Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Blogg

Svar på kommenterar veckan 46.

Svar på kommentarer och ask.fm-frågor.

Jag tycker att det här är jättesvårt, framförallt för att jag har svårt att avgöra vad som är mitt genuina intresse för att pyssla med utseende, och vad som är det som samhället/patriarkatet får mig tro är viktigt. Alltså kläder, smink osv är ett av mina stora intressen, då bli det så otroligt svårt att avgöra vad man gör för att det är kul, och vad man känner sig tvungen att göra.

Jag kan inte ”välja bort” att exponera mig som du gör för då känns det som att patriarkatet tvingar mig att välja bort ett stort intresse, bara för att jag ska slippa samhällets utseendefixering.

Vissa saker är det mycket lättare med, som att måla naglarna, pyssla med nail art. Det är så uppenbart mitt intresse.

Men jag gillar tex att vaxa benen (javet det låter helt sjukt) men har slutat göra det för att även om jag gillar både att göra det och att ha släta ben så är just släta (”kvinno-”) ben en så tydlig del av samhällsnormen.

Det finns många bottnar i den här brunnen alltså.

Jag tror att det är lönlöst att försöka ta reda på vilka intressen som är ”genuina” och inte. Alla intressen vi har är formade av patriarkatet, eftersom det är det samhälle vi lever i. Jag ser det snarare som en fråga om vad som ger och tar energi, och det är lättare att märka. Till exempel att kvinnor oftare intresserar sig för utseenderelaterade saker än män behöver inte innebär att allt utseenderelaterat är destruktivt.

Att försöka skilja vissa saker från det faktum att en är kvinna i ett patriarkat tror jag helt enkelt är ett meningslöst projekt. Vad spelar det ens för roll om du skulle varit intresserad av typ nail art annars eller inte? Det är ju något du uppskattar att göra nu, och om det känns som att det ger dig något är det väl bara att fortsätta med det.

Typiskt ”kvinnliga” intressen behöver inte heller nödvändigtvis vara något dåligt. Fanny Ambjörnsson skriver en del om detta i Rosa – den farliga färgen. Hon tar upp hur rosa dels är något som anses höra kvinnor till och som utgör en grund för att bli nedvärderad och så vidare. Samtidigt kan rosa vara en del i att skapa ett separatistiskt rum, där män för det mesta inte försöker få tillträde eftersom det är kvinnligt. Jag tänker att många kvinnliga intressen kan förstås på detta sätt, att engagera sig i aktiviteter där män helt enkelt inte försöker ta någon plats ger en större frihet. Detta är i sig värdefullt.

Det antas ofta inom feminismen att det kvinnliga skulle vara något negativt, och att det är ett problem att göra saker för att en är kvinna. Jag tänker att jag göra väldigt många saker, både bra och dåliga, för att jag är kvinna. Jag är till exempel feminist för att jag är kvinna och lever i ett patriarkat, om det inte vore för dessa omständigheter vore etiketten meninglös, men det gör inte att det är mindre sant. Ofta görs i sammanhanget misstaget att förstå det manliga som neutralt, typ att mäns intressen inte främst skulle ha något med att de är män att göra fast det ofta uppenbarligen är så, vilket är patriarkalt då det förutsätter mannen som norm och kvinnan som undantaget.

Finns en problematik med det här inlägget. Det är skrivet i ett feministiskt sammanhang till en rätt kunnig publik som ofta har igenkänningsfaktor. Så funkar det väldigt bra.
Men att kvinnor och flickor ”ångrar” sex och falskanmäler är en våldtäktsmyt som lever starkt kvar i ett patriarkalt samhälle och används t o m av polis/utredare mot brottsoffer. Det ligger som en grund i alla våldtäktsanmälningar och när det kommer till uttryck är det så gott som alltid mot de allra svagaste dvs mot de kvinnor/flickor som inte är ett dugg feministiskt kunniga eller som reflekterar över den situation de har hamnat i.
Är det inte viktigt att klargöra mer vad ”ångrar” betyder här? Annars riskerar tyvärr detta inlägg att komma att missbrukas.

Du behöver givetvis inte publicera detta utan det är en reaktion utifrån erfarenheter av att rättsväsendet just anser att det är utbrett problem att kvinnor ångrar sig tex för att inte en pojkvän ska bli arg eller att de anser att ”var dåligt sex”.Det är mycket problematiskt.

Jag kan absolut se poängen. Jag menar inte att det är på den här typen av ångersex leder till våldtäktsanmälningar, de gånger jag har varit med om det har jag i princip bara skuldbelagt mig själv och det stämmer även väl överens med min bild av hur kvinnor generellt reagerar på den här typen av grejer. Min poäng är att hela pratet om ”samtycke” och ”frivillighet” är märkligt givet hur sex fungerar i patriarkatet.

Jag tror att detta ångrande ofta handlar om något annat, typ att en inte fick någon chans att säga vad en ville, att en inte blev respektfullt behandlad och så vidare. Jag har ofta känt mig ”överkörd” i sexuella sammanhang, alltså att personen ifråga inte lyssnat in mig. I den typen av situationer så har jag sällan uppfattat det som ett övergrepp direkt under själva ”sexet”, men däremot i efterhand när jag funderat och insett hur lite jag fick rum att delta.

Det är klart att män ofta uppfattar liknande situationer som att någon ”ångrat sig” när det i själva verket handlar om att en helt enkelt har fått känna efter, eller kanske att motstånd gjordes men mannen inte ”märkte” något eller rationaliserade bort det. Jag har varit med om flera gånger att jag sagt nej under sex och att det inte respekterats, jag tror inte att dessa män uppfattar det som skedde som ett övergrepp.

Ofta när sex och samtycke diskuteras så pratas det som om en ska vara så himla säker på vad en vill som kvinna, som om det vore den enklaste saken i världen. Jag känner att det är viktigt att prata om ambivalens som ett fenomen också. Denna ambivalens uppstår ofta i ett patriarkat eftersom vi inte lär oss att göra saker för vår egen skull, utan som ett led i att få någonting annat. Att acceptera att en kan ha motstridiga känslor inför något ser jag som ett bra första steg i att reda ut någon slags ”sanning” i ens begär. Sedan jag började acceptera mina motstridiga känslor har jag fått mycket enklare att fundera på vad jag egentligen mår bra av att göra.

Ang vara hetero och hata män. Är öppen för tanken att vara med en icke-man det känns inte helt rätt, främst sexuellt (har provat). Jag har typ tappat hoppet att hitta en värdig man. Samtidigt vill jag verkligen ha en partner. Är väldigt sexuell och dålig på ONS/ragga.

Det som funkat för mig ang ickemän och sex är att först och främst dekonstruera min syn på ”sex” som fenomen. Under en period så tänkte jag att jag inte ville ha sex, utan mer närhet/intimitet. Det var utifrån denna vinkel jag började närma mig ickemän sexuellt, och det gjorde saker så oerhört mycket lugnare med allting. Detta bygger ju såklart också på att detta respekteras, och jag har haft turen att träffa personer som varit bra på att göra det.

Jag har väldigt svårt att relatera till att vara ”sexuell”, så därför blir det svårt att svara på frågan. Sex med män för mig har alltid varit en fråga om att bli bekräftad, inte om att jag begär någon sexuellt. Det var insikten om detta som gjorde att jag kunde börja begära något annat, men det va tvunget att gå via ett generellt sexmotstånd.

Jag skulle inte vilja ligga med en ickeman på samma sätt som jag legat med män, utan jag vill ha intimitet, närhet, kärlek, meningsfull samvaro där ”sex” kan vara en del, men inte behöver vara det.

Undrar hur du ser på queerteorin och att ”kön endast är en social konstruktion”? Tycker du att detta stämmer? Tänker att kön som social konstruktion och könsidentitet krockar något. Eller är det liksom föreställningar om könen som är konstruktionen?

Att något är en social konstruktion gör det inte mindre verkligt. Kön, eller i alla fall betydelsen av det, är en social konstruktion som i allra högsta grad påverkar människors materiella verklighet. Alla är tvungna att förhålla sig till ”kön” som koncept, dels för att vara begripliga för sig själva om andra och dels för att få en plats i samhället. Det går inte för en enskild individ att ignorera detta faktum, det går bara att förhålla sig till det på olika sätt.

Begreppet ”könsidentitet” är problematiskt eftersom det bygger på synen att det finns ett ”riktigt” (fysiskt) kön och en ”identitet”. Detta är en idé som kritiserats av Judith Butler (säkert en massa andra som jag inte läst också), som menar på att även kroppen konstrueras socialt, att det inte finns något ”kön innan genus”. Att prata om ”könsidentitet” som något som läggs ovanpå ens kropp gör automatiskt att det tidigare ses som mindre relevant, vilket blir problematiskt då det gör att transpersoners kön inte ses som lika verkliga som cispersoners. Därför talar jag (eller försöker i alla fall) enbart om människors kön, inte om deras ”identitet”.

Svar på kommentarer, vecka 45.

IMG_20141102_165123Lite svar på kommenterar.

Jag har själv också levt heterosexuellt/enbart agerat på hetersoxuellt begär i hela mitt liv, men jag resonerar precis som du när det gäller både den politiska dimensionen och mitt eget psykiska välbefinnande. Jag känner att jag har farit så oerhört illa av den heteromonogama normen. Tror samtidigt att många tkr att detta sätt att resonera är problematiskt eftersom de anser att en där med även ger legitimitet åt den konservativa föreställningen att homosexualitet är ett ”val”, en ”livsstil” och därmed går att ”bota”. Jag anser att vi måste kunna tala om all sexualitet som konstruktioner utan att gå med på den konservativa/homofobiska diskursen.

Detta är en sånt resonemang som många försöker föra för att ”bevisa” att jag är en dålig person som inte tror att folk i allmänhet är så heterosexuella som de tror sig vara. För mig är det en självklarhet att sexuella begär formas av samhället; idén om att just sexualiteten skulle var något essentiellt hos människan ter sig absurd. Varför skulle just sex vara det?

Nå, givetvis är det stor skillnad på att gå från hetero till homo än tvärtom, eftersom vi lever i ett heteronormativt samhälle. Varför skulle folk gå omkring och inbilla sig att de har homosexuella begär? Dessa begär är ju uppenbarligen inte lika accepterade. Kanske max att de är en ”kul grej”, ett litet ”experiment”, men det är inte som att folk får rum att organisera sitt liv utifrån samkönade begär.

Vidare; jag är inte emot heteronormen främst för att ”alla ska få göra som de vill”, utan för att jag tycker att det heterosexuella sättet att organisera relationer, samhället och så vidare är skräp, även för de med heterosexuella begär. Jag skiter väl i vem folk ligger med, jag är intresserad av hur vi bygger våra familjer, vår tillvaro och så vidare utifrån relationer.

Jag tror att jag har valt som du, men typ ”tvärt om”. Jag Jag identifierar mig som flata och har bara levt med kvinnor, men jag tror att i en bättre värld hade jag kanske kunnat vara bisexuell (eller snarare, det hade inte spelat någon roll vilken ”kön” jag valt att leva med). Jag är medveten om att jag gjorde ett val vid typ 14-15 att inte tända på män, eller snarare, jag upplevde att det var omöjligt eftersom jag upplevde att ”mansrollen” var så sjukt avtändande, det och att män liksom hade makt över kvinnor.

Jag tänker också lite såhär. Jag har liksom inget emot män som sådana, men känner mig väldigt uppgiven inför tanken på att kunna ha relationer med dem. Det handlar inte så mycket om deras ”personligheter” eller liknande utan om deras position i förhållande till mig. Oavsett hur snälla/bra/fina/medvetna de är så kommer det faktum att jag, i ett patriarkat, får samhällelig bekräftelse genom relationer med män att kvarstå, och detta kommer att sätta mig i underläge.

Givetvis skull jag vilja leva i ett samhälle där jag slapp tänka såhär, men så ser det inte ut idag och jag har inget intresse av att offra mig själv för att jag tycker att det är ”fel med fördomar mot män” eller liknande. Det är ju inte som att jag kommer få något stöd när jag återigen blir skadad i en relation till en man, då kommer det låta ”men varför blev du ihop med honom då????”. Mmm, en måste älska denna dubbelbestraffning!!!

Tänkte på att mansrollen på sätt och vis är väldigt stark då den är så pass föränderlig. När mansrollen blir kritiserad av feminism så har män en tendens att bli ”mjukare”/mesigare för att motbevisa allt som påstås om män. Detta gör att många tror att ”dagens män” som också är hemma med barnen och som ocks¨å är feminister och som också startar feministiska grupper för män och är med i talkshows ( http://www.tv4play.se/program/jenny-str%C3%B6mstedt?video_id=3005880 ), inte längre är produkter av en strukturell mall. Det gör att mansrollen blir väldigt svår att greppa. Kvinnorollen som endast har ett (om något) ”korrekt” stadie har inte det utrymmet att röra sig på och det enda val de har är att acceptera hur mannen ser ut i dagsläget

Blir för övrigt sjukt arg över länken jag skickade. Kunskapsnivån är löjligt låg hos dessa ”feministmän” men det är det enda som krävs för att de ska få vara med i en talkshow och få applåder. Organisationen FATTA man är bara ännu ett sätt att försöka rädda mansrollen, att anpassa den så att fler ska gilla den. De har skapat ett rum där män får prata om det förtryck de utövar och välkomnar inte de som faktiskt är utsatta, de med erfarenheter som frågan på riktigt gäller. Män som bara vet om det förtryck de utövar i teori och sen ska prata om det kommer aldrig lära sig något i praktiken. Det kommer förbli en teori som de klistrar över mansrollen för att försköna den.

Jag tänker att män förändrar eller pratar om att förändra ”mansrollen” för att förflytta fokus från det faktum att män sitter på den sociala och ekonomiska makten i detta samhälle. De försöker få det till att om deras ”roll” förändras så kommer det att vara mer okej att de har det, eftersom de kommer vara ”snälla” mot dem de har total makt över.

Det är väl ”bra” om patriarkatet blir mer bekvämt (inte för att jag tror att det kommer vara resultatet, men men), men det är knappast något ”feministiskt” i detta då feminism handlar om att bekämpa mäns makt och inte mäns brukande av denna makt. Vidare; denna makt kommer sannolikt att missbrukas.

Pratet om ”mansrollen” och hur den ska förändras får frågan att handla om hur enskilda män använder detta övertag. Det ger ett utrymme för individuella män att framstå som mindre förtryckande genom att ta avstånd från attribut som generellt förknippas med ”mansrollen”, typ sport eller kött eller liknande. Men faktum kvarstår att alla män, även normbrytande sådana, tjänar på att vi lever i ett patriarkat eftersom det ger dem makt, handlingsutrymme och så vidare. Det kommer alltid att vara problematiskt att inte se detta.

Att göra feminismens politiska krav på social och ekonomisk rättvisa och jämlikhet till en fråga om mäns personligheter är jävligt problematiskt. Feminismen är en politisk rörelse, inte ett program för mäns personlighetsförbättring.

Svar på kommentarer.

Jag tänkte att det kunde vara kul att lyfta fram/svara på några kommentarer jag tyckte var intressanta i ett inlägg. Skriv gärna vad ni tycker om detta. Kanske kan bli ett stående inslag? Är så kass på att svara när kommentarerna kommer och tänker att det kanske vore sköj om det blev lite mer av den varan.

Tar tillfället i akt och postar en selfie.

IMG_20141024_132601

Jag har levt i stort sett mansfritt hela mitt liv. Det fick mig länge att känna mig inadekvat och i princip ”livsoerfaren”; som om jag inte EGENTLIGEN levt ordentligt förrän jag levt genom män. Jag hade inga av de synliga och osynliga krigsärr som mina med- ickemän kunde visa upp efter att ha ”levt ordentligt”, dvs med män. När jag väl började umgås med snubbar vill jag dock tro att jag såg de relationerna lite ”klarare” än mina kompisar gjorde, och mycket riktigt tog det inte särskilt lång tid att inse att män _aldrig_ tillförde mitt liv någonting som inte ickemän kunde göra bättre. Förutom en sak: den våldsamma känslomässiga berg-och-dalbanan i att spela med någon som både spelar och bestämmer reglerna. Jag blev hög på spänningen och riskerna- oddsen var ju alltid emot mig- men psykiskt och emotionellt utmattad av det. Lyckligtvis är ju spel bara ett tidsfördriv, inte en heltidssysselsättning, och jag hade tur som befann mig i en situation där jag kunde kliva av. Alla har inte möjlighet att göra det :(((((((

Just detta att en betraktas som ”oerfaren” om en inte haft relationer med män är ju intressant. Jag har tänkt en del på det i förhållande till denna blogg. Jag är väl kanske inte jätteerfaren, men jag har ändå haft flera sexuella relationer med män och två långa förhållanden, vilket ger mig en viss legitimitet att skriva om dessa frågor. Jag funderar på hur människor hade reagerat på en kvinna som skrivit liknande men som själv inte hade haft någon längre parrelation med en man. Jag funderar också på hur jag lyfter fram min egen erfarenhet, jag kommer ofta på mig själv med att vilja trycka på det för att framstå som mer trovärdig.

Rörande den känslomässiga berg-och-dalbanan: jag har många gånger längtat efter just denna eftersom det tar mig ur vardagens tristess. För att frigöra mig har det varit fundamentalt att fylla ut detta med något nytt. Jag har sökt mycket lindring i kreativitet och i vänskapsrelationer. Det är väldigt lätt att slukas upp i det där om en väl råkar hamna i det tyvärr.

Kände igen mig väldigt mycket i s kommentar så blev glad över att du tog upp detta. Att av olika skäl alltid ha saknat ett stabilt ”kontaktnät” har påverkat mig enormt då jag ofta blivit väldigt beroende av en person i taget för att över huvud taget komma ut, vilket är en väldigt utsatt position och lätt leder till ett sorts ömsesidigt utnyttjande. Svårt att förklara varför men ibland har parrelationer känts enklare, typ som att det är enda sättet att känna sig som ett ”vi”. Men vet inte hur bra det är egentligen..

Jag tror att just det här ”vi” är grundläggande för parrelationens lockelse. Eftersom existensen är meningslös så vill en gärna fly detta genom att leva för och genom någon annan. Tänker mig att detta drabbar kvinnor hårdare eftersom vi i lägre grad får lära oss att leva för t.ex. intressen.

Men du har ju det senaste skrivit att du blivit kär, och visst var du hetero? Hur gör du då för att inte göra känslorna till den mannen så viktiga? Om du förstår vad jag menar, eller ser du på det som att även om du är kär i någon är det inte värt att lägga energin?

Jag definierar mig inte som ”hetero” längre, däremot har jag levt heterosexuellt, det vill säga haft relationer med män, haft sex med män, enbart erkänt mitt begär till män och så vidare, tidigare. Skrev lite om just detta med att patriarkatet gärna får oss att tro att vi är heterosexuella här:

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare.

Men för att svara på frågan; en kan ju organisera även en heterosexuell relation så att den blir mindre signifikant. Jag tänker att det handlar om att inte planera sitt liv runt den personen så mycket. Alltså inte lägga upp en gemensam framtidsplan, vara noggrann med att upprätthålla såväl sitt sociala som sitt ekonomiska oberoende och så vidare. Detta tänker jag gäller oavsett könet på den en har en relation med.

Mina regler för relationer:

  1. Flytta inte ihop med din partner. Fullständigt grundläggande för att lätt kunna lämna relationen.
  2. Upprätthåll separata umgängeskretsar. Givetvis kan det vara okej att träffa varandra vänner och så vidare, men försök att undvika att integrera varandra i varandras sociala liv i alltför hög grad.
  3. Hantera inte eventuella psykiska problem inom relationen. Att få stöd någon gång ibland är en sak, att förlita sig på sin partner en annan. Det blir väldigt lätt passiviserande.

Detta är nog olika för folk, men det ovan är vad som funkar bra för mig.

Har dina killar varit s.k. good guys som ändå på grund av patriarkala strukturer betett sig som rötägg eller är dina ex riktiga svin? Jag undrar därför att jag tycker att det är intressant om dessa killar är medvetna om sitt beteende, vet de själva om att de utnyttjat dig och behandlat dig illa? (Inte för at det på något sätt berättigar sånt beteende, det är nästan värre att bli utsatt av människor som utger sig för att vara ”goda män” och älska en).

Det är ju olika, men den som skadat mig mest ville mig absolut inte illa och var även feministiskt medveten på en ganska hög nivå för att vara man. I mina ögon handlar det inte bara om deras agerande utan också saker jag själv har internaliserat, något jag ofta återkommer till i mina texter. Jag tror liksom inte att det går att undkomma inom ramarna för patriarkatet.

Har själv varit i relationer med män där det tydligt funnits en skillnad i hur en ser på att jobba på problem när de uppstår. Ofta blir det jag som får ställa frågor om hur det känns och hur vi ska kunna komma fram till en lösning, speciellt om det är ett problem som pågår under en längre tid.
Ofta frågar jag mycket hur det känns för den andra parten, hur tankarna går, har nästan aldrig fått den frågan tillbaka och då blir det ändå jag som sitter och ”självlöser” problemet då det från andra parten kanske inte kommuniceras så mycket. Detta blir problematiskt på många sätt, beroende på problem och om jag varit den enda som kommunicerat/ställer frågor, kan stunderna då en tar upp det liknas vid ”korsförhör”, för att det endast blir en röst som hörs och den andra rösten kanske mest säger ”jag vet inte” eller ”men det är jobbigt att prata om, jag vill bara glömma det”.

Just den här ”korsförhörssituationen” är så oerhört jobbig! Har själv varit i sådana situationer där en helt enkelt måste fråga ut dem för att kunna få något slags svar. Det är ju en sjukt jobbig grej att göra, eftersom det inte är särskilt respektfullt att förhöra någon, men vad fan ska en ta sig till när en inte får några som helst svar annars?

Jag har nog många gånger pressat män väldigt mycket att svara på saker som är obekväma för dem helt enkelt eftersom jag inte sett någon annan lösning. Det hade varit lättare om en faktiskt kunde lita på att de själva gav en den information som är relevant, istället för att behöva gissa sig till saker och ting. Gissande blir nämligen nästan alltid inkorrekt, vilket kan leda till att den andra parten blir sårad.

Så som jag ser på kommunikation nu efter dåliga erfarenheter av detta är att jag skiljer på information om ens ”inre” och det som är relevant för relationen. Innan så har jag blandat ihop dessa och sökt efter lösningar i det ”inre” när själva problemet egentligen varit att personen ifråga hanterat det på ett dåligt sätt. Jag har tänkt att det är min uppgift att hjälpa mannen att nå ”kärnan” i problemen. Numera tänker jag att det viktiga är att han hanterar dessa problem på ett sätt som fungerar, typ att kommunicera ”nu mår jag kasst, jag behöver vara ifred”, så att jag slipper gå omkring och undra.

Lägesupdatering.

IMG_20141018_134239Hej!

Jag har skrivit om detta innan men jag vill påminna så att alla vet; jag har tyvärr ingen ork att svara på mejl. Det gör mig dessvärre oerhört stressad att ha mejlkommunikation, vilket gör att jag har valt att rensa bort den. Jag är ledsen för det, men känner att jag måste prioritera att inte blir stressad. Jag läser såklart mejlen ändå, så ni får gärna skicka, men förvänta er inte att jag svarar.

Om ni är i behov av stöd så kan ni märka mejlet med ”behov av stöd”, och i så fall ska jag försöka ta mig tid att svara.

Om ni har någon fråga om råd kan ni ställa den på min ask.fm, jag brukar känna mig mindre stressad av att svara på frågor där.

Paus.

Hej gullisar. Kommer ta en bloggpaus nu på nåra veckor eller så (kommer säkert bara hålla ut typ en dag heh). Känner verkligen inte att jag har kunnat formulera mig ordentligt på sista tiden tyvärr, det är för mycket tankar som far runt i skallen. Puss och kram.

Fråga en radikalfeminist.

048xHej gullisar! Jag har noterat att radikalfeminism diskuterats en del på sista tiden och har fått en del frågor om det. Eftersom jag är radikalfeminist så vill jag gärna förklara lite vad det handlar om och så, så jag tänkte att vi kan köra en frågestund på temat. Sedan representerar jag ju såklart inte alla radikalfeminister. Men bara för att förklara hur en kan tänka som radikalfeminist typ.

Så ja, kör på med era frågor om saker och ting som ni känner är oklara eller behöver redas ut. Ska försöka svara så gott som möjligt.

(Tog en bild som jag ser hård ut på på grund av att det är ju det som är grejen med att vara radikalfeminist!!! Heh).

Och just det: som alltid gäller att insinuanta frågor tas bort. Ta gärna upp invändningar och kritik, men jag svarar inte på människor som antar att jag tycker något jag inte tycker. Vill ha nyfikenhet och öppenhet.

Män kan göra bra saker, men inte tack vare att de är män.

Ibland undrar folk såhär: ”men du klagar ju bara på män, kan män inte gör något bra?”. Givetvis kan män, precis som alla andra människor, göra bra saker, men det brukar inte vara tack vare att de är män. Samma sak gäller ickemän; ickemän kan göra andra människor illa, men det har ofta inte med deras position som ickeman att göra.

En människa är mer än sitt kön. En människa kan ha en mängd olika egenskaper som är mer eller mindre bra. Det finns män som har vissa egenskaper jag uppskattar, de kan till exempel vara bra samtalspartners eller liknande. Allt detta brukar dock grumlas ganska mycket av det faktum att de är män och utövar patriarkalt förtryck gentemot mig.

Det är själva manligheten som är problemet, inte mannen som helhet med alla sina egenskaper. Människor formas av annat än sitt kön, men i frågan om patriarkalt förtryck är det de könsliga aspekterna som är intressanta och således är det också de jag kommer ta upp.

Syftet med att diskutera män som grupp är inte att säga att alla enskilda män är si eller så utan att plocka fram det som är specifikt manligt. Till exempel; det finns människor ur alla grupper som har tendensen att inte riktigt känna in andra människors gränser eller erkänna sina misstag MEN när detta sker i en position som man gentemot en ickeman så har en ytterligare ett övertag, en har hela samhället på sin sida i sitt tolkningsföreträde.

Givetvis finns det även andra aspekter som spelar in; hudfärg, klass, funktionalitet och så vidare. Detta är ingenting jag någonsin har förnekat, ibland påtalar jag det rentav själv, vilket gör det ganska tramsigt att försöka använda det emot mig till exempel genom att jämföra en manlig uteliggare med en kvinnlig kapitalist och så vidare. Mannen har trots sin utsatthet ett manligt privilegium, och kvinnan är trots sitt kapital fortfarande förtryckt för att hon är kvinna.

Min åsikt är dock att det går att peka ut vissa beteenden och vissa maktuttryck som specifikt manliga, ett av de mest tydliga exemplen är nog den sexuella makten som manifesterar sig i objektifiering, våldtäkt och så vidare. Detta är en form av makt som män utövar mot kvinnor och som inte fungerar omvänt.

Det finns ett syfte med att göra abstraktioner, att tala om män och manliga beteenden på en strukturell nivå. Syftet är att sortera ut det som män gör just i egenskap av män, vilka beteenden som kommer ur och upprätthåller deras patriarkala makt. Många av dessa beteenden kan även ickemän utöva, men det saknar ofta någon större verkan eftersom de inte gör det utifrån en manlig maktposition. Till exempel; även en ickeman gör fel i att oprovocerat använda våld eller hot om våld, men det är inte lika skräckinjagande som när en man gör det. Det handlar alltså inte bara om individer, utan våra handlingar får mening i ett patriarkat och detta måste en ta hänsyn till.

Att diskutera enskilda individers moraliska lastbarhet är för mig ointressant, jag vill göra analyser som hjälper mig och andra att förstå ett politiskt system, nämligen patriarkatet. För att kunna göra detta så abstraherar jag, det vill säga jag ser på situationer som jag själv hamnar i och som jag hör om och försöker förstå vad som är generellt och vad som är specifikt.

Den som intresserar sig för typ ~*individer*~ och deras förehavanden kan väl blogga om det? Däremot förstår jag inte varför jag ska behöva blandas in i det.

Det är slöseri med min dyrbara tid och intellektuella förmåga att diskutera med människor som tror att jag inte tänker.

Något av de absolut störigaste jag vet är när folk ”kritiserar” mig som om de kom med något nytt. Typ ”men hallå har du tänkt på att manshat faktiskt e dumt och dåligt??”. Ja, jag har tänkt på det. Om jag fick en krona för varje gång något berättade det och så vidare… Det är inte som att jag har levt i en bubbla och är helt obekant med denna ”kritik” av feminismen.

Det är inte som att jag föddes till manshatare. Jag har, precis som de flesta i detta samhälle, lär mig att beundra män, se upp till män, blir kär i män och så vidare i all oändlighet. Jag har själv kommit i kontakt med och sökt upp feministisk teori för att den intresserade mig, för att den talade till min verklighet. Jag har själv läst mig in på feministisk teori för att jag tyckte det var relevant för att beskriva min situation.

Jag har skrivit väldigt mycket om manshat som feministisk praktik, vilka problem som det är förenat med och vilka fördelar som finns med det. Jag har verkligen tänkt på denna fråga, många många gånger, och jag har kommit fram till den position jag har, det vill säga att manshat är försvarbart både som känsla och som en del i en feministisk praktik. Jag redogör för hur jag kommit fram till detta i många inlägg (finns en sökruta på bloggen, där kan en söka på ord som t.ex. ”manshat”, vilket är adekvat om en har lust att förstå hur jag resonerar).

Givetvis kan det hända att jag har fel, jag har ändrat mig förr om många saker, men du kommer inte få mig att ändra på mig genom att bara säga din åsikt till mig en massa gånger, din ide är ingen spik som du kan slå på om och om igen med en hammare och hoppas på att det går in. Om du tycker jag ska ändra min strategi får du helt enkelt sätta dig ner och förstå mitt tankesätt och bemöta mig utifrån det. Om du kommer med samma argument som jag redan hört en miljon jävla gånger så kommer jag inte att lyssna. Jag lyssnar inte mer på samma svada bara för att en framförs en gång till, speciellt inte om jag har bemött den flera gånger.

Det hela är såklart en fråga om hur kvinnor nedvärderas som tänkande varelser; eftersom jag är kvinna och dessutom feminist så antas jag inte kunna komma fram till saker på rimliga grunder, speciellt inte om det jag kommer fram till motsätter sig gängse patriarkala normer. Jag förutsätts vara irrationell, jag förutsätts inte ha tänkt efter ordentligt, så fort jag kommer fram till något som män i allmänhet inte kan acceptera. Jag betackar mig för att diskutera med den som har den här synen på min intellektuella förmåga, jag diskuterar inte med någon som inte bemöter mig som en tänkande människa eftersom jag tycker att det suger att bli behandlad som ett barn (barn ska givetvis inte heller behandlas såhär). Det är förminskande och jag har ingen lust att nedvärdera mig själv genom att syssla med detta TRAMS. Jag anser det vara slöseri med min dyrbara tid och min intellektuella förmåga att diskutera med människor som inte fattar att jag har tänkt efter. Jag har insett att mäns åsikter om mig inte är så jävla viktiga, att de inte är de som bestämmer vad som är rätt och fel, och utifrån detta har jag också dragit slutsatsen att det finns noll egenvärde i att ingå i diskussioner som inte ger mig något.

Den som läser den här bloggen bör förstå att jag är en tänkande människa. En kan såklart tycka att jag har helt och hållet fel om allt, men det framgår tydligt att jag inte bara tycker saker på slump. Jag resonerar, jag har en tydlig röd tråd och jag försvarar mina ståndpunkter, ofta upprepade gånger. Den som inte ser detta och bemöter mig utifrån det kan inte förvänta sig att jag ska lyssna på den. Jag kan tänka, och vi kanske inte tänker likadant men det betyder inte att jag är ogenomtänkt. Det betyder bara att vi tänker annorlunda. Om en accepterar detta så kanske vi kan ha något slags utbyte, men så länge den grundläggande respekten i en diskussion saknas så är det ett lönlöst projekt. Det handlar då bara om att ”vinna” över den andra, och sådana retoriska lekar betackar jag mig för.

Till er som mejlar i behov av stöd.

Hej!

Jag vill säga att jag just nu inte har ork och tid att läsa och svara på alla mejl jag får direkt. Jag vet att vissa mejlar för att ni vill ha känslomässigt stöd på grund av pissiga relationer, och jag skulle uppskatta om de som gör detta skrev något i stil med ”behov av stöd” i rubriken till mejlet så att jag kan prioritera det. Jag vill verkligen svara på de som mejlar om den typen av saker, så det skulle underlätta.

Om jag inte svarar på något viktigt så ber jag om ursäkt och förståelse för detta. Min ork räcker tyvärr inte alltid till, och det är jag väldigt ledsen för.

Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka.

Hade ett utbyte på twitter:
Bq6TDMMIYAA5P4xDetta är en så perfekt jävla illustration över hela den här God Ton/Ta Debatten/Retorik-grejen. Någon kommer och ”läxar upp” en angående någonting, till exempel ”du har missförstått detta med feminism”/”du missar den här aspekten” eller liknande (personen på bilden skrev i en tweet innan att jag hade missuppfattat vad feminism handlar om). Eftersom det är pisstråkigt att diskutera på de premisserna så brukar jag antingen skita i det eller skriva typ ”bla bla” för att markera att jag inte pallar. Inte så jävla trevligt kanske, MEN det är inte heller trevligt att inleda en konversation med någon med att läxa upp denne, ta tolkningsföreträde och antyda att den andra är okunnig på ett område hen uppenbarligen är mycket engagerad i.

Folk kan ibland tycka såhär: men tål du inte att någon har en annan åsikt. Givetvis ”tål” jag det, jag är väl så illa tvungen. Det är en grej att ha ”en annan åsikt” och att aktivt trycka upp denna åsikt i mitt fejs med en tillrättavisande ton. Att göra detta är inte att ”diskutera” utan att agitera, att skriva till någon med syftet att sätta hen på plats. Varför skulle jag ha intresse i ett sådant utbyte?

Sedan kommer den där ”och här är anledningen varför ingen tar dig på allvar”. Det är så roligt när folk säger så, för grejen är att sjukt många människor tar mig på allvar. Jag får dagligen mejl, kommentarer och så vidare från människor som läser min texter, använder dem för att reflektera över sitt liv och så vidare. Sedan finns det såklart också en massa människor som inte tar mig på allvar, men det innebär inte att ingen annan gör det. Jag blir så sjukt irriterad på alla som använder sin egen attityd som utgångspunkt för att bedöma hur effektiva mina metoder är? Jag märker väl själv vad som ger utdelning och inte. Herregud.

När en ber om att slippa diskutera så får en dock alltid höra ”jaha du har inga argument”:

Bq6WUPtIcAIHLDGUngefär som om jag inte skulle kunna ha något annat skäl att vilja strunta i en diskussion än att jag inte har några argument? Till skillnad från vissa andra så sätter jag ingen prestige i att ”vinna” olika diskussioner med människor, utan jag struntar hellre i att lägga min tid på en diskussion som uppenbarligen inte kommer ge mig något i utbyte. Jag tycker det är en ganska rimlig inställning, ty det är att vara varsam med både min egen och andras tid. Men vissa människor kan vara inte begripa att de inte är en så viktig del i min tillvaro att jag vill ha tråkiga diskussioner med dem, vissa kan bara inte förstå att deras åsikter om saker och ting helt enkelt inte är så jävla intressanta.

Jag fattar inte vad folk som inleder interaktion med att läxa upp någon förväntar sig för svar? Ska jag ba ”åh, tack så himla mycket för att du förärar mig din åsikt levererad på ett spydigt sätt”? Ska jag ba ”nejmen gud vad intressant, berätta mer” om åsikter jag hört en miljon gånger förr? Det är liksom inte som att jag bara går på känsla när det kommer till min analys och mitt sätt att uttrycka mig, jag har faktiskt tänkt igenom saker och dessutom skrivit en massa massa om detta som en kan läsa om en vill. Visst kan en tycka annorlunda, men att förvänta sig att jag ska ”ta till mig” av den här typen av översittiga kommentarer är enbart fånigt.

Få människor tycker om att bli behandlade som barn som behöver uppfostras och tillrättavisas. Om du har en annan åsikt, skriv inte ”du har fel, det är såhär”, utan lägg fram din ståndpunkt på ett lite mer ödmjukt sätt. Prata inte med din motpart som om denne var dum i huvudet och aldrig tänkt efter. Detta är grundläggande respekt i en diskussion, det handlar om att respektera den en talar med intellektuellt. Om en inte gör detta så är det inte någon idé att ens diskutera eftersom en ändå inte kommer ta något hen säger på allvar. I så fall kan en ärligt talat bara skita i att en försöka låtsas som om en diskuterar och håller God Ton och gå på hånandet direkt. Att hålla på och hyckla och låtsas att en vill ”diskutera” när en bara vill tillrättavisa och trycka ner är bara falskt och förminskande. Jag kommer fan aldrig fatta varför människor låtsas att de vill diskutera när de inte vill det utan bara vill tillrättavisa en. Jag tycker det är så obegripligt, respektlöst och framförallt falskt.wpid-img_20140627_163656.jpgNå, jag kommer såklart fortsätta att ha ”dålig ton” emot dem som inleder konversationer med att läxa upp mig och förminska mig och inte visar mig intellektuell respekt. Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka, så enkelt är det.

Ge mig pengar!
Arkiv