Jag tänkte på en grej apropå Widerstedt och postpolitik, om jag tänker mig kan bringa ytterligare klarhet i det hela.
När man diskuterar ”fenomen” som Widerstedt och Vilks så uppstår ofta en vanlig invändning som låter ungefär: ”nog är kanske själva deras handlingar ointressanta, men de har i alla fall skapat debatt”. Detta för för mig osökt tankarna kring retoriken som finns kring att ”skapa arbete”, det vill säga att det inte läggs så stor vikt vid vad det är för typ av arbete som skapas och på vilka premisser, utan att själva arbetsskapandet i sig har ett såpass stort värde att det inte är så viktigt att diskutera resterande aspekter.
Jag tycker verkligen inte att det finns något egenvärde i debatter. Det viktiga är om debatten är relevant och om en kommer fram till något av värde. Ofta hör man uppmaningar som ”våga tycka” ljuda och jag tänker alltid att det knappast har ett värde i sig, detta att folk ”har åsikter”. Ibland kan en även höra saker som ”så roligt att du är så engagerad och har så mycket åsikter” som om det var själva formen ”engagemang” och inte innehållet i det som var det relevanta. Strängt taget kan vi ju ha en situation där en massa personer är engagerade, fast i helt menlös eller i värsta fall direkt skadlig verksamhet.
Det har innan ironiserats över detta, bland annat min kollektivkamrat Gerson har skrivit en del om vad hen kallar ”debattlinjen”. Det är dessvärre en väldigt träffande beskrivning av vår samtid: ett åsiktsklimat där allt handlar om kvantitet, inte om någon slags kvalitet i resonemang och ståndpunkter. Ett klimat där alla ska ha en åsikt.
Detta är lätt att raljera över, men det är ändå viktigt att se allvaret i situationen som råder. Hur kommer det sig att åsikten eller debatten som sådan anses ha så högt värde att vi helt ignorerar substansen i den och vad gör detta med vårt samhälle? Det tycker jag är en väldigt viktig fråga att ställa sig.