande förslag men i mer sansad form, och därmed framstå som vettiga eftersom den som öppnat debatten var ännu mer dum i huvudet.

För mig som har astma och eksem skulle höjda avgifter eller en särskild sjukförsäkring innebära att jag varje månad avsatte pengar på ett sjukvårdskonto, precis som jag pensionssparar eller har ett semesterkonto. För det är ju riktigt orättvist att den som aldrig behöver gå till läkaren ska sponsra mina besök år ut och år in. Visst skulle det inledningsvis kännas som om jag blev dubbelt bestraffad – jag har en kronisk sjukdom och jag får betala högre avgift. Men å andra sidan skulle ett sådant system göra mig mer intresserad av att lyssna noga på min läkare, medicinera rätt, ta min medicin ordentligt och sköta min hud som jag borde, för att slippa besök så ofta.

Såhär skriver till exempel Törnqvist om det hela. Hon menar att man istället för att utsatta grupper ska betala extra skatt så ska all personligen ansvara för att deras sjukförsäkring täcker deras hälsotillstånd. Så kan man väl tycka, men om man har ett sånt upplägg så har vi faktiskt inte allmän sjukvård längre. Hela iden med allmän försäkring är ju att alla ska få samma vård oavsett inkomst.

Visst kan man tjata om personligt ”ansvar” och det kan säkert vara så att en majoritet skulle kunna välja en försäkring som passade deras behov. Sånt där slår dock alltid mot de svagaste i samhället, tyvärr.