arbetslös – Fanny Åström

Jag behöver inte filosofi, jag behöver möjligheter till ett värdigt liv.

Hittade detta citat i min favorittidning Platsjournalen som ges ut av Arbetsförmedlingen. Rekommenderas om du vill ha borgerlig ideologi i sin renaste from alldeles gratis.

När jag läser sånt här känner jag typ: ”ah, soft att ”filosofin” säger att jag har ett värde trots att jag saknar jobb (jag studerar ju och så vidare så arbetslös är väl egentligen inte vad jag är, men jag är liksom inte ”anställningsbar”), men kan vi som samhälle snälla börja agera i enlighet med detta också?”. Mitt problem är liksom inte att jag tycker att jag är värdelös för att jag ”kommit fram” till det genom filosofi, utan att en känner sig jävligt värdelös av att bli behandlad som skit.

Jag blir förbannad av det här individualiserade sättet att tala om det eventuella dåliga självförtroende en kan känna som arbetslös. Det handlar inte om ”självkänsla”, det är ingenting som kommer inifrån, det handlar om hur en behandlas av samhället. Arbetslösa blir behandlade som smuts, både individuellt och i den så kallade ”offentliga debatten”. Klart det inte är soft att vara arbetslös.

Jag behöver inte filosofi eller självhjälp för att ge mig ”bättre självförtroende”, jag behöver möjligheter till ett värdigt liv. Utan detta kommer jag att känna mig värdelös oavsett vad filosofin säger.

Ett liv utan oro.

Ibland tänker jag på hur det vore att leva ett liv utan ständig oro och rädsla. På hur det vore att ständigt slippa tänka på min framtid, hur den kommer se ut. På hur det vore att slippa höra om hur många i mina ålder som är arbetslösa, lever ur hand i mun, har osäkra anställningar, slavar på bemanningsföretag för skitlön.

Jag tänker på hur det vore att leva i en värld utan att i princip alla ens vänner var arbetslösa, deprimerade eller sönderstressade. Där det inte var vardag att höra om hur förnedrande någon blivit behandlad av arbetsförmedlingen eller socialstyrelsen.

Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slipper gå omkring och vara rädd för att bli sjuk, inte för sjukdomen i sig utan för att jag är rädd för att jag inte ska kunna få den hjälp jag behöver av varken vården eller försäkringssystemen. Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp vara rädd för att behöva hoppa mellan osäkra anställningar långt efter 30, där jag slapp vara rädd för att aldrig kunna stadga mig, aldrig kunna bli vuxen på riktigt, aldrig få leva ett värdigt liv.

Jag undrar hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp känna ständig oro över nära och kära, över att de ska få sin ekonomi att gå ihop, att de ska ha någonstans att bo, få den hjälp de behöver, slippa bli förnedrade av de människor som ska hjälpa dem. Jag undrar hur det vore att träffa vänner utan att överlevnad, oro och ångest var det ständiga samtalsämnet. Jag undrar hur det vore att slippa upprätthålla upp en mur av känslomässig distans till människor jag älskar för att jag inte orkar axla deras omöjliga livssituationer, inte orkar axla deras ångest över att inte ha några vägar ut.

Det vore så skönt att bara kunna lita på att saker fungerar. Kunna lita på att jag kommer få hjälp när jag är sjuk, kunna lita på att jag kommer slippa svälta, slippa vara bostadslös, slippa förnedras, slippa förvägras det jag har, eller borde ha, rätt till. Det vore så skönt att slippa oroa mig för hur det ska bli när jag blir gammal, om jag kommer ha pengar nog att leva på eller få värdig vård.

Jag skulle så gärna vilja leva utan denna ständiga känsla av osäkerhet som tränger sig in i mig, ger mig ångest och gör mig handlingsförlamad. Jag skulle så gärna vilja lägga den energi som nu går åt till sömlösa nätter och ångestattacker på att göra något av värde. Men det går inte, för samhället omöjliggör det. Det finns ingen trygghet här för mig, och jag vet om det. Jag vet att enda sättet är att hålla sig frisk som fan, ha besparingar.

Jag skulle så gärna vilja vara något värd som människa, inte bara så länge jag är produktiv.

Att skylla arbetslösheten på den arbetslösa.

Läser en artikel om att arbetsförmedlingen i Frankrike har valt att ge arbetslösa kvinnor ”makeovers”, alltså stylingkurser där de lär sig hur de ska se ut för att bli attraktiva på arbetsmarknaden. Det hela motiveras såhär:

Stylingkursen är till för kvinnor som har gått arbetslösa länge och behöver öka sitt självförtroende, säger Annelie Germold, informatör på franska arbetsförmedlingen till Kommunalarbetaren.

Vad en kan utläsa av citatet ovan är att det främsta problemet som måste lösas för att få ut dessa kvinnor i arbete är deras ”dåliga självförtroende”, som om det var det det handlade om. Vidare tycker jag idén om att det är arbetslöshet som ger dåligt självförtroende är konstig, det är väl snarare den förnedring en utsätts för som arbetslös som är skälet. Jag tror knappast att någon får bättre självförtroende av att ständigt matas med myten att deras arbetslöshet beror på att de har dåligt självförtroende, så att säga.

Detta ligger egentligen inte särskilt långt ifrån det jobbcoacher sysslar med i Sverige, som jag skrivit om här. Allting handlar om att den arbetssökande ska ändra sig, ändra sitt kroppsspråk, sitt leende och såklart sin inställning, alltid alltid sin inställning.

Men arbetslösheten ligger inte i om en har rätt kläder eller smink eller inställning utan den ligger i att vi har ett samhälle som skapar strukturell arbetslöshet. Även om alla arbetssökande sminkar sig helt perfekt eller är jättepositiva så kommer det inte leda till fler jobb. Att jobbcoachning och liknande bygger på att arbetaren ska foga sig ännu mer, anpassa ännu fler bitar av deras jag till arbetets logik, är inte en fråga om att ”skapa jobb” utan om att tvinga fram lydnad. Det är en fråga om att ta den där potentialen till samhällskritik som en utsatt människa kan bära inom sig och vända den till skuldtyngt självhat, för det är så jävla mycket enklare att hantera.

För det farligaste som kan hänga är ju såklart att insikten om att utsattheten inte är ens egen skuld att bära växer sig stark, för däri finns potentialen till motstånd. Idén om att vi kan förändra samhället, att det är samhället det är fel på och inte oss själva, är farlig. Och därför måste arbetslösa ständigt tutas i att de minsann kan vara positiva nog, välsminkade nog, för att kunna få jobb. Att det handlar om dem och inte om samhället.

Tidningen Platsjournalen som ger ut av Arbetsförmedlingen som i princip går ut på att ”tipsa” arbetssökande om hur de kan förändra sig själva för att få jobb.

Förklaringar.

Ibland blir man utsatt för folk som vill ”förklara” saker för en. Som till exempel senaste jag skrev om lönebildning och Pelle förklarade för mig att en anställd måste tillföra såpass mycket mervärde att det överstiger kostnaderna för att ha hen anställd, och att det därför visst är så att lägre omkostnader för anställning minskar arbetslösheten (speciellt i svaga grupper) vilket alltså gör lägre lägstalöner till en bra grej. Men gud, det där begriper ju jag också, jag spenderar fan sex timmar om dagen med att plugga nationalekonomi.

Vad jag också begriper är tre saker: 1.) arbetsköpare i regel knappast är så generösa att de ger den anställda högre lön bara för att de rent ekonomiskt kan göra det, 2.) ”working poor” är en jävligt oschysst grej att ha i ett samhälle och 3.) att regeringen har sänkt arbetsgivaravgifterna för en utsatt grupp, nämligen unga, utan att det har lett till minskad arbetslöshet.

Arbetsköpare i regel kommer troligen inte att höja lönerna om de inte måste. I läget som det ser ut idag finns det såpass mycket okvalificerad arbetskraft som bara väntar på att få jobb och som har extremt låga krav, eftersom det suger så jävla mycket att vara arbetslös (regeringen har ju, som ni kanske minns, fört en politik vars syfte varit att de arbetslösas krav ska sänkas). Om lönesättningen var individuell så skulle folk säger jobba för en femtiolapp, vilket skulle göra att arbetsköpare i en massa situationer skulle välja bort sin gamla och mer erfarna arbetskraft när de började kräva mer skälig lön. Därför är det jävligt viktigt med fackföreningar.

Working poor är ett begrepp som åsyftar människor som jobbar men som ändå är fattiga. Det är helt enkelt ganska onajs att jobba heltid eller mer och fortfarande bara dra in så mycket pengar att man knappt går runt. Ni kan kalla mig idealist, men ett sådant samhället vill jag faktiskt inte ha. Jobbar man så ska man ha skäligt betalt och de som är såpass oförmögna att deras arbete inte ens är värt en rimlig livslön borde rimligtvis tas om hand om av trygghetssystemet, kanske jobba deltid eller liknande.

Den arbetslöshetspolitik vi haft de senaste åren har i mångt och mycket byggt på dessa teorier. Det ska vara billigare att anställa för är det tillräckligt billigt kommer arbetslösheten inte att existera har man resonerat och sänkt arbetsgivaravgifter och momssatser utan resultat, i samma veva har man även jobbat för att arbetslösa ska kunna tänka sig att ta arbete för lägre och lägre löner genom jobbskatteavdrag, försämringar av villkoren för de arbetslösa och så vidare. Denna politik har helt enkelt inte fungerat särskilt bra.

Om lönerna låg på 1 krona i timmen så skulle arbetslösheten kanske vara ett minne blott, kanske även på nivåer som 50 kronor i timmen, men allt detta måste vägas på andra samhällsvärden också.

Jobbsökarjippo.

Detta gör mig lätt spyfärdig. Jag tänker på en gång när jag var på så kallad ”jobbträff” på arbetsförmedlingen där man kunde söka sommarjobb. Det var så sanslöst mycket folk där, jag tror det var en sisådär två timmars kö. Till slut fick man tala med nån person i typ tre minuter. Det är så jävla ovärdigt på nåt sätt. Hundratals människor som bara står där i hopp om jobb.

Och nu har detta snabbintervjukoncept dragits än längre, och man ska liksom stå framför en jävla jury och ”imponera”.

För den som sett Idol på tv är situationen bekant. En jury på fyra personer bakom ett långt skrivbord. En tom yta framför där en person med nummerlapp har två minuter på sig att berätta varför just han eller hon är värd att gå vidare i processen.

Om man ”imponerar” på juryn (vilket jag antar att man gör om man framstår som en person som villigt skulle äta deras bajs så länge det är ett jobb) så går man vidare och får visa upp sina förmågor i olika workshops. Herregud.

Jag bara väntar på att det ska komma en dokusåpa där första priset inte är en kvarts miljon kronor, utan ett jobb. Man tar ett gäng arbetslösa ungdomar, låter dem utföra olika ”sysslor” och den som visar mest ”driv” får en tillsvidareanställning på typ McDonalds. Det skulle fan inte förvåna mig, helt seriöst.

Detta att jobbsökande har förvandlats till något jävla jippo, att man liksom ska gå dit och ”visa upp sig”, är verkligen ett ledsamt tecken i tiden. Det är så förnedrande, men folk gör det ändå för de är så desperata efter att få ett jobb.

Prekariat.

Hej alla blogglovers!

Jag vill presentera ett nytt ord för er: prekariat. Att vara prekär betyder att man är i en mycket bekymmersam situation, vilket kan innebär att man saknar bostad eller mat till pengar, trygg anställning eller framtidsutsikter. Prekariat är alltså den grupp människor som befinner sig å sådana situationer, typ arbetslösa, utförsäkrade, bemanningsföretagsslavar och så vidare. Kolla på videon för bättre förklaring eller läs här.

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.

Arbetsköparna måste helt enkelt göra sig mer konkurrenskraftiga.

Ungdomar är inte intresserade av att ta jobb som städare. Eller tulpanodlare. Vi är för lata.

För att lösa detta problem har jag ett förslag: förbättra arbetsvillkoren och lönen! Ett av de mest beprövade knepen på den så kallade fria marknaden är nämligen att förbättra ”produkten” (om man nu kallar arbetsplats för ”produkt”). Samma sak som vi förväntas göra när ingen vill ha vår arbetskraft.

Antalet exempel på företag som inte hittar arbetskraft är skyhögt. Jag vet tulpanodlare på Ekerö som får hämta arbetskraft från utlandet, säger Stefan Holm på Svenskt näringsliv.

Att stackars tulpanodlare måste ta in arbetskraft från utlandet beror väl på att svenskar är van vid en viss standard. Sverige är helt enkelt inget u-land vilket innebär att folk inte tar vilka skitjobb som helst för vilka pisslöner som helst. Och det är ta mej fan bra! Klart lönen ska vara skälig för det arbete manutför, och det är den ju uppenbarligen inte om ingen vill ta arbetet.

Sen kan jag hälsa till alla tulpanodlare att om deras företagside inte fungerar med svensk lönestandard så kanske de får ta och förändra företaget och prioritera lönesättningen. Och om ingen vill utföra deras pissarbete ändå så får de väl inse att deras företagside kanske inte fungerar. Sånt är livet som företagare: riskerna är stora.

Och herregud: sedan när är företag ”offer” för att de ”måste” ta in underbetald arbetskraft från utlandet för att de uppenbarligen inte erbjuder tillräckligt bra villkor för den nationella standarden. Jävla efterbliven begreppsförvirring.

Om fas tre och arbetslösheten.

Nu har folk börjat trilla in i fas tre av arbetslöshet.

Personligen är jag inte orolig för min situation. Jag är ganska anställningsbar och kan i värsta fall vidareutbilda mig utan problem, mina föräldrar har pengar (inte mycket, men tillräckligt) så det är nog ingen risk att jag inte kan betala mitt uppehälle. Det värsta som kan hända är att jag måste skära ner på min ölkonsumtion ett halvår.

Men jag tänker på alla dem som är lite keffa. Som har svårigheter med att röra sig eller tala eller som har någon form av socialt handikapp. Fan vad jobbigt det måste vara.

När jag först fick nys om fas tre så skrev jag om det här på bloggen, och då var den en tjej som tyckte såhär:

Ja, fy fan! Arbeta för ersättning? Det låter ju fasansfullt likt ett… jobb? Jag bor i ett land utan arbetslöshetsersättning och känner rent spontant att om man som arbetslös inte bara erbjuds ersättning utan även sysslesättning så är ju det dubbel jackpot. Meningen är väl ändå att arbetsföra medborgare ska försörja sig själva? Att ersättningen kommer först (i hela 450 dagar!) är en obeskrivlig lyx!

Hon bodde för övrigt i USA. Jag kan väl bara säga att det finns en anledning till att jag inte skulle vilja flytta dit under några som helst omständigheter. Den vidriga individualismen, den äckliga entreprenörsandan, detta ständiga ”alla vill om de kan”- tänk. Jag orkar inte med det. Det finns en anledning till att USA är ett av de mest klassegregerade i-länderna.

Regeringen har ett ansvar och det är att ta hand om medborgarna. I det ingår att ta hand om de som har det sämst men framförallt att i situationer som denna stimulera ekonomin så att det finns jobb. Om det nu innebär att satsa pengar i den offentliga sektorn eller på yrkesutbildningar skiter jag i, men det är banne mig regeringens ansvar.

Det enda jag personligen kan göra är att söka en jävla massa jobb och hoppas på att någon vill ha mig. Jag personligen kan inte förändra arbetsmarknaden, av uppenbara skäl. Det enda jag kan göra är att försöka vara bäst, så att jag klarar av konkurrensen. Och det är mycket riktigt det alla försöker göra. Så fort du slår upp en tidning så finns det reportage om hur du ska göra för att bli mer konkurrenskrafting på arbetsmarknanden. Allt från att skaffa en ny frisyr till att gå en retorikkurs.

Problemet med detta är att det kanske fungerar för den enskilda individen men det fungerar inte för att sänka arbetslösheten totalt. För tråkigt nog kan inte alla vara bäst. Tråkigt nog finns det gott om folk som helt enkelt är lite keffa. Som man helt enkelt helst inte anställer om det finns någon annan tillgänglig, även om den skulle göra jobbet lika bra. Det är detta som Moderaterna vägrar fatta i sin arbetslinje: det kommer alltid att finnas ett par sämsta tio procent!

Om man nu ska ha denna fas tre så föreslår jag tre åtgärder för en mer human behandling av arbetslösa:

Låt de 5000 som företaget som tar emot denna hemska börda vi kallar arbetskraft gå till personen istället. Hen gör ju trots allt ett jobb, och borde därför får högre ersättning än om hen inte gör det. Dessutom förstår jag inte varför ett företag ska få pengar för att ta emot gratis arbetskraft.
Ställ krav på företaget att de ska vidareutbilda personen på något sätt. Man ska inte bara slava utan att få minsta lilla ut av det hela.
Försök få majoriteten av alla jobb till sektorer som faktiskt tjänar samhället. Som sjuvården. Jag ogillar nämligen tanken på att privata företag ska profitera på ett stort samhällsproblem.

Centerns smarta pr-strategi.

Alltså, den här Stefan Hanna (jävla namn det) måste ju driva. Först tycker han att man ska ha straffskatt för feta, sen ska bidragssnyltare kläs i hyenadräkt efter avtjänat fängelsestraff!

Såhär tror jag: Stefan Hanna är ingen riktigt person. Det är ett pr-trick som går ut på att Centerns åsikter blir presenterade i extremt format, så att de får uppmärksamhet. Sen kan Centern presentera liknande förslag men i mer sansad form, och därmed framstå som vettiga eftersom den som öppnat debatten var ännu mer dum i huvudet.

För mig som har astma och eksem skulle höjda avgifter eller en särskild sjukförsäkring innebära att jag varje månad avsatte pengar på ett sjukvårdskonto, precis som jag pensionssparar eller har ett semesterkonto. För det är ju riktigt orättvist att den som aldrig behöver gå till läkaren ska sponsra mina besök år ut och år in. Visst skulle det inledningsvis kännas som om jag blev dubbelt bestraffad – jag har en kronisk sjukdom och jag får betala högre avgift. Men å andra sidan skulle ett sådant system göra mig mer intresserad av att lyssna noga på min läkare, medicinera rätt, ta min medicin ordentligt och sköta min hud som jag borde, för att slippa besök så ofta.

Såhär skriver till exempel Törnqvist om det hela. Hon menar att man istället för att utsatta grupper ska betala extra skatt så ska all personligen ansvara för att deras sjukförsäkring täcker deras hälsotillstånd. Så kan man väl tycka, men om man har ett sånt upplägg så har vi faktiskt inte allmän sjukvård längre. Hela iden med allmän försäkring är ju att alla ska få samma vård oavsett inkomst.

Visst kan man tjata om personligt ”ansvar” och det kan säkert vara så att en majoritet skulle kunna välja en försäkring som passade deras behov. Sånt där slår dock alltid mot de svagaste i samhället, tyvärr.