Det här med instinkter. Människor som demonstrerar emot nazisterna styrs av sin instinkt att stå upp för alla människors lika värde. Människor som kämpar för att våldtäktsmål inte ska dömas annorlunda på grund av offrets klädsel styrs av sin instinkt att värna om sin personliga integritet. Människor som demonstrerar emot snedfördelningen av resurser i världen drivs av instinkten att vilja ha ett rättvist samhälle.
Att vi styrs av våra instinkter ser jag som en självklarhet. Vad som däremot går att diskutera är vilket uttryck det tar sig. Jag tror inte att vi bara har instinkt för förtryck och fortplantning, vi har även instinkter för omhändertagande, accepterande och rättvisa. Om vi inte hade haft det, hur skulle vi annars ha kunnat bygga samhällen som värderar dessa saker högt?
Jag skulle aldrig anföra människans instinkt till något som ett argument, men nu när vissa andra är inne på det spåret så tycker jag att vi ska fundera på vad dessa instinkter kan bestå i. Jag känner i alla fall mer instinkt till att känna empati för människor som har det svårt, för acceptans och förståelse än vad jag känner för att sätta mig i maktposition. Det kanske inte är dessa sidor inom mig som är de mest djuriska, men det är dessa sidor som jag drivs av. Det är min instinkt.
Varför är det bara det djuriska, sexistiska och brutala som får exemplifiera våra instinkter?