Att ”må bra”.

IMG_20141117_110528Nu när jag återigen har en någorlunda fungerande vardag *host* så har jag funderat lite mer på vad det innebär att ”må bra”. Vad jag lägger i begreppet:

  1. Ha någorlunda kontroll över min situation. Det vill säga; inte bli lamslagen av ångest, inte få ångestattacker vid totalt opassande tillfällen, kunna gå utanför dörren om det behövs även om jag är trött, kunna gå upp ur sängen när väckarklockan ringer och så vidare.
  2. Kunna uppleva positiva saker. Alltså kunna skratta, tycka om människor, gå igång på spännande diskussioner och så vidare med relativt regelbundna intervaller.

Tydligt är att det som värderas mest i detta samhälle är det första. Vem bryr sig om jag har glädje i livet om jag är en så kallad Fungerande Samhällsmedborgare.

Det är också ofta så att dessa tu går emot varandra. Att uppleva glädje innebär ofta att jag förlorar kontrollen. När jag träffar människor jag tycker om, engagerar mig i meningsfulla aktiviteter, så blir jag sårbar. När det kommer in ett element i mitt liv som jag verkligen värderar så bryts vardagens stilla tristess, rutiner prioriteras bort och så vidare. Plötsligt finns det något där som jag faktiskt har lust till, och det skapar störningar i de strukturer jag så omsorgsfullt byggt upp utifrån alltings medelmåttighet.

Jag tänker att det är svårt för att det finns så lite plats för oss att vara människor i detta samhälle. Eftersom känslor inte är stabila, eftersom vår förmåga att prestera påverkas en massa av hur andra saker fungerar i våra liv, så är det säkrast att inte engagera sig för mycket i andra emotionellt. Det är inte socialt accepterat att bli lamslagen i två månader efter ett uppbrott, men ändå kanske det är precis vad vi behöver; utrymme att vara just det.

I detta samhälle måste jag alltid vara försiktig innan jag låta mig själv älska, engagera mig, brinna för någonting. Jag har lärt mig av alltför många bakslag att det är något jag måste betala ett mycket högt pris för. Jag har lärt mig att hushålla med mina känslomässiga resurser så att jag inte släpper ut för mycket. Att prioritera. Men jag tänker mig att i ett samhälle där jag inte förväntades vara en robot med ett stabilt liv och en jämn nivå på prestationerna så skulle det vara enklare, kanske skulle jag kunna brinna ibland och sedan gå på sparlåga utan att det sågs som oberäkneligt eller onormalt.

Helst skulle jag vilja att jag slapp hålla på och ”hantera” min ångest hela tiden. Jag är en människa som ibland kan vara oerhört högpresterande ibland helst vill ligga under täcker och gråta. Och grejen är att jag inte har något emot att ligga under täcket och gråta, det är mina känslor och det är helt jävla okej med mig. Det är inte jag som ha bestämt att det är fel eller sjukt, det är samhället som har bestämt det åt mig. Det är inte jag som är rädd för mina känslor eller mina behov, det är samhället som är det, och därför tvingas jag undertrycka dem. Jag tänker mig att detta gäller för ganska många människor.

Att må bra i det här samhället är som bäst att kunna gå stadigt på sina kryckor, kryckor byggda av halvtaskiga överlevnadsstrategier. I det här samhälle behöver jag dessa kryckor, men jag strävar efter ett samhälle där jag kan slänga dem ifrån mig och älska och sörja fritt.

Ett samhälle byggt på välgörenhet tillfredsställer bara Norbergs självbild som God Välgörare.

Vissa kommenterade inlägget jag skrev om Norbergs hyllande av Fredrik som klättrade på olika berg för att samla in pengar till barncancerfonden med att det ju faktiskt är jättefint av Fredrik att göra den här saken. Om detta har jag absolut inte haft några invändningar! Det jag vänder mig emot är hur Norberg ställer Fredriks insats emot ”offentliga, anonyma system”, det vill säga vad vi i folkmun brukar kalla välfärd. Han menar att det Fredrik gör är bättre än välfärd.

Och visst, det är en fin grej att någon gör en insats på eget bevåg men det är orimligt att bygga ett samhälle kring dessa frivilliga insatser från människor. 350 000 kronor är visserligen mycket pengar, men det är ingenting i jämförelse med vad som omsätts i välfärden. Det är orimligt att folk ska gå omkring och bestiga berg för att få det hela att gå runt.

Anonym välfärd kanske inte berör Norbergs liberala hjärta, men det är väldigt viktigt för de människor som är sjuka eller fattiga att den finns. För den som inte har mat på bordet spelar det nog föga roll om de får det genom någon hjärtskärande prestation av någon enskild person eller via skattesedeln. Snarare är det senare att föredra eftersom det dels är tryggare, dels inte ställer en i någon slags personlig tacksamhetsskuld inför den som gjort en insats.

Den som har sitt på det torra, som Norberg, vill såklart gärna inte bli tvingad att vara ”solidarisk” med någon och typ betala deras uppehälle. Han vill såklart att om han bestämmer sig för att vara snäll så ska han få tillbaks i form av tacksamma tårögda barn. Han vill också gärna välja var hans pengar ska hamna, så att det är till något gulligt och behjärtansvärd, typ barn med cancer, och inte någon lat arbetslös person eller någon psykiskt sjuk vuxen människa. Norberg vill själv kunna bestämma vilket ändamål som ligger honom närmast om hjärtat.

Men det hela är inte någon fråga om verklig godhet, utan det är Norbergs egna fantasi om sig själv och andra i hans position som Goda Välgörare som spelar in. Norberg vill ha ett system där den som har pengar kan välja att bry sig om de som inte har, och således också får en belöning för sin ”uppoffring” i form av att kunna känna sig moraliskt högstående.

Reklamsamhället.

För ett par dagar sedan när jag skulle handla mat så stod det två personer från den vårdcentralen precis vid ingången och gjorde reklam för att en skulle skriva in sig där.

Jag tänker; vilka är de här personerna? Troligen sjukvårdspersonal som på sin arbetstid måste stå och rekrytera kunder istället för att utföra det arbete de kan och som behöver utföras. Och varför? Troligen för att vårdcentralen behöver det för att inte läggas ner, för att finansieringen ska gå runt.

Detta är troligen en av effekterna av det ”fria vårdvalet”, konkurrensutsättningen av vården och så vidare. Istället för att ge vård så behöver sjukhus, vårdcentraler och mottagningar fokusera på att göra reklam för sig själva. Det känns inte som någon större samhällsvinst, snarare en fet jäva förlust eftersom verksamheten ”göra reklam” egentligen inte tillför något värde någonstans.

Kan vi inte bara skippa den här grejen med att alla måste göra så jävla mycket reklam för sig själv och låta folk syssla med vad de faktiskt är bra på och det som behövs? Jag blir så trött på att det liksom aldrig är nog att var grym på att utföra ett arbete, en måste sälja in sig själv som fan också. Det är så jävla förnedrande, och det är ett ofattbart slöseri med mänskliga resurser.

Priset vi betalar för en ”öppen debatt”.

IMG_20130916_115929Många tycker att det är dåligt och tråkigt att vi inte kan ha en ”öppen debatt” kring det här med nazism enligt mig. Jag undrar vad det är som definierar en ”öppen debatt”. Är det en öppen debatt när vi diskuterar ämnen som ”hur många invandrare tål Sverige” är erkända debattprogram? Vem är debatten öppen för? Inte för tanken att alla människor har samma värde oavsett varifrån de kommer i alla fall.

Om vi diskuterar rasism och nazism som om det vore rimliga utgångspunkter så kommer de att uppfattas som sådana, och ett sådant samhällsklimat kommer att leda till mer rasism. Priset vi betalar för att ha en ”öppen” debatt är ett samhälle där alla människor inte är välkomna, ett samhälle med rasism och fascism. Jag tycker inte att det är ett värt pris att betala för att vi ska kunna ha en ”öppen debatt”.

Om den sanna liberalismen och att ”kasta sten i glashus”.

Tja, jag märker att det råden en viss förvirring kring mitt inlägg om sökandet efter den sanna liberalismen. Med ”förvirring” menar jag såklart olika högermänniskor som skriver ”ameh durå” på olika sätt. Argumentet lyder som följer ”kommunister sysslar faktiskt också med detta för det finns kommunister som säger att Sovjet/Kuba/Kina inte var/är äkta kommunism”. Detta är såklart sant, och det tycker jag också att en kan tycka. Dessa samhällen ligger/låg i alla fall mycket långt borta vad jag anser att kommunism är, speciellt Kina som snarare är statskapitalistiskt.

När jag tänker på till exempel Sovjet så tänker jag inte ”det hade kunnat vara bra om det inte var för x, y, z och så vidare och så vidare”. Jag tänker snarare; Sovjet var dåligt för att de försökte bygga kommunismen på fel grund. Med detta menar jag bland annat makten över produktionen som inte låg hos arbetarna, att revolutionen skedde i en tid där produktionsmedlen inte var såpass utvecklade som de kanske egentligen hade behövt vara (enligt Marx så är ju kapitalismen ett nödvändigt steg innan kommunismen eftersom kapitalismen leder till effektiviseringar i produktionen som är nödvändiga för att bygga ett kommunistiskt samhälle), att det en försökte var att införa kommunism i ett land och så vidare. Detta är inte en fråga om detaljer, det är en fråga om ett grundläggande samhällsbygge.

Alltså; jag tror inte att det fanns en ren och vacker kommunism under eller bakom alla ”föroreningar” utan jag tror att det var mer grundläggande saker som hade gått åt helvete. Det jag har kritiserat är inte att folk kan tycka att något i samhället är fel eller att även en liberal kan tycka att vårt liberala samhälle är helt åt helvete, det jag kritiserar är att en håller sig med en illusion och någonting rent och sant som finns bortom en mängd föroreningar, och att det en bör göra är att tvätta bort alla dessa föroreningar. De eventuella kommunister som tror så, det är en grupp människor jag själv inte har haft äran att träffa, skulle jag ha sagt samma sak till. Jag anser dock inte att det är något utbrett fenomen bland kommunister på samma sätt som bland liberaler, ty liberaler talar fan stup i kvarten om att saker och ting ”inte är liberala” ungefär som om det hade någon som helst betydelse.

När jag tänker mig kommunismen tänker jag mig inte något i stil med Sovjet, utan jag tänker mig någonting väldigt annorlunda (mer om detta en annan gång, blir förhoppningsvis med kommunism här på bloggen). Mitt intryck av nutida kommunistiska filosofer är att de tagit kommunismens misslyckanden på stort allvar och försökt reda ut frågan och fundera på hur vi kan göra nästa gång, och det är sällan fråga om att ändra detaljer utan det är fråga om hur en bygger det grundläggande systemet. Den här typen av ideologisk diskussion tycker jag är vettig och meningsfull. Sedan kan en väl haka upp sig på ord om en tycker det är kul (gud, vem bryr sig om vad en kallar det politiska systemet i Sovjet, grundpoängen är att vi inte vill tillbaks dit), men jag är personligen ganska ointresserad av en sådan diskussion. Jag bryr mig om hur vi ska kunna komma till ett bättre samhälle, inte om vilka ord en använder om olika länders politiska system.

Tiggarna som sanitetsproblem.

Jag läser denna debattartikel om att Stockholm rensades på hemlösa under Obamas besök. Jag kan inte säga att jag är det minsta förvånad över detta tilltag, det går helt i linje med den övriga politik och retoriken som bedrivs mot de mest utsatta grupperna i samhället. Samtidigt som tiggeriet ökar så ökar människors föraktfulla attityder gentemot de människor som tigger.

Det är tydligt i debatten kring hemlösa, tiggare och så vidare att det som anses vara problemet från många håll inte främst är att människor befinner sig i en sådan situation att de tvingas till att sova på gatan eller tigga, utan snarare att det utgör ett problem för resten av invånarna i staden, de som anses ha rätt att vara där. Så länge människor slipper se eländet så bryr de sig inte om det.

Jag tänker på alla de människor jag hört utbyta ”strategier” för hur en bäst undviker de känslor av skuld som dyker upp då en tiggare kommer fram. Jag tänker på alla ursäkter jag hört för att inte ge dem pengar, alltifrån att det skulle röra sig om någon slags organiserad brottslighet till att de borde skaffa sig ett jobb eller att de ändå bara kommer köpa något som personen ifråga tycker är olämpligt för pengarna.

För mig är det viktigt att inte delta i den här avhumaniseringen, hur frestande det än kan vara. Därför skänker jag i princip alltid pengar om jag har några på mig, och om jag inte har det så brukar jag i alla fall inte undvika personens blick. I mina ögon är det avhumaniserandet som är det värsta, på ett samhällsplan. Att människor väljer att inte ge pengar är en sak, alla kanske inte har råd att avvara. Att en däremot försöker hitta ursäkter för att berättiga det som handlar om tiggarnas karaktär, deras liv eller liknande tycker jag är vidrigt. Det finns inga ursäkter till att vi, som samhälle, låter dessa människor sitta där. Ingen människa kan begå ett brott stort nog som gör att hen förtjänar ett sådant öde.

Det är alltid lättare att avhumanisera än att se situationen som den är, med all sin tragik. Det är alltid lättare att inte försöka förstå att det faktiskt är en människa som sitter där. Och jag tänker mig att det är därför de flesta inte ger pengar till tiggare, för att göra det skulle vara att erkänna att de är människor. Det handlar nog inte om pengarna, inte för de flesta, utan snarare om att det är enklare att helt och hållet skjuta situationen ifrån sig, att hitta förklaringar och ursäkter. Det är enklare att träna sig i att vara känslokall, att ignorera tiggarna utan att tycka att det är jobbigt, än att på riktigt försöka ta in situationen.

Och jag tänker att något av det mest tragiska i det här samhället är att det i mångt och mycket tvingar fram det här hos människor. Att så många inte orkar konfronteras med verkligheten utan istället utbyter tips om hur en ska göra för att ignorera det. Det handlar om hur vi lär oss att se på andra människor, och få har rum för någon medmänsklighet. Och resultatet blir att vi inte ser de här människorna, deras situation, utan att vi istället ser dem som ett sanitetsproblem som ska lösas för att resten av samhället ska kunna vara ostört. Det är bara så jävla vidrigt att det är där vi som samhälle befinner oss nu.

Om Marx.

Tycker ni ska läsa min diskussion med ”Eva” här för ett skolboksexempel på hur folk som tror att de vet något om Marxism men egentligen inte har någon koll kan låta. Personen menar bland annat att Marx hänvisade till Lenin, som alltså var 13 år då Marx dog.

Överlag är det intressant när folk kritiserar Marx, för de ställer så sjukt höga krav. Det kan låta typ ”Marx är helt värdelös eftersom det inte har blivit kommunism än/eftersom vi har bytt ut arbetsvärdelära mot marginalnytteteori/pga TILLGÅNG OCH EFTERFRÅGAN”. Ungefär som om dessa krav ställdes på någon annan teoretiker.

Jag säger såklart inte att Marx har rätt i allt, det är det väl ingen som tycker om någon som levde för flera sekel sedan. Däremot säger jag att hens teorier och vidareutvecklingarna av dem har något relevant att säga oss även idag, och att de åtminstone bör behandlas som en del av vår idéhistoria. En nej, det skyfflas undan och göms i någon vrå, behandlas ibland som en kuriositet men alltid med brasklappen ”men vi vet ju alla hur det blev i Sovjet”, utan att ens försöka förstå Marx kritik av samhället.

Patriarkatet är patriarkatet även när kvinnor upprätthåller det.

Vissa personer, oftast kvinnor och inte sällan feminister, verkar ha ett behov av att berätta att det minsann är kvinnor som gör si och så när de talar om olika förtryckande attityder gentemot kvinnor. Typ att det är kvinnor som säger åt andra kvinnor att inte ha ”fel” kläder och liknande. För det första så ifrågasätter jag sanningshalten i detta, min erfarenhet är att såväl kvinnor som män gärna kommenterar kvinnors klädsel. Däremot tror jag att många kvinnor hör mer av andra kvinnors kommenterande under typ grundskoletiden eftersom de främst hänger i tjejgäng. Alltså förlåt för extremt grovt generaliserande här, men min mening är att de flesta inte hänger i större könsblandade grupper under sina grundskoleår. Jag har dock hört män kommentera kvinnor utseende, klädsel och beteende friskt. Mitt intryck av ”manlig jargong” är att de ofta snackas om kvinnor på ett väldigt objektifierande sätt, det är i alla fall det som många män påskiner när de talar om detta umgänge.

Men framförallt så är det ganska irrelevant huruvida det är män eller kvinnor som langar merparten av alla kommenterar, det är fortfarande en effekt av patriarkala strukturer. En effekt av att kvinnor inte ska ”bjuda ut sig” utan lägga band på sig istället. En effekt av den manliga makten över den kvinnliga sexualiteten. Att kvinnor är med och upprätthåller detta är något som feminister känt till hur länge som helst, och det är också en av de största skälen till att patriarkatet kan existera; att kvinnor upprätthåller sin egen underordning. I mina ögon är det dessutom i den änden vi måste börja jobba mot patriarkatet.

En kan till exempel notera att hotet som finns i bakgrunden alltid är ett (uppdiktat eller sant) manligt sådant. Det rör sig alltid antingen om att män inte kommer att vilja ha en eller att män inte kommer kunna ”ansvara för konsekvenserna”, alltså ta till våld (ofta sexuellt). Kvinnors moraliserande motiveras ofta med att män kommer reagera på vissa sätt om den utsatta kvinnan fortsätter med sitt agerande. Den manliga makten används som ett vapen även här, även om det är kvinnorna som sprider det.

Jag vet flera tillfällen då jag själv spridit den här typen av uppfattningar, och det har nästan genomgående handlat om att på olika sätt tillmötesgå män i min omgivning. Att spela med i en vissa typ av jargong för att vinna popularitet, att försöka få en annan kvinna att framstå i dålig dager för att själv vinna fördelar och så vidare. När jag frigjort mig från behovet av manlig bekräftelse i högre grad så har jag också slutat upp med detta beteende i hög utsträckning.

Så vad är det en försöker säga när en säger att det är ”kvinnor som gör detta”. Vill en mena att det inte rör sig om patriarkala strukturer bara för att det är kvinnor som upprätthåller dem? I så fall har en missat vad patriarkatet handlar om. Jag är helt med på vikten av att tala om internaliserat kvinnohat, men inte på det sättet. Ska en tala om internaliserat kvinnohat måste analysen gå djupare redan från första början, annars riskerar en att skjuta skulden för patriarkala strukturer på kvinnor, och det vore olyckligt.

Tror ni på allvar att människor endast styrs av naturlagar och Den Fria Viljan™?

Ibland tycker människor att det är jobbigt att förstå saker som de varken kan förklara som uttryck för enskilda individers agerande eller typ naturlagar. De förstår helt enkelt inte strukturer. Kaske kallar de rasistiska strukturer ”ren metafysik”.
strukturer

Sedan kanske de tänker att vissa sociala regler är uppenbara, till exempel Marknaden™, men inte andra strukturer som klasskamp (brukar detta beskrivas som en struktur? Det är väl snarare klassamhället som är strukturen och klasskampen ett resultat av den?) och rasism. Dessa strukturer är enligt personen inte uppenbara. Jaha, tänker jag. Inte uppenbara som i att du inte hittar dem med ditt blotta öga då eller?

strukturer2

Jag undrar verkligen uppriktigt om denna människa tror att människor inte styrs av annat än Den Fria Viljan™ och typ naturlagar. Jag tycker det verkar väldigt märkligt att en skulle tänka att människor är opåverkade av sociala strukturer i samhället. Tror denna människa på fullaste allvar det? Hur tänker hen kring till exempel jantelagen, som ju också en en slags struktur?

Sedan undrar jag också hur hen tänker kring vad som är uppenbart och inte. Jag tänker mig att vad som är uppenbart är väldigt olika för olika personer. Till exempel för mig är patriarkatet uppenbart, dels för att jag är kvinna och därmed drabbas av det men också för att jag läst mycket feministisk teori och lärt mig att urskilja det. En sätter ju på sig speciella ”glasögon” när en börjar förstå sånt och det påverkar såklart hur en ser på omvärlden. Jag tänker mig att samma sak gäller för rasism; det är enklare att se den om en är utsatt för den, medan den är mindre uppenbar för någon som inte är det.

Jag ser detta som ett väldigt typiskt uttryck för tolkningsföreträde. Att själv tycka sig ha makt att avgöra vad som är ”uppenbart” och inte. En viktig komponent i många förtryckande strukturer är just det att de inte är uppenbara, att de upplevs som resultat av den naturliga ordningen eller som ickeexisterande. Av gemene hen alltså, det betyder inte att de inte kan observeras.

Bara för att saker inte är uppenbara för en så betyder inte det att de inte finns. Tro det eller ej, men till exempel sociologi där en undersöker sånt här är en erkänd forskningsdisciplin. Det går att bedriva vetenskap på dessa ”osynliga” strukturer, det går att undersöka dem. En behöver inte diskutera om de finns eller inte utan en kan faktiskt vända sig till vetenskapen och typ fråga en person som forskar på området, en expert. Det är liksom inte en fråga om vad en tycker utan det finns faktiskt människor som vet. Fattar inte varför det debatteras över huvud taget? Det är inte som att folk sitter i Svtdebatt och debatterar om Higgspartikeln finns eller inte, alla vet att detta är en fråga för vetenskapen och inte för lekmäns slentrianmässiga tyckande, men när det kommer till komplexa samhällsfenomen så räcker det tydligen med vilken idiot som helst för att få ha en åsikt.

Så jävla tröttsamt med människor som liksom bara inte kan acceptera att det finns någonting utanför deras snäva jävla syn på världen och sig själva. Som måste avvisa allt de själva inte tycker är uppenbart som ”flum” eller ”metafysik”. Snälla, bara lyft blicken några sekunder?

Extremism.

Extremism. En grej som typ alla kan enas om i den liberala demokratins förlovande land är att det är hemskt med extremister. Det används generellt i synonym med någon svartklädd våldsverkare som kastar sten på polisen och förstör allt som är vackert och heligt.

Så vad betyder egentligen extremism? Egentligen har det ingen annan innebörd än att en är långt ifrån mitten. I ett politiskt klimat där fler och fler partier kryper mot mitten så blir såklart alltfler positioner extremistiska. I ett politiska klimat som kryper åt höger så blir såklart vänstern alltmer extremistisk. Idag ses det ju fan som extremism att vara emot vinster i välfärden eller att vilja höja skatterna, vad säger det om hur det politiska klimatet har förändrats de senaste åren?

Min poäng är alltså att det inte duger att motivera sitt ställningstagande till olika rörelser utifrån hur de står i förhållande till den politiska mitten eftersom denna mitt alltid förändras och att det inte finns något som säger att det skulle var den rimliga positionen att inneha. En måste gräva djupare i frågan och upptäcka argument som en kan använda emot dessa rörelser specifikt, inte bara avfärda allt som rör sig utanför ett visst spann som extremism.

Ett stort problem är att extremism så tydligt kopplas samman med att inte ”acceptera demokratins spelregler”. Alltså: alla som underkänner det system vi har idag som legitimt uppfattas som extremistiska. Det spelar ingen roll hur en vill att samhället ska se ut i slutänden och vilka ens argument för detta är, det handlar mer om vilka påverkanskanaler en väljer. De som inte tror på den representativa demokratin som system och därför väljer andra påverkanskanaler anses vara extremist oavsett. Detta är ett stort problem eftersom det absorberar all kritik mot det politiska systemet vi lever i idag. När en uttrycker en åsikt får en höra att en ska ”använda de påverkanskanaler som finns” och när en klagar på de påverkanskanaler som finns får en höra att en inte ”respekterar demokratin”. Nå, du kan ta din jävla demokrati och köra upp i röven.

Ett annat stort problem är att åsikter ofta bedöms efter hur extrema de är, alltså hur långt ifrån mitten de är, och inte efter deras egentliga innehåll. Ett bra exempel på detta är feminism och maskulinism. Vissa vill mena att dessa båda ståndpunkter är lika extrema eftersom de befinner sig lika långt ifrån den mittpunkt som personen vill betrakta som neutral: att kämpa för jämställdhet för båda könen. Vad personen inte tänker på är att verkligheten ser ut på ett visst sätt och i förhållande till detta utformar vi vår ideologi.

Det en måste se till när en bedömer feminismen respektive maskulinismen är inte vilket uttalat mål rörelserna har, vilket ju är samma, utan vilken verklighetsbeskrivning rörelserna grundar sina metoder på. Vilken är den mest rimliga tolkningen av världen som den ser ut? Att vi lever i ett patriarkat, ett matriarkat eller ett samhälle där kvinnor och män förtrycks lika mycket? Vad jag tycker i frågan borde vara ganska uppenbart. Min poäng är inte att ni ska ta ställning för detsamma som jag gör utan att en inte bara kan bedöma en rörelse utifrån dess uttalade målsättning utan utifrån dess verklighetsbeskrivning.

Vidare så finns det såklart ett stort problem i hur måttstocken väljs, vad som definieras som mitten är nämligen aldrig en neutral bedömning utan påverkas såklart av personens egna ställningstaganden. Det som uppfattas som ideologiskt neutralt tenderar att vara det som hamnar ganska nära ens egna åsikter, medan det mesta framstår som oneutralt för den som har en annan ideologisk skärva. Saker som kanske uppfattas som rena sakpåståenden av en uppfattas som ideologiskt trams av en annan. Ett skitbra exempel på detta är hur vi uppfattar olika påståenden om människans natur: en feminist uppfattar en biologists påståenden om att kvinnor är mer omhändertagande än män som något som är sprunget ur en patriarkal ideologi, medan biologisten såklart uppfattar det som neutral fakta på vilken hen sedan formar sin ideologi.

Nå, detta med feminism var mest ett pedagogiskt exempel för att tydligt förklara min poäng. Ett annat fenomen som är mycket vanligare och minst lika illa är när människor klumpar ihop höger- och vänsterextremism i samma fack utan att blinka. Högern och vänstern är enligt dessa personer samma skrot och korn, bara det att de råkat välja olika ideologier. Ibland pekas det på att båda grupperna är beredda att ta till våld i vissa sammanhang eller inte ”respekterar demokratins spelregler” som det så vackert heter. Att de samhällen som de båda grupperna vill införa är varandras totala motsatser och att den ideologiska grunden är helt annorlunda spelar inte dessa kritiker någon roll.

Ibland tas intressant nog även förhållningssättet till den egna ideologin upp som bevis på att olika grupper är extremistiska. Något som ofta brukar tas upp är huruvida personen ser sin ideologi som ”den enda sanningen” och är ”villig att lyssna på andra” eller inte. Här brukar människor som tror på liberal demokrati köra med att de minsann vill att andra människors åsikter ska få komma fram, eftersom de är för rösträtt, yttrandefrihet och så vidare och så vidare. Faktum är dock att dessa personer är minst lika dogmatiska i fråga om sin ideologi, eftersom en bärande del i den är just själva formen för politiken, i det här fallet den liberala demokratin, eftersom de inte accepterar någon som är emot den. Formen för politiken är också en ideologisk fråga, eftersom det utgör själva grunden för hur beslut fattas i samhället.

Jag tycker såklart att en får vara för liberal demokrati om en vill men då ska en förstå att även detta är ideologi, på precis samma sätt som mitt ställningstagande emot den är det. Vad spelar det mig för roll att jag har tilldelats ett litet spelrum inom den parlamentariska demokratin, om jag inte tror på själva formen? Jag ser det helt enkelt inte som ett legitimt system för fattande av politiska beslut.

Den som vill övertyga mig om att dagens politiska styre är legitimt får nog göra sig lite mer besvär än att säga att folk faktiskt har röstat för det. Jag vill veta vad det är som gör systemet legitimt i grunden, vad är det som gör detta till det bästa sättet att fatta beslut på, oavsett vilket parti som råkar sitta vid makten? Systemet inrättades ju under ojämlika former, och dessa ojämlikheter lever fortfarande kvar, vad är det som gör att det trots detta är legitimt?

Och jaja, du kan väl avvisa mig som extremist om du vill men faktum kvarstår att det är en brutalt dålig grund att avfärda någons ideologi på. Och gör du det är du väl fan lika mycket extremist själv, bara det att din extremism råkar stämma överens med rådande samhälle.