Tycker det är fascinerande hur vissa människor inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt när en diskuterar psykisk ohälsa, nämligen dessa:
- Det finns individuella variationer som gör att olika individer är olika rustade för saker och ting mentalt. Dessa variationer har säkert en massa olika förklaringar, vissa kanske är biologiska, andra kan spåras till uppväxt eller övrig livssituation. Hur som helst är det en del av det mänskliga villkoret och något vi måste leva med och anpassa samhället efter. Det kan vara en delförklaring, men aldrig en ursäkt till att vissa mår dåligt.
- Det finns samhälleliga förhållanden som sätter människor i situationer som är svåra att hantera. När samhället hårdnar så kommer fler människor att nå sin gräns.
Människor som lyfter fram det senare anklagas då och då för att förneka diagnoser. Jag förstår syftet med detta, för idag är diagnoser ett väldigt viktigt verktyg både inom vården men framförallt för den enskilda i kontakt med olika myndigheter, för att få extra stöd i skolan och så vidare. Att bara tala om problemet med diagnoser utan att diskutera vilken positiv funktion de fyller eller vad vi ska ersätta dem med är oerhört problematiskt och oansvarigt. Det är problematiskt när vissa bara vill se samhällsnivån, och på vägen offrar de individer som drabbas hårdare än de själva. Det är viktigt att vi har verktyg för att hantera människor som far illa NU, och inte bara efter en samhällsomvälvning. Precis som jag tycker att det är angeläget att få vård för mitt tillstånd nu så inser jag att den stora lösningen är ett annat samhälle, det gör det dock inte mindre angeläget för mig att lösa mina problem på de sätt som står till buds idag. Dessa två ståndpunkter är på intet sätt motsägande. Det är jävligt privilegierat att tycka att vi bara ska skåda in i framtiden, se ”den stora bilden”, ty det handlar om att ha möjligheter att göra just detta.
Jag tänker att en majoritet av de diagnoser som ställs har att göra med hur samhället ser ut. Ett beteende som kanske inte var problematiskt alls i förhållande till levnadsförhållandena för 100 år sedan kanske är problematiska idag, men detta handlar ju om att samhället förändras. Vad som är ”sjukt” och ”friskt” är ingenting statiskt, utan en flytande skala. Vad som utgör ett funktionshinder handlar uppenbarligen om vilken funktion som är relevant. Det är egentligen uppenbart, men glöms ofta bort.
Jag tänker att i ett samhälle likt detta där människor utsätts för oerhört mycket stress och press på en mängd olika områden så kommer fler och fler människor att nå sin gräns för hur mycket en pallar. Det är viktigt att det finns bra vård för att ta hand om de som drabbas, men vi måste också börja fråga oss vad fan vi sysslar med och vilken typ av samhälle vi önskar ha. Är det rimligt med den här typen av krishantering på längre sikt? Visst, kriser uppstår, men om kriser uppstår gång på gång och i ökad mängd så måste själva källan angripas.
Problemet i mina ögon är när diagnoser används som en förklaring på något och inte som ett verktyg för att behandla något, och detta anser jag ofta sker på ett samhälleligt plan. Människor får veta att en person som gjort på det ena eller andra sättet ”hade” det och det och då anses saken vara löst. ”Skönt, det är inte oss det är fel på, det är hen som är avvikande”. Men det finns en massa personlighetsdrag och svagheter som kan ligga latent ett helt liv och aldrig någonsin behöva vara ett problem under rätt omständigheter.
Jag ser det som problematiskt när människor inte bara diagnostiseras inom psykiatrin utan sätter diagnoser i form av ”personlighetstyper” på sig själva och varandra. Jag förstår verkligen behovet av förklaringsmodeller, men jag tror att det är problematiskt att i den utsträckningen söka förklaringen innuti sig själv. Det är en slags individualism som jag anser upprätthåller ett samhällssystem som tvingar in människor i ohållbara situationer.
Jag tänker att i ett mer rimligt samhälle så skulle människor kunna leva på ett sätt som passar deras individuella behov utan att diagnosticeras. I ett samhälle som detta blir diagnoserna en nödvändighet för individen, och det förstår jag, men jag tror fortfarande att lösningen måste sökas på en annan nivå. Jag tror inte att det är nyttigt för människor att ständigt skärskåda sig själva för att hitta förklaringar på saker och ting. Det går att tala om och ta hänsyn till individuella avvikelser utan att göra det till debattens kärna, som jag upplever att det är idag.
Jag tänker mig såklart inte att detta gäller alla diagnoser, och jag tänker mig inte heller att diagnoser inte fyller någon slags funktion. Däremot så tror jag att vi idag, som samhälle, sätter en på tok för stor tilltro till detta som en lösning och förklaring på saker och ting. Introspektionen och självrannsakan som någon slags allmängiltig formel för att lösa alla möjliga problem människor upplever. Jag menar att ett samhälle som gång på gång tvingar in människor i detta är sjukt.
Word på det! Tempot och prestations-hetsen gör att vi behöver diagnoser, medicin, terapi och what not. Människor som på sin höjd ansågs ovanliga förr men ändå kunde hålla ett arbete eller klara sin skolgång har inte en chans i det samhälle vi lever i. Jag känner flera som jobbar med psykisk hälsa i skolan som ser detta men ändå måste rekommendera medicin för att denna person ska fungera hjälpligt. Lösningen på samhällsproblemet är så långt borta och dessa människor måste fungera i sin egen vardag, nu. Problemet måste angripas från två håll men att stå undrande inför att fler och fler diagnosticeras med psykisk ohälsa är i min mening rätt naivt. Samhället sviker de som inte är normen, en norm som diskvalificerar alla som inte kan prestera i ett samhälle där ditt värde ligger i din prestation.
Jag tänker att jag håller med dig till viss del. Att diagnoser finns och sätts beror givetvis på hur vårt samhälle ser ut. Vi är inte oberoende av vår omgivning och föds inte med psykiatriska diagnoser. Dock så hävdar jag att diagnoser är mer eller mindre tydliga/självklara. En diagnos som anorexi är lätt att sätta, det finns ingen tvekan när en väl sätter den, då diagnoskriterierna är så givna. Personlighetsstörningar, å andra sidan, kan jag tycka är mer kluvna, och jag undrar hur länge denna diagnos kommer att få finnas kvar. Personlighetsstörningar är så subjektiva, för mig, i jämförelse med andra diagnoser. Förmodligen den mest subjektiva diagnosen som finns. Jag önskar mig en värld, och en psykiatri, som pratade mer om samhällsorsakerna bakom diagnoserna.
Vad jag menar, summa summarum, är att jag anser att psykiatrin har blivit så mycket ”tyckiatri”, åtminstone vårdpersonal sinsemellan. Detta är fruktansvärt. En diagnos borde inte få finnas förrän den är ställd, men tyvärr är det mycket tyckande kring patienter även innan diagnosen är ställd.
Bra skrivet! Många (de flesta?) psykiatriska diagnoser innefattar ju att det ska leda till lidande eller funktionssvårigheter i dagliga livet, och det kan ju lika gärna ses som ett problem med samhället, som med individen. Jag tror det ligger mycket i det du skriver, att människor vill avskriva problemet som liggande hos individen. Det är ju inte så vanligt att någon lyfter fram psykiska diagnoser hos någon med liknande åsikter som de själva…
Håller med Elise om att personlighetsstörningar känns väldigt subjektiva, eller åtminstone väldigt baserade på avvikande från normen.
Sen beror det ju lite på hur en ser på det. Innan ett skriftsystem utvecklades var ju t.ex. det här med att skriva per definition irrelevant. Det betyder ju dock inte att en person i ett ”samhälle” på den tiden inte kan ha t.ex. dyslexi. Det är dock irrelevant om en person har det eller inte eftersom ingen kunde skriva något. Funktonsnedsättning finns ju dock fortfarande rent objektivt kvar där som jag förstår det, bara det att den på grund av hur det såg ut i världen då inte visade sig.
Mjo, men då utgör det knappast något funktionshinder. Sedan finns det nog en del saker som helt enkelt uppkommer iom hur samhället ser ut.
Jag ser helt enkelt diagnosen som ett verktyg som kan användas till både bra och dåliga saker.
För mig har min diagnos (ADHD) varit en nyckel i att förstå hur samhället ska förändras för att jag ska kunna fungera i det. Tex är mitt motstånd mot offentlig reklam inte så mycket antikapitalistiskt som att jag helt enkelt inte klarar av miljöer där jag bombarderas med massa intryck.
Samtidigt har den också förbättrat mitt privatliv. Jag har tex förstått att jag inte kan äga så mycket, eftersom jag inte klarar av att organisera mina saker. Jag har också förstått på vilka villkor jag klarar av att umgås med andra.
Att jag öht sökte hjälp var till största delen för att jag inte klarade mitt privatliv. Jobb etc funkade skitbra för mitt jobb var organiserat och passade mig. Men jag klarade inte av att städa hemma, eller umgås med andra. Sådana problem löser ju inte samhällsförändring.
Jag håller med om att det finns en risk att diagnoser blir en slags felsökning för att hitta saker att åtgärda. Men jag tror inte att måste vara så. En hammare kan både slå in en spik och ett pannben liksom. Jag ser ingen anledning till att upphöra med diagnoser bara för att. För mig är det att ta bort verktyg och att ta bort kunskap. Jag klarade mig utan diagnos i nästan 22 år, har klarat mig utan medicin och stödåtgärder i ytterligare fyra. Det betyder inte att samhället är perfekt för mig, men det funkar. Att samhället då är mer tillåtande hjälper inte mig att förstå mig själv i en värld där 95% av alla människor inte fungerar som jag. Där jag har svårt att lära mig av andra för deras sätt att organisera livet funkar inte för mig. Om jag då nekas förklaringsmodeller och ord för att beskriva mig och sådana som jag… Det tror jag inte hjälper hur mycket samhället än accepterar mig.
Att jag kunnat förstå mig själv och hittat ro i att jag inte fungerar som andra, att jag kunnat förstå varför andra människor är mig främmande och vilka mina behov är i jämförelse. Eller för den delen, att kunna formulera politiska mål att jobba mot för att optimera samhället. Den förståelsen har diagnosen gett mig, och den hade jag inte velat vara utan i vilket samhälle som helst.
Nej, jag håller med dig helt och hållet. Däremot ser jag ett problem med gränsdragningar, och att fler och fler saker diagnostiseras formellt eller informellt.
Vari menar du att gränsdragningsproblematiken ligger?
Alltså det jag beskriver som problematiskt här är främst när folk går omkring och diagnostiserar varandras ”personlighet” till höger och vänster, vilket jag upplever är fallet.
Så bra! Jag bara nickade mig igenom hela det här inlägget.