Endimensionellt tänkande.
Ett nytt kul begrepp jag lärt mig som en kan använda vid analys av argumentation, idéer och så vidare är ”endimensionellt tänkande”. Jag tänkte att jag skulle illustrera med ett pedagogiskt exempel som jag hittade under bloggkommentatorernas inlägg om det här inlägget jag skrivit som kritiserar arbetssamhället, kapitalismen och så vidare. De avslutar inlägget såhär:
På ett sätt är kapitalismen ett jävla straff kan jag tycka men samtidigt vet man ju inte hur det hade varit annars. Många människor hade inte behövt stressa ihjäl sig och jorden hade möjligtvis varit en fredligare och mer miljövänlig plats?
Och får detta till svar:
Många hade svultit ihjäl? Tror snarare det skulle leda till ökad brottslighet om fler o fler valde att ägna sig åt saker som inte går att försörja sig på. Det ger ju klyftor i samhället som leder till brott. Att ha mycket pengar behöver inte vara viktigt, men att ha tillräckligt med pengar för att överleva på egna ben är viktigt och ett krav alla friska människor som är kapabla att försörja sig själva på något sätt bör känna på sig. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.
Endimensionellt tänkande är kort och gott att inte kunna se bortom dagens system. Till exempel genom att anta att kapitalismen är det enda systemet som fungerar och alla lösningar måste ske inom kapitalismen. Att inte ens redogöra för att detta är ens ståndpunkt, kanske inte ens vara medveten om det själv, men att utgå från det i sina resonemang. När någon efterfrågar ett system bortom kapitalismen, till exempel ett samhälle med mindre arbete, så härleder en skälet till att det inte skulle fungera till att det inte fungerar inom kapitalismen. Detta är precis vad personen i kommentaren ovan gör: människor måste ha jobb för de måste försörja sig, annars kommer de svälta ihjäl och begå brott. Ja, i dagens system är det onekligen så, men måste det verkligen vara så? Skulle vi inte kunna organisera saker på ett annat sätt? Är verkligen allt arbete som utförs nödvändigt för att hålla människor ovan svältgränsen? Är allt arbete som uträttas ens bra för något alls, mer än att det inom systemet vi lever i idag är nödvändigt för att resurser ska fördelas i form av lön?
Hen bara konstaterar att det är såhär, istället för att försöka se varför det är så och vilka andra samhällen som skulle kunna vara möjliga. Istället för att fråga sig om vi verkligen behöver jobba så mycket som vi gör för att tillfredsställa våra behov, om det verkligen är rimligt att leva såhär, så utgår hen bara från att det är så det är, människor måste jobba såhär mycket, på det här sättet, med de här grejerna för att äta i dagen samhälle och så var det inget mer med det. Att saker och ting kastas på soptippen eller åldras planerat är ju i sig ett bevis på att vi producerar alldeles för mycket, till och med om en ser den hejdlösa konsumtion som människor ägnar sig åt som något sunt och naturligt. Jag menar, jag lever ju fan på slängd mat. Det känns som att vi skulle kunna dra ner en jävla massa på arbetet i samhället utan att behöva svälta.
Detta är det endimensionella tänkandet, att inte kunna se att ett annat (och bättre) samhälle är möjligt. Att bedöma allting inom ramarna för det nuvarande och att inte kunna anlägga eller ta till sig någon djupare systemkritik över huvud taget. Att kunna se allting som är konstigt och fel i dagens samhälle utan att tänka: det kanske är grundstrukturerna i det här samhället det är fel på, vi kanske skulle kunna ordna det bättre. Att istället tänka att detta trots allt är det bästa vi har, och när en konfronteras med orimligheterna mest bara fall tillbaka på att det är ”så det fungerar”, som om det var tvunget att fungera så.
Om hur alkohol porträtteras i bloggar och det klassiga drickandet.
Bloggkommentatorerna skrev för ett tag sedan om det här med hur alkohol representeras i olika bloggar. Det finns väl två olika kategorier av detta, dels det trashiga tonårsdrickandet som typ Dessie och Paow står för, dels det lite mer ”klassiga” och ”mogna” drickandet som bland annat Niotillfem och Billgren står för.
Jag tänker främst på den sistnämnda kategorin. Det figurerar otroligt mycket alkohol på dessa bloggar. Jag har läst åtskilliga texter hos Niotillfem som romantiserar tonårsfylla, att dricka sig redlös och glömma och så vidare. Detsamma förkommer nog även hos Billgren, men jag har aldrig läst hens blogg särskilt noggrant. Det figurerar otroligt ofta alkohol på båda bloggarnas bilder. Frågan är vad detta ger för effekt. Vissa vill ju mena att det inte ”spelar någon roll” att det figurerar alkohol på det sättet eftersom folk ändå väljer själva om de vill dricka eller inte:
Tycker att det blivit alltför lätt att komma med anklagelser om om ”romantisering” och dåliga förebilder. Det läggs alltför lite fokus på eget ansvar och vi börjar ”think of the children”skrika om ungdomar som ändå är 12 år och uppåt. Herregud, någon måtta får det ju vara.
De som blir tonåringssuputer blir det oavsett om de går omkring i Paow/Dessie-inspirerad stil eller prickiga second hand klänningar. Det handlar om det egna förnuftet i slutändan och det har det gjort sen länge tillbaka.
Den här idén om att människor” väljer själva” kommer ju ofta upp. Som om alkoholen inte var en tydligt inlemmad del i vår vardag, i vår kultur. Som om den inte alltid syntes och romantiserades och som om människor gick opåverkade av allt detta. Jag tror verkligen att det spelar roll hur alkohol porträtteras. Om det porträtteras som en vardaglig del av livet, som något som ger lite guldkant på tillvaron och så vidare, som något som alltid, alltså verkligen alltid, dyker upp i sammanhang som är lite lyxiga, roliga och så vidare så kommer människor att förknippa alkohol med detta. Både Billgren och Niotillfem har ju liv som många människor avundas. Genom sitt ständiga romantiserande av alkohol så riskerar de att framställa även denna som en nödvändig ingrediens i att uppnå ett liv som deras.
Det hänvisas även till ”mognad” som ett argument för att det inte skulle vara ett problem:
Tror att till exempel Elsa och Sandra har en mer mogen läsarskara och tror inte att deras alkoholvanor påverkar särskilt mycket.
Att hänvisa till att en grupp läsare är ”mogna” tror jag inte riktigt på. För det första är det inte riktigt sant, Niotillfem verkar till exempel ha en hel del läsare som är under arton eller nyss fyllda. Sedan är vuxna knappast immuna mot den här typen av påverkan, speciellt inte som alkoholnormen är så otroligt stark i vårt samhälle.
Ofta när en talar om alkohol så är det till exempel Paow som hamnar i skottgluggen; en person som verkar vara väldigt destruktiv och mål väldigt dåligt, sakna omdöme och så vidare. Just när det kommer till alkohol så lyfts det inte sällan fram som att det är ”okej” att dricka mycket om en gör det på ett ”ansvarsfullt” sätt. Ansvarsfullt är i den här kontexten inte sällan liktydigt med smakfullt, och har också att göra med klass. Den var drickande uppfattas som ”klassigt”, till exempel en person som dricker dyrt vin på fina middagar, kommer lätt undan, medan den som gör det på ett ”trashigt” sätt förkastas som dålig förebild och så vidare. Detta är också en stor del i hur människor faktiskt försvarar sitt eget drickande. Hur många gånger har en inte hört att ”kontinentalt drickande” skulle minska risken för att bli alkoholiserad, eller att ungdomar ska lära sig att dricka ”sunt” av sina föräldrar, alltså njuta av ett glas vin till maten istället för att supa sig redlösa. Alkoholism porträtteras i hög grad med människor som typ dricker direkt ur vodkaflaskan.
Hur alkohol porträtteras är något jag tycker att människor borde tänka mer på. Det finns få inslag i vår vardag som är så normaliserat i förhållande till hur stora hälsoskador det faktiskt medför som alkohol. Detta är såklart varken Billgrens eller Niotillfems fel, men de utgör ändå en del i den samhällsomspännande alkoholnormen.
Vill ni läsa om Individer™ får ni dra någon annanstans.
Fick en kommentar från en, numera blockad, person, under detta inlägg:
Att lämna en relation gör man av individuella skäl och inte på grund av någon strukturell analys man tror sig ha gjort.
Vissa människor vill inte förstå att feminism, feministisk analys och så vidare har ett reellt inflytande över människors liv. Jag hade på intet sätt varit den människa jag är idag, och haft det relativt jämställda förhållande jag har idag, om jag inte hade ägnat mig åt feminism. Det kan en väl misstro om en vill, men det är icke desto mindre sant.
Den stora frågan är dock varför det känns så viktigt att påpeka att det inte ”spelar någon roll” (tro mig, jag har läst detta mååånga gånger under tiden jag drivit denna blogg) om det nu faktiskt inte gör det? Varför kan i så fall inte jag få ha mitt lilla roliga och tro att det är viktigt? Människor ägnar sig åt meningslös skit varje dag utan att de får en massa kommentarer om det. Uppenbarligen är det på något sätt hotfullt. Uppenbarligen finns det något som gör att människor känner att detta måste jag trycka ner och förgöra.
En annan intressant respons en får är människor som vill lyfta fram Individen™ i alla möjliga sammanhang. Jag tycker att det borde vara ganska uppenbart att jag inte skriver om individer utan om samhällsfenomen. Ni kan väl läsa dagboksbloggar om ni vill läsa mer om enskilda individer och deras agerande? Det är liksom inte min nisch så att säga. Jag tror de flesta på egen hand kan komma fram till att det finns individuella aspekter av saker och ting, även i deras relationer. Det jag är ute efter är att dra upp det strukturella och hjälpa folk att se och motverka det.
Så vill ni se individer så får ni dra någon annan stans, vill ni se berättelser om hur människor av individuella skäl valt att lämna relationer gäller detsamma. Det är tyvärr ingenting jag kan bidra med.
Läget och bloggnyheter.
Igår fick jag någon slags panikångestattack. Det är första gången jag är med om något liknande, och det var såklart en jävligt oskön upplevelse. Nu är det över i alla fall, och jag funderar på hur jag ska hantera det på bästa sätt.
Utöver detta är det rätt schysst. Det bästa med sommarlovet är att jag kommer ha så jävla mycket tid för att skriva. Ska dels blogga mycket såklart, men även försöka mig på något längre projekt, eller i alla fall skriva mer essäer. Idag tänkte jag skriva om två grejer som relaterar till relationer, nämligen kvinnor som är ”needy” och det här med att som kvinna få bestämma mycket i hemmet. För övrigt har jag nu gjort en sida av ett inlägg jag skrev med en sammanställning av sånt jag skrivit om könsmaktsordningen i relationer, för den som är sugen på att bli lite mer jämställd. Den finns här, också såklart i menyn ovanför där alla sidor finns (även donationssidan för den som tycker att jag förtjänar lite pengar för mitt bloggande). Den som har något schysst tips på lager om vad en kan läsa får verkligen jättegärna skriva in det i kommentarsfältet under.
Jag har, för den som inte märkt det (har skrivit det två gånger redan), en ny kategori som heter ”kommunism” där jag har lagt i en del gamla inlägg som jag anser relaterar till ämnet. Det efterfrågas ofta att jag ska skriva om det där med kommunism, men det är såklart lika omöjligt att sammanfatta som att sammanfatta feminism. Många idéer som jag förstår som kommunistiska kanske många tycker inte är det alls, eftersom de aldrig blivit presenterade för dem som kommunism. Det är ju sjukt stigmatiserat och så vidare, så det är inte så konstigt. Den som är intresserad av hur jag tycker och tänker kring saken samt vilka tankegångar jag ser som kommunistiska kan alltså kolla där. Eftersom mitt sommarprojekt är att ”läsa och förstå Marx” så blir det förhoppningsvis mer där.
Nå, detta om detta.
Presentera er!
Nu är jag klar med sista tentan för kursen och därmed ledig i typ tre månader framåt eftersom jag inte ska sommarjobba. Det känns fantastiskt. Just nu sitter jag och knåpar ihop svar på kommunistfrågorna som ställts här, detta kommer förhoppningsvis upp om några timmar, jag ska bara orka mig igenom det först.
Det har kommit in en massa nya under en tid nu, och jag tänkte att det vore himla kul för min om ni ville presentera er och kanske berätta lite vad ni tycker om bloggen. Typ vilka ni är, hur ni hittade hit, vad ni gillar/inte gillar, vad ni skulle vilja se mer av och så vidare. Vore guld. Detta gäller såklart även gamla bloggläsare.
Vettiga Feminister™ som tar avstånd.
Det störigaste när en skriver om saker som att alla män förtrycker alla kvinnor är alla Vettiga Feminister™ som ba måste rycka ut till männens försvar och berätta att såhär är det minsann inte alls och den här sortens feminist är minsann inte jag, hej och hå. Hela dagen har det varit någon slags avståndstagarfest bland mina mentions på twitter.
Sure, ni är feminister och ni håller inte med mig om allt, men är det verkligen så jävla viktigt för er att ta Avstånd™ så fort en säger något som är taskigt mot män? Får ni en medalj av manssamhället nu när ni kritiserar ”extrema feminister” eller vad är grejen? Kan ni inte bara typ chilla med att olika feminister har olika syn på detta utan att känna er tvungna att lyfta fram det i ljuset och högljutt proklamera att ”såhär tycker minsann inte jag”.
Okej om det handlar om typ ordentliga debattinlägg, om ni verkligen läste det jag skrev och besvarade det. Då hade det varit sund inomfeministisk debatt, för feminismens skull, och det gillar jag även om jag inte instämmer i allt som sägs. Detta slentrianmässiga avståndstagande känns däremot bara som en tom gest, en uppvisning inför den patriarkala blicken.
Fundera lite på varför ni känner behovet av att ta Avstånd™. Är det för att lyfta frågan, ha debatt inom feminismen, eller är det för att ni ska betraktas som Vettiga Feminister™ av patriarkatet? Och vems intressen tror ni att det tjänar?
Om kvinnokroppen.
Det har ju diskuterats mycket om det här med kvinnokroppen i bloggvärlden på sistone. Jag tycker att det är intressant hur olika feminister resonerar kring sin representation. UnderbaraClara fick ju kritik för att hen la upp en bild på sin rumpa, sådär typiskt snygg. Hen försvarade sig med att den kvinnliga kroppen alltid ska utvärderas, bedömas och så vidare, och att saker inte blir bättre för att feminister bidrar till detta. Jag kan hålla med om att det säger något att en rumpbild blir ett så stort samtalsämne, men samtidigt så kan UnderbaraClara faktiskt välja hur hens representation ska se ut. Nej, jag tycker inte att hen är en dålig feminist eller något sådant för att hen lägger upp en bild på sin röv, men jag tycker att hen, liksom alla andra som har en plattform, har ett ansvar för vad för ideal en reproducerar. Och jag tycker att en kan ställa högra krav på människor som säger sig vara feminister, står för ett sundare ideal och så vidare.
Lady Dahmer skrev sedan ett inlägg om det här med att låta kvinnokroppen vara rolig. Här är jag ganska kluven. Jag förstår å ena sidan grejen med att rolig kan vara en motpol till detta ständigt behagfulla, samtidigt så tycker jag inte att det finns någon större brist på kvinnor som representerar sig själva som ”roliga”. Det känns som att det liksom hamnar där eller i objektifieradet, antingen är det plutmun och rövbilder eller roliga miner. Det snackas om att dessa bilder ”avdramatiserar” men jag vette fan om jag tycker det. Ofta känns det så otroligt ansträngt.
Jag tänker att detta ingår i samma genre som att ”visa upp” sina komplexområden, vilket folk gör titt som tätt. Jag vet inte om jag tycker att det är så jävla konstruktivt alltid. Jag gör det förvisso själv på ett sätt, genom att lägga upp bilder på mina ben, armhålor och så vidare, ställen där tjejer inte ”ska” ha kroppsbehåring men där jag har låtit min växa. Men jag försöker att inte göra narr av min kropp samtidigt. Som Burgschki skriver:
Men jag tänker inte göra mig till ett objekt, där jag ”avdramatiserar” mig själv och mina komplex. Min kropp, min själ är min och den förtjänar respekt och värde, inte avdramatisering. Det finns ingen anledning till att ställa den till andras förfogande. Vad är det egentligen som gör att man vill göra avbön på det här viset? För det alltid är antingen eller när det gäller kvinnan, men alltid kroppen. Vi är så mycket kropp, helt enkelt. Att protestera mot mot avbildningar av idealkroppen genom att avbilda vad som anses vara motsatsen med syfte att avdramatisera, ja det är bara två sidor av samma mynt där våra lemmar och extremiteter inte helt enkelt får vara, rakt upp och ner utan krusiduller. Utan man ska konceptualisera, värdera, granska, placera i kontext och struktur.
Dessutom finns ett annat problem med detta, som jag skrivit om tidigare, nämligen att det sätter en norm kring vem som ”får” gör detta. Det skapas en norm kring hur dessa idealkrossarbilder ska se ut och framförallt hur personerna på dem ska se ut. Och det känns sällan som att kroppen bara ”fått vara” rakt upp och ner, utan det känns som en uppvisning, och ibland tyvärr en förlängning av all den objektifiering kvinnor utsätts för. Även om det inte är det stereotypa poserandet som vi kan se i tjejtidningarnas reportage om personer som ”älskar sin kropp” så är det fortfarande det där konceptualiserandet, det där att kroppen liksom måste användas till något, vara ett plakat för något.
En kan drömma om en världs där en bild på en kvinnas kropp är något oladdat. Så ser det tyvärr inte ut idag. Däremot tror jag inte att vi kan nå dit genom att aktivt försöka ”avdramatisera” våra kroppar, genom att göra oss fula eller vis app våra komplexområden, eftersom det liksom skapar en laddning i sig. Jag skulle vilja se lite mer ”naket”, lite mer rent avbildande, lite mer av just det här ”bara vara” som det snackas så mycket om. Att inte göra att statement kan faktiskt vara ett statement i sig.
Fyra avslutande tankar.
Har fyra avslutande tankar kring Löwengrip och hens kvinnohjärna, som jag redan skrivit om två gånger idag (och jag som brukar tycka att en inte ska ge Löwengrip så mycket uppmärksamhet. Aja):
- Tänk er att det inte är Löwengrip eller kvinnor i allmänhet som ”överanalyserar” utan män som uttrycker sig som spån?? Jag vet, flippad tanke att något kan vara mäns fel, att det kan vara män som behöver ändra på sig. Men alltså, försök tänka denna tanke fullt ut: det kan vara mannens fel!!! Det kan vara män som inte är tillräckligt tydliga, inte uttrycker sig på ett finkänsligt sätt, och inte kvinnorna som överanalyserar och är överkänsliga. Nå, troligen är det väl båda parternas fel, men i dagsläget är det i princip bara kvinnans sida i det hela som problematiseras. Mannen ses som rationell och stabil, kvinnan som något slags känslomonster som spyr ur sig sitt känsloklägg.
- Fick följande svar när jag kommenterade under Löwengrips inlägg: ”Håller inte med om att det endast ständigt är kvinnor som ständigt ska försöka förstå männen. Det är precis lika vanligt tvärtom tror jag. Hur många gånger har man inte hört män beklaga sig över att det inte förstår vad kvinnor menar med det de säger?”. Nyckelordet här är ”beklaga sig”. Ja, jag har också hört många män beklaga sig över att de inte förstår kvinnor men det är också allt de gör, de försöker inte hitta orsaken eller lösningen till detta hos sig själva, utan konstaterar rätt och slätt att kvinnor är svåra att förstå, alternativt knäppa, och sedan återgår de till att snacka om något annat, alternativt gör någon ”rolig lista” över hur en ska förstå kvinnor, som innehåller geniala punkter i stil med ”ja betyder nej” och så vidare. Det är kvinnor som snackar om hur de ska anpassa sig, som förebrår sig själva, som försöker förstå män.
- Varför envisas människor som tycker att kvinnor och män är fundamentalt olika att ingå i könsblandade förhållanden? Detta verkar vara en jättedålig lösning. Varför inte vara tillsammans med någon som förstår en istället? Eller kanske ligga med folk av motsatt kön fast inte envisas med att bo med dem och så vidare? Så jävla jobbigt att dela sitt liv med någon som en inte kan kommunicera med utan att behöva ändra sitt sätt att tänka. Detta är verkligen en gåta när det kommer till människor som båda envist hävdar de fundamentala skillnaderna mellan män och kvinnor och dessutom alltid ska lyfta fram hur extremt soft det är att vara i ett monogamt heteroförhållande.
- Generellt tycker jag inte att en ska skuldbelägga kvinnor för att det upprätthåller patriarkala strukturer, men jag tycker verkligen att Löwengrip har ett ansvar här. Varför bidrar en person som säger sig vilja hjälpa ”unga tjejer” till bättre självkänsla till att få dem att hata sig själva genom att skriva den här typen av inlägg? För det är det det handlar om: kvinnohat. Att lära människor att kvinnor är mindre rationella bara för att de är just kvinnor. Varför gör Löwengrip detta? Jag tycker att det är tragiskt, speciellt då hen inte bara nedvärderar sig själv utan också uppmuntrar en massa andra unga tjejer att nedvärdera sig själva och varandra. Extremt dåligt inflytande.
Nå, detta om detta.
En studie i internaliserat kvinnohat.
Läser Löwengrips kommentarsfält och förfäras över den mängd internaliserat kvinnohat som finns där. Alla dessa kvinnor som uttrycker att de är mindre logiska, rationella och så vidare för att de ibland tolkar män på ett sätt som de inte var menat från männens sida. Och det är alltid alltid kvinnorna är är problemet.
Ska köra lite exempel nu:
Bella nu överanlyserar du.
En till på temat överanalyserar:
Haha, jag förstår precis vad du menar! Brukar också hålla på och överanalysera sådär.
Alltså det här ordet ”överanalysera”, vad ska det ens betyda? Kanske har Löwengrip missuppfattat det Spångberg säger men ”överanalysera” är ett så konstigt ord att använda för att beskriva detta. Hur kan en analysera för långt, se saker ur för många olika vinklar? Förmåga och vilja till analys är ju någonting bra, något en ska vara stolt över. Inte något en ska skämmas över.
Min kille hade kunnat säga exakt likadant och mena att säga nåt jättejättefint, utan att fokusera på formulering, medan jag direkt hade kopplat det som du och startat analyseringen. Det är tur man kan skratta åt det.
Ja, tur att vi kvinnor i alla fall har så mycket självdistans att vi kan skratta åt vår egen tokighet. Haha! Ojojoj så tokigt det kan gå när en har en dålig liten kvinnohjärna istället för en rationell och logisk manshjärna.
Jag förstår precis vad du menar, att kvinnor vanligtvis överanalyserar allting och väger in sitt känslomässiga klegga istället för att se på livet som det är.
Ja, klegga är verkligen ordet som vi ska använda för kvinnors känsloliv! En vidrig och äcklig smet som bara sväller och fastnar överallt. Stackars alla logiska och rationelle män som måste vada omkring i detta vidriga känsloklegg.
En tjej lägger alltid mer vikt vid specifika ord och formuleringar.
Gör vi? Vidare kan detta kanske bero på att män typ ofta är ganska fåordiga, vilket gör att den som vill ha mer information lätt försöker pressa ur mer än vad som finns där. Om män blev bättre på att förklara sig ordentligt så kanske detta problem inte skulle existera. Jag vet i alla fall att de gånger jag ”överanalyserat” har varit när män har antingen varit väldigt fåordiga eller motsägelsefulla, vilket har gjort att jag har försökt pressa ut så mycket information som möjligt ur det lilla som finns.
Hahaha! Jaaa det är lätt att vi kvinnor överanalyserar medan, som du skriver, männen menar exakt vad dom säger och inget annat. Oftast så försöker dom inte ge pikar eller gömma saker mellan raderna, medan vi kvinnor ofta kanske vill att någon ska läsa våra tankar!
Så Odd menade det han sa med kärlek men även logik, att det faktiskt finns en risk att förhållandet en dag spricker men att det inte förändrar hans syn på dig som mor till hans barn. <3
Männen menar alltså ”exakt vad dom säger”. Vad innebär det? Vad är det egentligen Spångberg säger? Det kan ju, som Löwengrip redogjort för, tolkas på flera olika sätt. Även om en man inte försöker ge pikar så spelar det ändå roll vilka ord en väljer att formulera sig med. Den här idén om att männens tolkning av orden skulle vara mer ”rak” och rimlig medan kvinnors tolkningar tar konstiga omvägar bygger ju rakt upp och ner på en förställning om att män ser saker ”som dom är” medan kvinnor tolkar in saker som inte finns.
Haha, men man förstår ju att han bara menade väl egentligen när man tänker som en kille
så söt han är
Ja, Spångberg menade ju bara väl för hen ”tänker som en kille”. Så behöver Löwengrip inte bry sin lilla kvinnohjärna om det. Tokigt det kan bli när folk med helt olika hjärnor försöker kommunicera med varandra.
Kom igen nu kvinnor, inse att ni är fantastiska som har den här förmågan och viljan att förstå och analysera vad andra menar istället för att skämmas över den och tycka att ni överanalyserar. Sluta tro att det är mäns tolkning av saker och ting som är ”rakt på” och rationell, utan förstå att er är minst lika rimlig.
Löwengrips kvinnohjärna och om att ständigt anpassa sig efter män.
- Det är ju fint, hur känns det?
– ”…..” Att bli pappa har alltid varit min största dröm. Bella kommer alltid ha en plats i mitt hjärta för hon är kvinnan som föder mitt första barn.Jag vet älskling att du ville säga något gulligt här men jag uppfattar det som att du har tänkt att skaffa barn med andra kvinnor framöver. Eller så är det bara min kvinno-hjärna som ska vända och vrida på allt, som vanligt. Men ska man analysera det killar säger så ska man inte analysera utan bara läsa texten rakt igenom och då är det så. Så läser jag nu igen (med manligt tänk inställt) så säger Odd att jag alltid kommer finnas i hans hjärta för att jag föder hans första barn. Alltså exakt det som stod där uppe. Nu blev det rörigt här känner jag. Är det någon som förstår hur jag menar?
Alltså Löwengrip och hens jävla könsapartheid. VARFÖR är det så viktigt för hen att ständigt göra denna skillnad på kvinnor och män, kvinnor och män. Varför måste hen tuta i alla sina läsare att det finna speciella kvinnohjärnor och manshjärnor (gillar för övrigt att kvinnohjärna fanns i ordlistan men manshjärna inte gjorde det. Manliga normen som spökar?), manliga och kvinnliga sätt att tänka och att det dessutom är kvinnorna som borde lära sig att tänka manligt för att inte misstolka de stackars männen.
Okej, jag är upprörd. Fånigt av mig kanske med tanke på att jag vet att Löwengrip går in för att provocera folk som tycker att jämställdhet är schysst till max. Men jag tycker ändå att det är intressant att skriva om detta för Löwengrip ger uttryck för något som är extremt vanligt, nämligen att kvinnor ska anpassa sig för att förstå män för att inte bli sårade/kränkta/whatever. Tänk till exempel när tjejer blev trakasserade av killar i skolan, då hette det att det bara var deras sätt att visa omtanke. Tänk när män är fåordiga och tjejer söker bekräftelse, då heter det att männen egentligen vill men att de tyvärr inte vet hur en gör och så vidare. Det är ständigt ständigt kvinnorna som ska försöka se genom fingrarna och förstå männen, för de är ju inte så kloka och empatiska som vi. På något sätt används kvinnors styrkor emot oss, när vi är bra på något så ska vi använda den förmågan till att förstå män istället för att män ska lära sig att bli lika grymma som vi är. Kvinnor ska dalta med män och deras små manshjärnor till döden.
Tänk om Löwengrip istället skulle bli sjukt förbannad på Spångberg för hens klantiga sätt att uttrycka sig, och sedan skrivit ett inlägg om hur kass Spångbergs manshjärna var och att hen borde lära sig att ställa in sitt kvinnliga tänk när hen ska tala i media? Så befriande det hade varit. Nej okej, det hade fortfarande varit en massa könsroller som reproducerades men det hade varit så skönt att läsa ett relationsråd, eller vad en nu ska kalla detta, som inte bygger på att en som kvinna ska anpassa sig till något slags manstänk.
Jag blir arg på Löwengrip men tycker samtidigt synd om hen. Tycker synd om hen för att hen har det så inpräntat i sig att hen ska förstå och anpassa sig efter män. För att hen har det så inpräntat i sig att hen har en speciell ”kvinnohjärna” och att hen måste ändra sitt sätt att tänka för att förstå män.
Kommentarer.