I jakten på positiva förebilder för unga tjejer finner många inspirationsbloggen. Den kan ta sig många uttryck och former. Ofta så handlar den om en väldigt söt och smal tjej som jobbar med något spännande inom till exempel Pr eller design och som skriver lite om sin vardag eller lägger upp lite bilder med olika budskap, som att en ska vara nöjd med sig själv och vara snäll och ägna livet åt saker en älskar att göra eller att en inte ska låta någon trycka ner en.
Det viktigaste i dessa bloggares värld är att vara snäll. Aldrig säga någon elakt, aldrig tänka en negativ tanke. Snäll snäll snäll snäll. Och positiv. Väldigt väldigt positiv.
På en sån blogg finns det kanske en bild med en smal smal tjej med fjädrar på huvudet som dansar på en äng och hon är så jävla snygg och naturlig. Och framför den bilden så finns det kanske lite text som ser ut som om den är skriven på en skrivmaskin och där står det kanske att en ska göra vad en älskar att göra i livet och inte ödsla tid på annat eller något annat klokt om att livets egentliga mening inte är pengar och arbete utan lycka och kärlek. Då vill jag så gärna stämma in i kommentarsfältet under om att det är så jävla sant det som står där för det tycker jag ju men jag vet ju, jag vet ju åh så väl att jag inte kommer kunna välja. Att jag inte kommer att kunna välja ett liv bortom arbetslinjen.
När jag går in på sådana bloggar blir jag så trött. Så trött så trött på hela jävla skiten. Så trött på att inte längre kunna nära drömmar om frihet och kärlek utan veta att det enda som ligger framför mig är arbete och idel arbete, eller att bli en av de överflödiga och uteslutna som inte har någon annan källa till överlevnad än att stå med mössan i hand och förnedra sig på socialen. Eller ”motprestera” som det så vackert heter.
Åh, dessa peppande bilder med små texter och fina budskap om att en ska vara sig själv och göra vad en älskar att göra och våga satsa på sina drömmar och stå upp för dig själv och inte ta skit. Det gör mig så matt, så matt så matt. Åh, jag önskar så mycket att det vore så enkelt. Att det bara var att bestämma sig. Bestämma sig för att prioritera annorlunda. Bestämma sig för att satsa på sina drömmar och sedan bara få det att funka. Eller i alla fall tro att det är så det funkar.
Jag blir så trött på att vara desillusionerad och bitter, så trött på att inte längre tro och hoppas att jag kommer kunna ägna livet åt det jag älskar att göra, så trött på att veta att även om jag gör det så kommer miljontals andra människor ändå sitta där i skiten: i arbetslinjens bojor. Jag är så trött på att veta att det inte kommer att bli bättre, att jag kommer behöva sluta plugga och börja jobba och att jag bara kommer att bli äldre och skröpligare och fast allt mer i arbetssamhällets klor. Bli bekväm, skaffa en dyr bostadsrätt, bli för gammal för att kunna fråga mina föräldrar om pengar, se mina föräldrar dö, skaffa en bil och kanske ett barn och sedan sitter en där med för många och för mycket annat att tänka på.
Det känns sällan så hopplöst svårt att ändra något som när jag klickar in på dessa inspirationsbloggar. Jag ser bara ett deprimerande mischmasch av konsumtion och plattityder, och insikten om hur nära sammanlänkad konsumtionen är med självförverkligandet för dessa människor som ses som positiva förebilder smyger sig på. Och insikten om att så länge det är så så ligger ett samhälle bortom arbetslinjen långt långt borta.