Tycker det är fascinerande hur vissa människor inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt när en diskuterar psykisk ohälsa, nämligen dessa:
- Det finns individuella variationer som gör att olika individer är olika rustade för saker och ting mentalt. Dessa variationer har säkert en massa olika förklaringar, vissa kanske är biologiska, andra kan spåras till uppväxt eller övrig livssituation. Hur som helst är det en del av det mänskliga villkoret och något vi måste leva med och anpassa samhället efter. Det kan vara en delförklaring, men aldrig en ursäkt till att vissa mår dåligt.
- Det finns samhälleliga förhållanden som sätter människor i situationer som är svåra att hantera. När samhället hårdnar så kommer fler människor att nå sin gräns.
Människor som lyfter fram det senare anklagas då och då för att förneka diagnoser. Jag förstår syftet med detta, för idag är diagnoser ett väldigt viktigt verktyg både inom vården men framförallt för den enskilda i kontakt med olika myndigheter, för att få extra stöd i skolan och så vidare. Att bara tala om problemet med diagnoser utan att diskutera vilken positiv funktion de fyller eller vad vi ska ersätta dem med är oerhört problematiskt och oansvarigt. Det är problematiskt när vissa bara vill se samhällsnivån, och på vägen offrar de individer som drabbas hårdare än de själva. Det är viktigt att vi har verktyg för att hantera människor som far illa NU, och inte bara efter en samhällsomvälvning. Precis som jag tycker att det är angeläget att få vård för mitt tillstånd nu så inser jag att den stora lösningen är ett annat samhälle, det gör det dock inte mindre angeläget för mig att lösa mina problem på de sätt som står till buds idag. Dessa två ståndpunkter är på intet sätt motsägande. Det är jävligt privilegierat att tycka att vi bara ska skåda in i framtiden, se ”den stora bilden”, ty det handlar om att ha möjligheter att göra just detta.
Jag tänker att en majoritet av de diagnoser som ställs har att göra med hur samhället ser ut. Ett beteende som kanske inte var problematiskt alls i förhållande till levnadsförhållandena för 100 år sedan kanske är problematiska idag, men detta handlar ju om att samhället förändras. Vad som är ”sjukt” och ”friskt” är ingenting statiskt, utan en flytande skala. Vad som utgör ett funktionshinder handlar uppenbarligen om vilken funktion som är relevant. Det är egentligen uppenbart, men glöms ofta bort.
Jag tänker att i ett samhälle likt detta där människor utsätts för oerhört mycket stress och press på en mängd olika områden så kommer fler och fler människor att nå sin gräns för hur mycket en pallar. Det är viktigt att det finns bra vård för att ta hand om de som drabbas, men vi måste också börja fråga oss vad fan vi sysslar med och vilken typ av samhälle vi önskar ha. Är det rimligt med den här typen av krishantering på längre sikt? Visst, kriser uppstår, men om kriser uppstår gång på gång och i ökad mängd så måste själva källan angripas.
Problemet i mina ögon är när diagnoser används som en förklaring på något och inte som ett verktyg för att behandla något, och detta anser jag ofta sker på ett samhälleligt plan. Människor får veta att en person som gjort på det ena eller andra sättet ”hade” det och det och då anses saken vara löst. ”Skönt, det är inte oss det är fel på, det är hen som är avvikande”. Men det finns en massa personlighetsdrag och svagheter som kan ligga latent ett helt liv och aldrig någonsin behöva vara ett problem under rätt omständigheter.
Jag ser det som problematiskt när människor inte bara diagnostiseras inom psykiatrin utan sätter diagnoser i form av ”personlighetstyper” på sig själva och varandra. Jag förstår verkligen behovet av förklaringsmodeller, men jag tror att det är problematiskt att i den utsträckningen söka förklaringen innuti sig själv. Det är en slags individualism som jag anser upprätthåller ett samhällssystem som tvingar in människor i ohållbara situationer.
Jag tänker att i ett mer rimligt samhälle så skulle människor kunna leva på ett sätt som passar deras individuella behov utan att diagnosticeras. I ett samhälle som detta blir diagnoserna en nödvändighet för individen, och det förstår jag, men jag tror fortfarande att lösningen måste sökas på en annan nivå. Jag tror inte att det är nyttigt för människor att ständigt skärskåda sig själva för att hitta förklaringar på saker och ting. Det går att tala om och ta hänsyn till individuella avvikelser utan att göra det till debattens kärna, som jag upplever att det är idag.
Jag tänker mig såklart inte att detta gäller alla diagnoser, och jag tänker mig inte heller att diagnoser inte fyller någon slags funktion. Däremot så tror jag att vi idag, som samhälle, sätter en på tok för stor tilltro till detta som en lösning och förklaring på saker och ting. Introspektionen och självrannsakan som någon slags allmängiltig formel för att lösa alla möjliga problem människor upplever. Jag menar att ett samhälle som gång på gång tvingar in människor i detta är sjukt.