Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Blogg

I mina öron låter det mer sjukt att försöka driva en annan människa till självmord än att vara feminist.

Jag tänker lite på det här med vad folk skriver till andra människor på internet. Jag är inte direkt så att jag tycker att typ förolämpningar ska bannlysas, däremot tänker jag på kommenterar i den här stilen:

IMG_20130927_070924

Den här personen kommenterade mig blogg typ 20-30 gånger och använde sig av någon slags anonymiseringstjänst. Hen utgav sig för att vara någon som kände mig och mina vänner och uppmanade mig både till att ta mitt liv och att ”söka hjälp”. Detta är verkligen så oerhört obehagligt att bli utsatt för. Liksom en enskild person som lägger ner så jävla mycket jobb på att skada en.

Jag tänker också på kommenterar i stil med ”sök hjälp”, ”kontakta psykakuten” etcetera. Det finns inget som säger att jag inte sitter på psykakuten i detta nu och skriver detta, de kan inte de här personerna veta. Tro det eller ej, en kan faktiskt må psykiskt väldigt dåligt och behandla det och twittra/blogga samtidigt. När jag uppmanas till att ”söka hjälp” kan det vara så att jag desperat försöker få tag på någon som kan ge mig behandling (inte för mina feministiska åsikter dock, det klassas nämligen inte som någon sjukdom), eller att jag redan går i terapi. De flesta brukar inte vara särskilt öppna med sådant just eftersom dessa små kräk kan tänkas använda det emot en.

Samma sak med folk som skriver att jag är tjock. Jag har haft mycket problem med ätstörningar, något som jag faktiskt skrivit om ganska mycket här. Och även om jag inte hade gjort det hade risken varit väldigt stor att jag haft det, eftersom det är mycket utbrett bland kvinnor. Varför vill en riskera att kasta ner en människa i den skiten igen? Jag begriper det inte, jag tycker det är så jävla elakt.

Vad är det som driver människor till att skriva den här typen av kommenterar? Det finns liksom en stor jävla risk att den där kommentaren faktiskt skadar, att den appellerar till något som rör sig inom en. Det är det här som är det skrämmande, dessa människor som kommer igen och igen och igen och anstränger sig för att hitta rätt jävla knappar att trycka på.

Det känns som att ”du vet vem” hade tyckt det var en bra grej om jag faktiskt hade drivits till självmord, det är i alla fall så personen ifråga agerar. Och det är heller inte osannolikt att en kommentar kan påverka någon som redan går i de tankarna. Och i mina öron låter det jävligt mycket mer sjukt att försöka driva en annan människa till självmord än att vara feminist.

Tatuering och ämnesförfrågningar.

wpid-IMG_20140219_130130.jpgÄr mitt uppe i tentaplugg, men tänkte att jag skulle visa tatueringen jag gjorde igår. Det är den första jag gör. Nu är den inplastad och blodig och så vidare men ja, ni ser ju ändå. Är mycket nöjd.

Sen tänkte jag väl kolla lite vad folk vill läsa om här. Just nu har jag så jävla dålig inspiration och ork, men känner att jag vill komma igång igen och få nya tankar och idéer. Så om ni har något ämne/fråga som ni tycker verkar fett får ni hemskt gärna skriva en kommentar om det.

Antifeministernas offerkofta.

En grej som jag noterat på sista tiden är hur oerhört känsliga antifeminister eller folk som kritiserar feminismen är för att själva få kritik.

Jag tänker på den här offerkoftan (ja, jag använde det ordet för jag tycker att det är sjukt jävla passande) de så ofta sätter på sig när de liksom säger ”jag nu ska jag säga något en inte får säga men jag tänker säga det ändå och därför får ni inte kritisera mig”, och liksom redan på förhand dömer ut all kritik mot dem som knäpp feministkritik utan substans.

Jag undrar lite vad de har för bild av hur det är att vara feminist, som om feminister aldrig blev kritiserade av antifeminister. Det blir vi såklart, den stora skillnaden är väl att de flesta feminister är helt införstådda i att deras åsikter kommer att stöta på motstånd. De flesta feminister gör inte en stor jävla affär att att någon sagt emot dem (däremot av förminskanden, hot och hat som ju är sexism), det är lite det en ger sig in i när en deltar i den så kallade ”debatten”. Folk kommer inte hålla med dig hela tiden, sånt är livet.

Om du nu ska säga något som kan uppfattas som ”kontroversiellt” så bara säg det för guds skull istället för att göra en grej av att det du ska säga är kontroversiellt. För det mesta är din åsikt inte kontroversiell, det bara råder inte full konsensus om den. Ja, folk kommer kritisera den men det innebär inte att du typ ”säger det en inte får säga” eller liknande, det är nog att tillmäta sig själv lite för stor vikt. Det handlar liksom inte om att någon försöker ”tysta” dig utan om en helt vanlig politisk meningsskiljaktighet, som givetvis ska kunna diskuteras precis som alla andra utsagor. Om du inte vill ha med det att göra så kan du blocka folk, ta bort kommenterar och så vidare om du stör dig, så brukar jag göra och det funkar faktiskt väldigt bra. Folk kan skriva sitt trams men jag behöver inte bry mig. Skönt va?

Jag tänker att den där grejen att utmåla sig själv som kontroversiell handlar mycket om att ställa sig själv i en position där en inte kan kritiseras, eftersom all kritik blir ett sätt att tysta. Kritiken en får handlar inte om att en är värd att kritisera utan om att en är just kontroversiell. Att åsikter är kontroversiell ”bevisas” av att den får mycket kritik. Att åsikter ofta kritiseras av andra skäl än att de är kontroversiella, eller att många saker (typ försvar av barnporr/prostitution) är kontroversiella av en anledning, verkar inte gå in i dessa personers huvuden. Istället blir målet med alltihop att motverka olika tabun om vad en får säga utan att kritiseras, som om det vore någon slags egenvärde.

Jag vill också kommentera de snyfthistorier som ibland sprids om feminister som blivit mindre extrema och hur de blivit påhoppade av feminister och hur jobbigt det var för dem och så vidare och så vidare. Jag tänker själv på när jag gick från liberal till kommunist och vilken jobbig process det var, eftersom de människor som innan hållit med mig plötsligt inte längre gjorde det och eftersom jag förlorade en stor del av min självbild och mitt sätt att se på världen. Det är också ett ganska stort gäng bland mina gamla så kallade vänner som varit oerhört ”på” mig fast jag uttryckligen bett om att bli lämnad ifred. Jag tänker att det inte är så jävla konstigt att de konflikter som generellt finns bland olika politiska läger blir mer intensiva och jobbiga när det kommer till någon som bytt och liksom ”svikit”. En kan ju inte förvänta sig att folk som en är vän med av just politiska skäl ska fortsätta att sympatisera med en när en byter politisk hållning.

Sedan ska en ju inte glömma att personer som byter politisk hållning inte sällan kritiserar det läger de tillhört innan på ett kanske inte alltid helt rimligt vis, utan snarare väldigt känslomässigt. Jag kan absolut erkänna att jag gjort mig skyldig till detta när det kommer till liberaler, och det har såklart varit provocerande. På samma sätt är det provocerande att se någon som en innan sett som sin medkämpe häva ur sig osaklig kritik mot feminismen (alla som ”hoppar av” gör dock inte detta).

Nå, folk får väl tycka och tänka vad fan de vill, det är ingenting jag kan hindra även om jag nu hade velat. Däremot att människor kan bli arga över och kritisera vissa åsikter är kanske ingenting en borde förvånas över. Det är liksom inte som att vi lever i någon slags politisk bubbla som inte har med resten av världen att göra, utan det betyder något att ha en politisk åsikt och det påverkar folk på ett mycket konkret sätt vad en jobbar för politiskt.

Att diskutera med jämställdister.

Alltså det här att diskutera med antifeminister/jämställdister/mansrättsaktivister. Det är väl ”fint” att vissa feminister tar sig tid att göra detta MEN jag fattar ärligt talat inte hur en pallar.

Jag tänker tillbaks på tiden då jag brukade ägna mig åt att diskutera med sånt här folk (ja, en sådan tid har funnits), och jag minns hur det liksom aldrig någonsin var givande på något sätt utan hur det bara var en ständig, tråkig och oinspirerad fight. En fight för att begripa vad fan de ville ha sagt (det är ofta mycket mycket oklart, då de flesta inte bryr sig om att förklara ordentligt), en fight för att typ ”se det bra” eller något och sedan en fight för att uttrycka sig sjukt korrekt så de inte ska ha något att haka upp sig på. Och grejen är att sannolikheten att någon typ får värdefulla insikter är yttepytteliten. Istället blir det typ såhär:

fil0002Det har väl att göra med hur ens inställning till diskussion ser ut. Den senaste tiden har jag slutat se diskussioner som ett egenvärde och slutat tycka det är kul att ”vinna” en diskussion, istället är det bara en tidskrävande nödvändighet som jag helst undviker om möjligt. Jag föredrar att ha samtal med folk som inte bygger på att vi tycker olika utan som grundar sig i att vi har liknande perspektiv och försöker ge varandra något.

Sedan har jag väl också börjat tänka att att ”vinna” diskussionen inte är liktydigt med att en nödvändigtvis har rätt om saker och ting, vilket gör diskussionen som sådan ännu mer ointressant. Det säger mig sällan någonting om sakernas tillstånd att någon orkar mala på om samma tråkiga jävla ämne i en halv evighet (det är ju ofta denna osvikliga förmåga att hålla på tills alla andra tröttnat som gör att dessa personer vinner olika diskussioner, herregud vad de kan harva på, det är fan otroligt!!!).

Jag undrar väl lite vad folk som har dessa ”diskussioner” med jämställdister vill få ut av det hela, eller vad de känner att det får ut av det hela. För grejen är att en behöver inte ”diskutera” med vem som helst och råkar visa intresse för det. Och jag tänker att det är viktigt att komma ihåg det så att en kan välja vilka diskussioner en tar. Jag diskuterar med jämställdister ibland, men om jag gjorde det så fort de bjöd in så skulle jag inte göra annat. Fundera: vad får jag egentligen ut av det här? Finns det inga viktigare samtal jag skulle kunna föra? Ofta är det dem som skriker högst en börjar snacka med, men sällan är det de som har mest intressant att säga.

Säkerhetsrisker och personlig information.

Vill säga en sak angående inlägget igår, och det är att jag tycker att det är viktigt att hantera den här informationen på ett sätt som blir så lite destruktivt som möjligt. Det finns en risk i att misstänkliggöra sina medfeminister också, och det tycker jag är viktigt att tänka på. Den här typen av troll finns ju lite överallt, och det är inte säkert att de är ute efter att registrera folk eller liknande, det kan bara vara lite vanligt klumpigt snokande. Det jag ville belysa var att risken finns.

Det jag tänker är det mest relevanta för de som är offentliga på olika sätt är att vara noggrann med att anonymisera när en skriver om diskussioner, kollar noggrant om en nämner/citerar någon att det är okej och så vidare, inte instagramar folk hur som helst eller kanske ens twittrar om vilka en umgås med utan att veta att det är ok (jag undviker till exempel att göra detta). Ibland kan det också vara så att du själv har information om personer som de inte vill ska vara offentlig (jag vet till exempel fullständigt namn på en massa människor som inte har det offentligt på twitter), och det är viktigt att tänka på det så att en inte försäger sig, lägger upp printscreens där det avslöjas eller liknande.

Här kan en kanske tänka att det ju ändå är lätt att ta reda på för den som vill. Så kanske det kan verka, men jag tror inte en ska underskatta hur knepigt det kan vara att förstå koder, språk, personrelationer och så vidare i ett sammanhang en inte alls är hemma i eller intresserad av att bli hemma i, utan bara vill luska information i. Det är inte heller helt ovanligt att folk är lite halvoffentliga med sin identitet, och då går det kanske för någon att luska reda på om de verkligen vill, men det är onödigt att bidra till att göra det enklare så att säga.

Sedan är det också viktigt att tänka på att det ska vara ett eget val att vara öppen med sin könsidentitet eller sin sexualitet i varje givet sammanhang. Jag tror att det kan vara lätt att tänka på att ”komma ut” som något en gör en gång och sen är det överstökat, men så behöver det såklart inte alls vara. Att ”komma ut” kan vara något en gör hela livet i olika sammanhang och inför olika människor. Därför är det bra att tänka på att även om en person är öppen inför dig så betyder inte det att hen vill vara det inför alla. Det är dels en fråga om säkerhet men det är också en fråga om respekt som är viktig att ta hänsyn till rent allmänt.

Jag tänker att om en vidtar den här typen av försiktighetsåtgärder så är det nog ganska lugnt. Det viktiga är inte att göra allting hemligt, utan att inte bidra till att göra det enklare för en utomstående att ta reda på information som eventuellt kan vara känslig. Sedan om en vill ha helt hemliga grupper för information som absolut inte får spridas och så vidare så kan en ju ha det, men då är det bra att göra alla i gruppen medvetna om det, så att en är överens om vilka regler som gäller. Jag tror att det är lätt att anta att alla andra har samma inställning till personlig information som en själv har, och det är väl främst det jag tycker folk ska vara aktsamma för i skenet av detta.

Se upp!

Har fått info om att det tydligen finns vissa som typ försöker ”infiltrera” feministiska nätverk, oklart varför. Bland annat på Facebook har det dykt upp folk som har ytlig analys, mest är vänner med/kommenterar varandras grejer, som vill gå med i feministiska grupper, ofta med skälet att de vill ”utvidga” sitt feministiska nätverk.

Jag har själv stött på twittrare som har närmat sig på ett ”vänligt” sätt men ställt mycket personliga frågor utan att själva varit särskilt öppna med sin identitet vilket har fått mig att fatta misstankar. Dessa har ofta haft en väldigt frasradikal feministisk analys, mycket explicit manshat men väldigt lite analys och egna erfarenheter.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, MEN vissa av dessa personer har visat stort intresse för transpersoner, ofta med förevändningen om att de vill ha talare/föreläsare till något evenemang, för att göra ”research” eller liknande. Det är MYCKET viktigt att vara vaksam inför detta, transpersoner riskerar att utsättas för hatbrott i en hög grad och därför är det onödigt att bidra till en eventuell kartläggning. Vissa väljer kanske att vara offentliga, men det skulle ändå utgöra ett problem om det spreds på en större plattform. Även om en är öppen med namn och så vidare så är det onödigt att underlätta kartläggning. Dessutom kan det vara så att en person faktiskt inte är så öppen som du tror, utan bara valt att vara det inför en liten krets. Kolla därför en extra gång innan du avslöjar någons könsidentitet, sexuella läggning eller värderingar för en utomstående.

Kolla också upp folk en extra gång innan du godkänner dem till feministiska grupper. En bra grej kan till exempel vara att kolla när kontot startades, hur många vänner personen har och så vidare. Det är onödigt att vi exponerar oss inför personer som inte är vänligt inställda.

Detta är även en påminnelse till mig själv. Jag kan ibland utgå från att den som skrivit något offentligt på typ twitter tycker det är okej att synas på bloggen, men det behöver inte alls vara sant. Jag har en större plattform än de flesta och därför kan det vara ganska jobbigt att exponeras för så många, och dessutom i ett sammanhang som av många anses ”extremt”.

Sprid denna information! Det är viktigt för många medfeministers säkerhet.

Tack!

243hsjkAlltså kommentarsfältet här gör mig så glad! Tack för alla fina presentationer och pepp. Min förälder sms:ade min och ba ”blir så stolt när jag läser allt fint folk skriver”. Jag också.

Tack så mycket, för att ni får mig att orka skriva <3

Kommentarsanalys och tolkningsföreträde.

Jag har fått en kommentar från ”rationell” som jag tänkte analysera här.

Okej, jag accepterar din ståndpunkt.

Oj! Hen accepterar min ståndpunkt. Fantastiskt! Kan dö lycklig nu.

Något jag inte köper är dock att du skulle vara helt opåverkad av ditt eget välmående i fattandet av valen i ditt liv. Jag tror absolut att människan är egoistisk och du är knappast något undantagsfall. Jag skulle snarare tro att dessa samhällskritiska texter ger dej ett stort mått av välbefinnande i stunden du skriver och får respons. Något du har utvecklat ett beroende för (varför du postar så oerhört många inlägg). Som alla beroenden blir dock dalarna allt djupare och slutprodukten i slutändan negativ. I ditt fall resulterar det i att du mår dåligt.

Gratis analys av mitt psyke och mitt liv. Undrar i mitt stilla sinne vad denna människa vet om min vardag och mina bevekelsegrunder. Påståendet ”människan är egoistisk” bara slängs in, helt utan källhänvisning eller något liknande. Utifrån detta dras slutsatser om mina bevekelsegrundender för att göra det jag gör. Jag är tydligen ”beroende” av detta, vad nu beroende ska innebära i kontexten. Personen menar alltså på att det är min blogg som gör att jag mår dåligt, det är en analys som varken jag eller någon av de läkare/psykologer jag gått till har gjort, men kanske värd att ta med i beräkningen?

Varför känner personen att hen måste analysera mitt välmående? Vad har det för relevans för mina ideologiska ståndpunkter? Visst att saker och ting påverkar varandra, men att mitt välmående skulle vara den främsta förklaringen till mina politiska övertygelser verkar inte som en helt hållbar teori då jag har samma övertygelse oavsett hur jag mår.

Och ja, jag håller med om att du inte föddes till feminist, det gör nog ingen. I ditt fall blir det dock mördande tydligt att hjärnan programmeras efter sättet den används på. Du är vid det här laget fullständigt övertygad om att dina ståndpunkter och åsikter är de enda sanna, trots att så definitivt inte är fallet.

Hjärnan programmeras efter hur den används, absolut, men jag tvivlar på att en kan programmera sin hjärna till att bli feministisk.

Detta förstärks självklart av att du dels har de perfekta förutsättningarna för att vara feminist och dels av att du till skillnad från din mobbningstyngda barndom äntligen har hittat ett sammanhang och säkerhet i form av tillhörighet och bekräftelse bland andra likasinnade människor från snarlika bakgrunder.

Mer spekulationer! Vet inte vad denna människa får informationen om min barndom ifrån. Mig veterligen har jag aldrig skrivit om någon mobbing här. Kanske känner hen till saker om mig jag inte är offentlig med, men min gissning är snarare att hen drar grejer ur röven för att bekräfta sin tes. Inte särskilt vetenskapligt kanske.

Undrar vad personen menar med perfekta förutsättningar för att vara feminist. Finns det något slags vetenskapligt stöd för att personer som blir mobbade oftare blir feminister, eller är det bara ren spekulation från ”rationell”s sida.

Ack dessa nackdelar med att begränsa sig till ett slutet tankesystem, vilket är vad feminism (och kommunism) faktiskt i slutändan är. Prova att som första steg se världen utan det feministiska filtret och bilda dig en egen uppfattning om saker och ting! Det om något kommer få dig att växa som person :)

Detta tycker jag är den mest intressanta biten av kommentaren!  Vad definierar ett slutet tankesystem, och vad skulle vara dess motsats. Det verkar inte vara särskilt öppet att förkasta feminism på det här viset som personen ifråga gör, det verkar snarare vara slutet till motsatsen. Om en har ett tankesystem där en inte kan syssla med vissa tankesystem för att de är ”slutna”, vad är en då själv om inte sluten?

Jag förstår inte heller vad som menas med att jag ska se världen utan det feministiska filtret. Jag har inget ”feministiskt filter”, däremot har jag en uppfattning om att kvinnor är underordnade män som baserar sig på observationer av verkligheten. Några sådana observationer är till exempel kvinnors underrepresentation i alla sammanhang där människor har makt över samhället och i kultur, kvinnors lägre löner, i vilken grad kvinnor utsätts för våld och övergrepp i relationer med män och så vidare. Jag vet inte vad för andra slutsatser som en ska kunna dra ur detta än att kvinnor är strukturellt underordnade. Jag ”begränsar” mig inte till detta, och det är inte ett ”tankesystem”, det är bara en krass observation av samhället jag lever i.

Jag noterar att personen verkar tro att hen själv har ett tankemönster som baserar sig på öppenhet, alltså att hen själv inte har något slags filter i hur hen ser på världen utan ser saker och ting ”objektivt”. Jag tror tyvärr att det är väldigt svårt att uppnå något sådant, då vi alla påverkas av våra erfarenheter, vår världsbild och så vidare.

Jag erkänner absolut att jag påverkas av mina livserfarenheter, bland annat har min erfarenhet av att vara kvinna i ett patriarkat varit en bidragande orsak till att bli feminist. Jag tycker jag skriver ganska ofta om hur ens position påverkar ens åsikter, så detta borde inte komma som någon överraskning. Frågan är ju varför detta anses vara betungande för mig, men inte för ”rationell”. Varför är det mitt liv, mina bevekelsegrunder, som sätts under lupp, och inte ”rationell”s? Varför är mina livserfarenheter, min psykiska hälsa, relevant när det kommer till att diskutera mina ståndpunkter, men inte ”rationell”s?

Detta är vad jag skulle kalla tolkningsföreträde. ”Rationell” utgår ifrån att hen har en objektiv syn på världen, medan min beror på mina subjektiva värderingar. ”Rationell” talar om mitt slutna tankesystem, och menar implicit på att hens är ”öppet”. ”Rationell” har uppenbarligen privilegiet att inte behöva se sin egen ideologi, inte behöva definiera sin världsåskådning i ideologiska termer, vilket troligen beror på att ”rationell” omfamnar den rådande patriarkala och (troligen) liberala ideologin. Därför kan ”rationell” vara objektiv och rationell, medan jag är subjektiv och ideologisk.

Manual till God Ton.

Ok, nu har jag studerat det här fenomenet God Ton lite och kommit fram till vad som anses vara God Ton av de som säger sig använda det, så här kommer min manual:

  1. Först och främst: prata ständigt om hur viktigt du tycker det är med God Ton. Spela roll om du har någon aning om vad det innebär eller om du praktiserar det själv. Läpparnas bekännelse är den bästa bekännelsen. Intrycket förstärks avsevärt om du anklagar andra för att inte hålla God Ton.
  2. Inled med att hylla den du ska kritisera. Om du inleder med att säga att personen ifråga är en ”skarp debattör”, ”smart för det mesta” eller liknande så kommer allt du säger efter det att vara helt okej, för du har ju faktiskt varit snäll till att börja med. Om du gör det så kan du säga precis vad som helst sedan! Säg att folk har intressanta perspektiv och så vidare även fast du över huvud taget inte tycker det.
  3. Du behöver inte göra saker, det viktiga är att du säger att du gör saker eller att du tycker att det är viktigt att göra saker. Strunta i att respektera din motståndare, bara säg att du gör det så bli det jättebra. Samma sak med självrannsakan, det är ingenting du behöver utföra utan bara något du behöver säga dig utföra och uppmana andra till att utföra.
  4. Förklä dina pikar till små uppmaningar eller ”tips” som levereras i all välmening. Typ: ”du kanske skulle må bättre av terapi”. Inget fel med det! Du är ju bara snäll, bryr dig om andras välmående och så vidare.
  5. Använd jättegärna smileys och liknande, speciellt efter att du kommit med ett ”tips”. Detta förstärker den Goda Tonen. Inget går upp mot en listig pik med en glad smiley efter!
  6. Visa ödmjukhet genom att ständigt klämma in att du också kan göra/säga fel faktiskt. Om du gör detta kan du skita i att reflektera över ditt eget beteende, för du har ju redan erkänt att det är möjligt att du också kan göra fel. Bra! Det är allt som behövs, i linje med punkt två.
  7. Sist men inte minst: avsluta alltid diskussioner trevligt genom att önska den du diskuterat med en trevlig/bra helg/dag/kväll eller vad som nu passar, oavsett hur otrevlig, pikig eller passivt aggressiv du har varit i diskussionen.

Jag vet att jag brukar ta avstånd från God Ton, men nu när jag tänker på det använder jag det faktiskt som härskarteknik ibland när jag verkligen inte bryr mig om att behandla någon väl i en diskussion! Dock bara mot människor som gjort det mot mig innan, skulle aldrig få för mig att medvetet göra något så vidrigt mot någon som inte gjort det mot mig innan.

Vilka är ni?

212rHejhej! Har fått en hel del nya läsare på sista tiden, så tänkte kolla lite vilka ni är. Berätta gärna lite om er själva, hur ni hittade hit och så vidare. Det är kul att veta vad det är för folk som läser.

Även folk som varit här länge får hemskt gärna svara!

Ge mig pengar!
Arkiv