Hittade denna bild för ett tag sedan, och den pekar ganska bra på vad jag har för problem med snacket om ”personlighetstyper”.
Såhär: vi lever i ett hänsynslöst, kapitalistiskt samhälle där människor inte är mer än varor. Att ”passa in” i ett sådant samhälle är en utopi. Ingen passar in helt och fullt, ingen får lov att vara hela sig själv, utan vi måste alltid göras till varor, anpassas och så vidare. Vissa har lättar för detta, andra svårare, men det är garanterat inte någon smärtfri process för någon. Privilegierade människor kan ofta slippa undan stora delar av denna anpassning.
Det finns ingen människa som är så produktiv, frisk, oberoende och rationell som idealmänniskan är. Det är en myt rakt av, och jag tycker att vi ska akta oss för att gå på den när vi beskriver det utanförskap som vissa människor drabbas av hårdare än andra.
Därför har jag sjukt svårt för när det målas upp någon slags klyfta mellan dessa människor som samhället sägs vara anpassade för och till exempel ”antisociala”. Det är klart att en kan ha mer eller mindre svårt för vissa grejer, men idén om att vissa skulle klara sig galant i detta samhälle är helt enkelt inte sann.
Bilden ovan är i mina ögon snarare elitistisk. Den målar ut ett de, de ”vanliga” människorna som sysslar med en massa dumheter, och ställer dem mot de ”antisociala” som typ vet att prioritera rätt. Det tycker jag är tråkigt, och har svårt att se det som en väg framåt för att skapa ett bättre samhälle. Jag skulle hellre se en diskussion där vi diskuterade det allmänna föraktet för att folk är mänskliga, alltså svaga, beroende av andra och så vidare.