Om ”hälsointresse” och hälsohets.

Lady Dahmer har skrivit jätteintressant om hälsohets. Jag har själv skrivit om detta ämne innan.

Jag har en ganska lång historia av ätstört beteende. Jag har både svultit mig själv, spytt upp maten, hets- och tröstätit och, sist men inte minst, varit ”hälsointresserad”. Den hälsointresserade perioden var nog den som höll i sig allra längst av allt detta, detta på grund av att jag inte insåg att det jag ägnade mig åt var sjukt. När jag inte åt på flera dagar, eller hetsåt för att sedan spy upp maten av pur ångest, så gick det ju liksom inte att undvika att inse att jag var sjuk. När jag istället åt ”hälsosamt” så tänkte jag att jag helt enkelt bara var intresserad av att må bra och så vidare.

Detta var givetvis inte sant, det var minst lika mycket en fråga om utseende som innan, det var bara förpackat i ett socialt accepterat och ofta även aktivt uppmuntrad retorik. Jag var ju inte ätstörd, jag vara bara mån om min hälsa. Kanske lite överdrivet ibland, men fortfarande på den friska sidan.

Att svälta sig eller spy upp maten anses sjukt och tragiskt i de allra flesta sammanhang, och är något som en ”ska” växa ifrån. Det är liksom inte fräscht att svälta sig eller spy upp sin mat. Att vara hälsointresserad däremot är status, eller i alla fall accepterat. Att äta mycket sallad, att strunta i snabba kolhydrater, att skära ner på fettet och så vidare. Det uppfattas inte som sjukt och konstigt, utan tvärtom som nyttigt och duktigt

När jag själv hade kommit över detta ”hälsointresse” hamnade jag i en kontext där många var väldigt ”hälsointresserade”. Jag minns hur timtals diskussioner kunde kretsa kring just ”hälsa”, men det var tydligt att det i själva verket bara var ett annat sätt att tala om vikt och bantning. Det som sades vara ”hälsosamt” var ofta egentligen rena bantningsmetoder. Folk åt, och undvek att äta, helt orimliga saker med ”hälsa” som svepskäl. Samtidigt drack och röktes det en hel del. När jag påpekade att varken alkohol eller cigg är särskilt hälsosamt så bemöttes det ofta med undanflykter eller tystnad.

Detta skapade såklart en extremt stor laddning kring mat, som gick ut över alla i sällskapet. Jag minns att det var några personer som alltid höll på och velade något överjävligt kring minsta lilla godisbit eller glass och liksom skapade ursäkter inför oss andra och sig själva. Att de skulle ”kompensera” eller ”unna sig” och gud vet allt. Detta skapade såklart känslan hos alla de andra som åt, ofta betydligt mycket mer, att det var något smutsigt och fult med det. Om en själv har ätit dubbelt så mycket som en person som sitter och gnäller en massa om sitt matintag, eller om en väger mycket mer än någon som ständigt klagar på hur tjock hen är, så känns det såklart som att det är en själv som blir kritiserad också.

Jag hade lyckligtvis hunnit skapa ganska stor insikt kring detta innan jag kom in i detta sammanhang och drog dessutom ibland till med mina före detta ätstörningar för att få dem att sluta tjata, men andra personer hade inte samma motståndskraft och blev väldigt påverkade. Inte påverkade på det sättet att de faktiskt blev mer hälsosamma, utan påverkade som i att de kände mycket mer skuld och skam inför mat. Även personer som var uttalat ointresserade av både banting och hälsa började göra ursäkter för sig, för att slippa pikar.

Jag minns att det ledde till ett antal konflikter att jag konfronterade medlemmar ur den ”hälsomedvetna” gruppen med att de egentligen inte var intresserade av hälsa, utan bara viktnedgång. Ofta handlade det om att jag skulle ”låta dem” och inte ”lägga mig i”, att de skulle få ”äta som de ville” och så vidare. För min del får alla äta som de vill, men grejen här var att de dikterade alla andras förhållningssätt till mat med sitt eviga tjat om mat och ”hälsa”. Det liksom dominerade alla jävla samtal, allt umgänge. Det blev inte heller bättre av att vi ofta fikade eller åt lunch tillsammans, sammanhang där mat står i centrum.

Ibland när ätstörningar diskuteras så menar folk att det är ”psykologiskt”, vilket alltså vill säga att det står utanför den sociala kontexten. Men ett laddat förhållande till mat skapas och upprätthålls väldigt ofta i en grupp. Om en umgås mycket med personer som pratar om sådant så börjar en såklart tänka i samma banor själv. Om en umgås med människor som ständigt uttrycker ångest inför sin vikt och sitt matintag så få en såklart lätt idén om att det är något värt att skämmas över. Även om folk inte börjar svälta sig eller kräkas så kan en få en väldigt laddad och smärtsam inställning till sitt eget ätande, vilket inte är trevligt för någon.

Det är av dessa skäl som vi måste börja tala om det socialt accepterade ätstörningsbeteende som kallas ”hälsointresse”. Visst kan folk få vara intresserade av hälsa, och det kan såklart också få diskuteras då och då. Problemet är när hälsa blir ett annat sätt att diskutera vikt och när det får människor att känna sig dåliga eftersom de inte är tillräckligt ”hälsomedvetna”. Det kan skapa osunda förhållningssätt till mat hos folk, och dessutom fördjupa och trigga igång ätstörningar hos den som redan har det.