Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Blogg

Fråga en radikalfeminist.

048xHej gullisar! Jag har noterat att radikalfeminism diskuterats en del på sista tiden och har fått en del frågor om det. Eftersom jag är radikalfeminist så vill jag gärna förklara lite vad det handlar om och så, så jag tänkte att vi kan köra en frågestund på temat. Sedan representerar jag ju såklart inte alla radikalfeminister. Men bara för att förklara hur en kan tänka som radikalfeminist typ.

Så ja, kör på med era frågor om saker och ting som ni känner är oklara eller behöver redas ut. Ska försöka svara så gott som möjligt.

(Tog en bild som jag ser hård ut på på grund av att det är ju det som är grejen med att vara radikalfeminist!!! Heh).

Och just det: som alltid gäller att insinuanta frågor tas bort. Ta gärna upp invändningar och kritik, men jag svarar inte på människor som antar att jag tycker något jag inte tycker. Vill ha nyfikenhet och öppenhet.

Män kan göra bra saker, men inte tack vare att de är män.

Ibland undrar folk såhär: ”men du klagar ju bara på män, kan män inte gör något bra?”. Givetvis kan män, precis som alla andra människor, göra bra saker, men det brukar inte vara tack vare att de är män. Samma sak gäller ickemän; ickemän kan göra andra människor illa, men det har ofta inte med deras position som ickeman att göra.

En människa är mer än sitt kön. En människa kan ha en mängd olika egenskaper som är mer eller mindre bra. Det finns män som har vissa egenskaper jag uppskattar, de kan till exempel vara bra samtalspartners eller liknande. Allt detta brukar dock grumlas ganska mycket av det faktum att de är män och utövar patriarkalt förtryck gentemot mig.

Det är själva manligheten som är problemet, inte mannen som helhet med alla sina egenskaper. Människor formas av annat än sitt kön, men i frågan om patriarkalt förtryck är det de könsliga aspekterna som är intressanta och således är det också de jag kommer ta upp.

Syftet med att diskutera män som grupp är inte att säga att alla enskilda män är si eller så utan att plocka fram det som är specifikt manligt. Till exempel; det finns människor ur alla grupper som har tendensen att inte riktigt känna in andra människors gränser eller erkänna sina misstag MEN när detta sker i en position som man gentemot en ickeman så har en ytterligare ett övertag, en har hela samhället på sin sida i sitt tolkningsföreträde.

Givetvis finns det även andra aspekter som spelar in; hudfärg, klass, funktionalitet och så vidare. Detta är ingenting jag någonsin har förnekat, ibland påtalar jag det rentav själv, vilket gör det ganska tramsigt att försöka använda det emot mig till exempel genom att jämföra en manlig uteliggare med en kvinnlig kapitalist och så vidare. Mannen har trots sin utsatthet ett manligt privilegium, och kvinnan är trots sitt kapital fortfarande förtryckt för att hon är kvinna.

Min åsikt är dock att det går att peka ut vissa beteenden och vissa maktuttryck som specifikt manliga, ett av de mest tydliga exemplen är nog den sexuella makten som manifesterar sig i objektifiering, våldtäkt och så vidare. Detta är en form av makt som män utövar mot kvinnor och som inte fungerar omvänt.

Det finns ett syfte med att göra abstraktioner, att tala om män och manliga beteenden på en strukturell nivå. Syftet är att sortera ut det som män gör just i egenskap av män, vilka beteenden som kommer ur och upprätthåller deras patriarkala makt. Många av dessa beteenden kan även ickemän utöva, men det saknar ofta någon större verkan eftersom de inte gör det utifrån en manlig maktposition. Till exempel; även en ickeman gör fel i att oprovocerat använda våld eller hot om våld, men det är inte lika skräckinjagande som när en man gör det. Det handlar alltså inte bara om individer, utan våra handlingar får mening i ett patriarkat och detta måste en ta hänsyn till.

Att diskutera enskilda individers moraliska lastbarhet är för mig ointressant, jag vill göra analyser som hjälper mig och andra att förstå ett politiskt system, nämligen patriarkatet. För att kunna göra detta så abstraherar jag, det vill säga jag ser på situationer som jag själv hamnar i och som jag hör om och försöker förstå vad som är generellt och vad som är specifikt.

Den som intresserar sig för typ ~*individer*~ och deras förehavanden kan väl blogga om det? Däremot förstår jag inte varför jag ska behöva blandas in i det.

Det är slöseri med min dyrbara tid och intellektuella förmåga att diskutera med människor som tror att jag inte tänker.

Något av de absolut störigaste jag vet är när folk ”kritiserar” mig som om de kom med något nytt. Typ ”men hallå har du tänkt på att manshat faktiskt e dumt och dåligt??”. Ja, jag har tänkt på det. Om jag fick en krona för varje gång något berättade det och så vidare… Det är inte som att jag har levt i en bubbla och är helt obekant med denna ”kritik” av feminismen.

Det är inte som att jag föddes till manshatare. Jag har, precis som de flesta i detta samhälle, lär mig att beundra män, se upp till män, blir kär i män och så vidare i all oändlighet. Jag har själv kommit i kontakt med och sökt upp feministisk teori för att den intresserade mig, för att den talade till min verklighet. Jag har själv läst mig in på feministisk teori för att jag tyckte det var relevant för att beskriva min situation.

Jag har skrivit väldigt mycket om manshat som feministisk praktik, vilka problem som det är förenat med och vilka fördelar som finns med det. Jag har verkligen tänkt på denna fråga, många många gånger, och jag har kommit fram till den position jag har, det vill säga att manshat är försvarbart både som känsla och som en del i en feministisk praktik. Jag redogör för hur jag kommit fram till detta i många inlägg (finns en sökruta på bloggen, där kan en söka på ord som t.ex. ”manshat”, vilket är adekvat om en har lust att förstå hur jag resonerar).

Givetvis kan det hända att jag har fel, jag har ändrat mig förr om många saker, men du kommer inte få mig att ändra på mig genom att bara säga din åsikt till mig en massa gånger, din ide är ingen spik som du kan slå på om och om igen med en hammare och hoppas på att det går in. Om du tycker jag ska ändra min strategi får du helt enkelt sätta dig ner och förstå mitt tankesätt och bemöta mig utifrån det. Om du kommer med samma argument som jag redan hört en miljon jävla gånger så kommer jag inte att lyssna. Jag lyssnar inte mer på samma svada bara för att en framförs en gång till, speciellt inte om jag har bemött den flera gånger.

Det hela är såklart en fråga om hur kvinnor nedvärderas som tänkande varelser; eftersom jag är kvinna och dessutom feminist så antas jag inte kunna komma fram till saker på rimliga grunder, speciellt inte om det jag kommer fram till motsätter sig gängse patriarkala normer. Jag förutsätts vara irrationell, jag förutsätts inte ha tänkt efter ordentligt, så fort jag kommer fram till något som män i allmänhet inte kan acceptera. Jag betackar mig för att diskutera med den som har den här synen på min intellektuella förmåga, jag diskuterar inte med någon som inte bemöter mig som en tänkande människa eftersom jag tycker att det suger att bli behandlad som ett barn (barn ska givetvis inte heller behandlas såhär). Det är förminskande och jag har ingen lust att nedvärdera mig själv genom att syssla med detta TRAMS. Jag anser det vara slöseri med min dyrbara tid och min intellektuella förmåga att diskutera med människor som inte fattar att jag har tänkt efter. Jag har insett att mäns åsikter om mig inte är så jävla viktiga, att de inte är de som bestämmer vad som är rätt och fel, och utifrån detta har jag också dragit slutsatsen att det finns noll egenvärde i att ingå i diskussioner som inte ger mig något.

Den som läser den här bloggen bör förstå att jag är en tänkande människa. En kan såklart tycka att jag har helt och hållet fel om allt, men det framgår tydligt att jag inte bara tycker saker på slump. Jag resonerar, jag har en tydlig röd tråd och jag försvarar mina ståndpunkter, ofta upprepade gånger. Den som inte ser detta och bemöter mig utifrån det kan inte förvänta sig att jag ska lyssna på den. Jag kan tänka, och vi kanske inte tänker likadant men det betyder inte att jag är ogenomtänkt. Det betyder bara att vi tänker annorlunda. Om en accepterar detta så kanske vi kan ha något slags utbyte, men så länge den grundläggande respekten i en diskussion saknas så är det ett lönlöst projekt. Det handlar då bara om att ”vinna” över den andra, och sådana retoriska lekar betackar jag mig för.

Till er som mejlar i behov av stöd.

Hej!

Jag vill säga att jag just nu inte har ork och tid att läsa och svara på alla mejl jag får direkt. Jag vet att vissa mejlar för att ni vill ha känslomässigt stöd på grund av pissiga relationer, och jag skulle uppskatta om de som gör detta skrev något i stil med ”behov av stöd” i rubriken till mejlet så att jag kan prioritera det. Jag vill verkligen svara på de som mejlar om den typen av saker, så det skulle underlätta.

Om jag inte svarar på något viktigt så ber jag om ursäkt och förståelse för detta. Min ork räcker tyvärr inte alltid till, och det är jag väldigt ledsen för.

Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka.

Hade ett utbyte på twitter:
Bq6TDMMIYAA5P4xDetta är en så perfekt jävla illustration över hela den här God Ton/Ta Debatten/Retorik-grejen. Någon kommer och ”läxar upp” en angående någonting, till exempel ”du har missförstått detta med feminism”/”du missar den här aspekten” eller liknande (personen på bilden skrev i en tweet innan att jag hade missuppfattat vad feminism handlar om). Eftersom det är pisstråkigt att diskutera på de premisserna så brukar jag antingen skita i det eller skriva typ ”bla bla” för att markera att jag inte pallar. Inte så jävla trevligt kanske, MEN det är inte heller trevligt att inleda en konversation med någon med att läxa upp denne, ta tolkningsföreträde och antyda att den andra är okunnig på ett område hen uppenbarligen är mycket engagerad i.

Folk kan ibland tycka såhär: men tål du inte att någon har en annan åsikt. Givetvis ”tål” jag det, jag är väl så illa tvungen. Det är en grej att ha ”en annan åsikt” och att aktivt trycka upp denna åsikt i mitt fejs med en tillrättavisande ton. Att göra detta är inte att ”diskutera” utan att agitera, att skriva till någon med syftet att sätta hen på plats. Varför skulle jag ha intresse i ett sådant utbyte?

Sedan kommer den där ”och här är anledningen varför ingen tar dig på allvar”. Det är så roligt när folk säger så, för grejen är att sjukt många människor tar mig på allvar. Jag får dagligen mejl, kommentarer och så vidare från människor som läser min texter, använder dem för att reflektera över sitt liv och så vidare. Sedan finns det såklart också en massa människor som inte tar mig på allvar, men det innebär inte att ingen annan gör det. Jag blir så sjukt irriterad på alla som använder sin egen attityd som utgångspunkt för att bedöma hur effektiva mina metoder är? Jag märker väl själv vad som ger utdelning och inte. Herregud.

När en ber om att slippa diskutera så får en dock alltid höra ”jaha du har inga argument”:

Bq6WUPtIcAIHLDGUngefär som om jag inte skulle kunna ha något annat skäl att vilja strunta i en diskussion än att jag inte har några argument? Till skillnad från vissa andra så sätter jag ingen prestige i att ”vinna” olika diskussioner med människor, utan jag struntar hellre i att lägga min tid på en diskussion som uppenbarligen inte kommer ge mig något i utbyte. Jag tycker det är en ganska rimlig inställning, ty det är att vara varsam med både min egen och andras tid. Men vissa människor kan vara inte begripa att de inte är en så viktig del i min tillvaro att jag vill ha tråkiga diskussioner med dem, vissa kan bara inte förstå att deras åsikter om saker och ting helt enkelt inte är så jävla intressanta.

Jag fattar inte vad folk som inleder interaktion med att läxa upp någon förväntar sig för svar? Ska jag ba ”åh, tack så himla mycket för att du förärar mig din åsikt levererad på ett spydigt sätt”? Ska jag ba ”nejmen gud vad intressant, berätta mer” om åsikter jag hört en miljon gånger förr? Det är liksom inte som att jag bara går på känsla när det kommer till min analys och mitt sätt att uttrycka mig, jag har faktiskt tänkt igenom saker och dessutom skrivit en massa massa om detta som en kan läsa om en vill. Visst kan en tycka annorlunda, men att förvänta sig att jag ska ”ta till mig” av den här typen av översittiga kommentarer är enbart fånigt.

Få människor tycker om att bli behandlade som barn som behöver uppfostras och tillrättavisas. Om du har en annan åsikt, skriv inte ”du har fel, det är såhär”, utan lägg fram din ståndpunkt på ett lite mer ödmjukt sätt. Prata inte med din motpart som om denne var dum i huvudet och aldrig tänkt efter. Detta är grundläggande respekt i en diskussion, det handlar om att respektera den en talar med intellektuellt. Om en inte gör detta så är det inte någon idé att ens diskutera eftersom en ändå inte kommer ta något hen säger på allvar. I så fall kan en ärligt talat bara skita i att en försöka låtsas som om en diskuterar och håller God Ton och gå på hånandet direkt. Att hålla på och hyckla och låtsas att en vill ”diskutera” när en bara vill tillrättavisa och trycka ner är bara falskt och förminskande. Jag kommer fan aldrig fatta varför människor låtsas att de vill diskutera när de inte vill det utan bara vill tillrättavisa en. Jag tycker det är så obegripligt, respektlöst och framförallt falskt.wpid-img_20140627_163656.jpgNå, jag kommer såklart fortsätta att ha ”dålig ton” emot dem som inleder konversationer med att läxa upp mig och förminska mig och inte visar mig intellektuell respekt. Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka, så enkelt är det.

Kommentarer.

Har fått in lite nya fina kommentarer!
BptfMjDCUAAwHBo.jpg largeJa, det finns ju risk att jag sprider idéer som gör att män inte kommer lika lätt undan med sina övergrepp. Hemska tanke! Måste nu ”ta mitt ansvar” och sluta få folk att tro att det är ett övergrepp att ha sex med någon trots att denna inte vill.

BpXQiejIAAAQht5.jpg largeGillar verkligen den här kommentaren. Så jävla desperat! Så himla jobbigt det är för denna person att jag inte fattat hur det hänger ihop än och kommit till insikt om att Den Sanna Liberalismen är det enda rätta.

BpnhU2yIEAA-ArJ.jpg largeVet inte hur det är med ”normala karlar” men vet att det finns en del män som gillar den här bloggen. Jag har en vag känsla av att det finns något slags cirkelresonemang här, som gör att en man direkt diskvalificerar sig från att vara en ”normal karl” om han nu skulle gilla min blogg. Sedan tycker jag också att det är intressant att folk får för sig att jag riktar mig till män sådär i allmänhet.

BpvshzRCQAIYN_2.jpg large

Älskar förolämpningen ”befriad från stil och hövlighet”! Vet inte varför jag får utrymme, gissningsvis tycker folk i allmänhet att ”stil och hövlighet” inte är avgörande för huruvida de tar till sig av texter eller inte.

BpvsyOyIgAA2QTJ.jpg largeTråkigt nog så har en tyvärr ofta samröre med män fast en inte har sex med dem.

Stöd mitt personliga varumärke!

Bph82GgCQAAvjREHejhej gullisar.

För den som inte redan märkt det så har ju numera en facebooksida! Stöd mitt personliga varumärke och gilla denna samt ”delta i debatten” (det är tydligen bra för ”spridningen” har min sociala medier-coach sagt till mig). Få schyssta uppdateringar från mitt spännande bloggliv direkt i flödet! Se mig dissa män i realtid! Livet blir så mycket roligare!

Att prata om vad feminister får utstå handlar inte om rätten att vara feminist, det handlar om att kritisera patriarkatet.

Twittrade såhär om folk som vill ”tipsa” en om hur en kan göra för att slippa bli hotad:

Ibland säger folk ”men du uttrycker dig kontroversiellt klart du får vara beredd på mothugg”. Detta är sjukt problematiskt. För det första: att kalla direkta hot för ”mothugg” är jävligt bagatelliserande. För det andra: klart jag är beredd på det, jag vet hur situationen ser ut, det betyder inte att det är rätt. Det är inte som att jag inte visste vad jag gav mig in på när jag blev offentlig feminist, men det är ju ingen jävla ursäkt.

Ja, jag har valt att vara offentlig och jag klagar inte på min egen situation, jag klagar på att vi lever i ett patriarkat där detta sker. Jag klagar på att vi lever i ett samhälle där kvinnor som kämpar feministiskt måste räkna med att utsättas för hot. Om jag vill slippa det kan jag sluta, jag VET det, men det handlar inte om mig personligen det handlar om patriarkatet.

Genom att påtala hoten jag utsätts för försöker jag inte säga ”buhu det är synd om mig” utan jag påvisar en större struktur som drabbar alla. Det handlar inte om min personliga rätt att ”få” vara feminist utan om allas rätt att slippa leva i ett samhälle som förtrycker dem på grund av deras kön.

Vissa saker kan en välja. En kan till exempel välja om en ska vara en offentlig feminist eller inte. Andra saker kan en inte välja, till exempel om en ska leva i ett samhälle som konsekvent förtrycker en på grund av ens kön. Att prata om vad feminister får utstå handlar inte om rätten att ha identiteten feminist, det handlar om att kritisera patriarkatet.

Jag prioriterar att kämpa emot patriarkatet högre än min egen säkerhet och bekvämlighet. Detta är någonting jag väljer, och det är ett val jag är stolt över. Det gör dock inte att det jag utsätts för som feminist är okej på något sätt. Det är ju en del av den struktur jag kämpar emot.

Att en kan göra val i patriarkatet som utsätter en för mer eller mindre risker, att en kan välja att anpassa sig efter män för att nå någon slags högre ställning inom patriarkatet, gör inte att en är ”fri”. Valen sker fortfarande på patriarkatets villkor och det är detta jag motsätter mig. Jag VET att jag kan välja, men jag vet också att mina valmöjligheter är begränsade av samhälleliga faktorer. Det är klart att jag skulle kunna ”välja” att aldrig öppna käften. Jag skulle garanterat slippa bli hotad på internet, men vad är det för slags frihet?

Att välja kamp istället för resignation handlar om att inte acceptera spelplanen, att försöka ändra den. Givetvis kommer en att få utstå mer skit då, och det är alla som väljer att kämpa fullständigt medvetna om, vi behöver inte informeras om det. Jag vet vad jag väljer, jag vet vad jag riskerar, ingen behöver berätta för mig att jag kan välja annorlunda. Jag känner till den patriarkala verkligheten, men jag tänker fortsätta kämpa för min och alla andra ickemäns rätt att få ta plats i det här samhället utan att utsättas för våld eller hot om våld.

Tre orimliga kommentarer.

Får ju en massa kommentarer som jag inte släpper igenom, tänkte att jag skulle bjuda på några favoriter:
Bl-fqMwIIAEr-tC”Hur ska en kunna relatera till kvinnor som annat än horor eller madonnor? Om jag varken får sätta en kvinna på piedestal eller förnedra henne inför publik, hur ska jag då göra??? Svara??”. Detta är en oerhört vanlig kategori kommentarer, män som liksom inte kan fatta att de kan relatera till kvinnor som något annat än objekt till för deras skull, även kallat som människor. Detta är helt obegripligt för vissa män.

BntJKH7IQAABE84Helt korrekt ”Tyra”, att jag inte vill legitimera liberaler i deras åsikter handlar såklart om att jag vill döda dem allihop. Den här tendensen att dra helt absurda slutsatser utifrån det en skriver är vanlig. En person frågade bland annat på min ask.fm om det var så att jag tyckte pedofili, det vill säga övergrepp, var okej eftersom jag inte ville döma kvinnor som håller på med bdsm. Rimligt.

BoGIRB3CQAAltbgAtt anklaga mig för att vara ”mentalt efterblivet” måste ju anses vara ett mycket stabilt argument. Gillar den här grejen med att helt skita i att formulera något slags argument över huvud taget utan bara dra till med en så grov förolämpning som möjligt.

Att vara en förebild.

Många kvinnliga bloggare har skrivit inlägg om att de inte vill vara förebilder, bland andra UnderbaraClara och Niotillfem.

Jag har funderat en del på det här med att vara en förebild, om kommit fram till att det är en sak jag tycker är väldigt viktig. Jag tycker att det är viktigt att jag förmedlar ett budskap jag kan stå för på de plattformar jag har, jag tycker att det är viktigt att använda ett språk och skriva om saker som gör att människor kan leva bättre liv, tänka kritiskt och så vidare. Jag får ibland kritik för att jag inte gör detta, och när den kommer brukar jag försöka ta den till mig (sedan är det inte alltid att jag håller med, men det är en annan sak, kritiken i sig är inte ett problem).

Jag tycker inte att en hej vilt kan blanda ihop till exempel kritik mot heteronormativitet (som jag kommer använda som exempel i det här inlägget) med folk som tycker att det är förkastligt om någon offentlig person röker. Det handlar inte om handlingen i sig, det handlar om hur en väljer att framställa det hela. Om en väljer att framställa det i ett slags rosa skimmer så kan jag tycka att det är väldigt destruktivt. Folk framställer sällan sin rökning i ett rosa skimmer, och om de nu gör det så finns det liksom ingen rökarnorm i samhället. Många av dessa bloggare framställer dock sina heteromonogama relationer, romantik och så vidare i ett rosa skimmer, och där har de dessutom en enorm samhällsapparat i ryggen.

Det handlar om att sprida en typ av ideal som redan är väldigt befästa i detta samhälle, och som får ännu mer spridning. Dessa ideal är inte bara en fråga om ”preferenser” utan handlar om system, till exempel patriarkatet eller kapitalismen. Det handlar inte om att enskilda individer ”väljer” att leva på vissa sätt, utan om att vi lever i ett samhälle där det påbjudet.

Jag dömer ingen som lever i en heteromonogam relation, jag ser det snarare som en tragisk konsekvens av samhället vi lever i. Däremot tycker jag att folk ska sluta romantisera en sådan livsstil, speciellt om det sker inför publik. Att leva på ett sätt är en sak, att okritiskt hylla det och romantisera det är en annan. Detta är det jag tycker att folk har missat när det kommer till dessa inlägg, att det de gör inte bara är att ”inte vara perfekta”, utan att aktivt och okritiskt reproducera normer. Det går inte att säga ”jag har valt att leva såhär”, för det handlar inte bara om dig. Det handlar om att den typen av relationer påbjuds från hela samhället, och när en säger ”jag är lycklig i detta, det är mitt fria val” så hjälper en till i att neutralisera den ordningen.

Människor är inte perfekta, men vi kan fundera på hur vi framställer våra liv och vad det förmedlar till omgivningen. Detta tycker jag är ett ansvar som alla människor har, jag blir sur även när mina vänner håller på och romantiserar till exempel en patriarkal livsstil, men jag tycker såklart att ansvaret blir större om en har större inflytande.

Jag förstår att en inte vill vara en förebild i den meningen att en ska avkrävas att leva ett helt perfekt liv i varje avseende, men att inte kunna ta kritik för sina livsval och framförallt för hur en väljer att framställa sina livsval är en helt annan sak. Att inte utsättas för moralism och avkrävas någon slags renlevnad kan jag absolut förstå behovet av, men jag tycker inte heller att en ska gå omkring utan att reflektera över vad en förmedlar.

Ge mig pengar!
Arkiv