Kollade lite på Efter tio idag, närmare bestämt den delen av programmet som handlade om hur en skaffar ett jobb, jobbakuten. Inbjudna till programmet var två jobbcoacher, Wallin samt en person som hade sökt jobb genom att spela in en videofilm som personligt brev/cv. Det talades en massa om vilka vägar en kan välja för att få jobb och så vidare.
Jag tycker att det är fascinerande hur arbetslöshet och jobbsökande har kommit att bli ett så centralt tema i underhållningen i samhället, och jag tycker att det är skrämmande. Det är ju egentligen ganska självklart i en tid där jobb är typ det högsta målet för så många. Arbete beskrivs som en jävla lyx, en möjlighet att förverkliga sig själv. Jag tänker att detta säkert gäller för till exempel Wallin, men det är knappast fallet för alla.
När jobbsökarvideon diskuterades så var det som om de recenserade ett konstverk. De bedömde tonläget, hur mycket känslor som visades och så vidare. Pratade om hur bra det var att visa att en verkligen vill jobba. ”Det är bra att du vågar visa dig lite desperat”, sa Wallin. De diskuterade att det numera till och med finns bemanningsföretag som specialiserat sig på den här typen av ansökningar, och beskriver det som något positivt. Och jag tänker att när alla gör videos där de visar upp sina desperata gulliga personligheter så kommer den som vill sticka ut att behöva rigga ett jävla hologram.
Videon var såklart en solskenshistoria. Hen som gjort den hade fått jobb ganska snart, och även efteråt var det en massa personer som hade hört av sig. Det sades inte öppet, men videon förde liksom lite i bevis det där att alla kan få ett jobb bara de vill tillräckligt mycket och är lite innovativa. En sa ”visa upp sin personlighet” och så vidare. Men den som inte har någon spännande personlighet att visa upp då?
Det blir så uppenbart vilka i samhället som står utanför den här framgångsretoriken. Vem tror till exempel att någon skulle landa ett städjobb genom att spela in en jobbsökarvideo? Endast karriärmänniskor, människor som ”brinner för sitt jobb”, vill ”jobba hårt”, ”ge 200 %” och så vidare berörs av detta, så enkelt är det.
Men även om detta kan tyckas uppenbart när en tänker på det så ger de här typen av program effekter även för personer som inte vill ”satsa på karriären”. Det sätter nämligen en standard kring hur en ska förhålla sig till arbete. Det tas för givet att människor bör vara beredda att ”ge allt” för att landa (och behålla) ett jävla jobb, även om jobbet går ut på att städa någons kontor helt utan möjligheter till att klättra på karriärsstegen.
För det stora flertalet är jobbet inte allt, utan bara en liten del av livet. Många trivs nog med sina arbeten, men lever inte för dem. Andra hatar sina jobb och går dit för brödfödan. Många önskar nog att de hade kunnat jobba mindre. Men detta karriärssnack sätter tonen för hur vi samtalar om arbete. Om det ständigt framträder karaktärer som skryter om hur de ”ger allt” för jobbet så skapas det en grund för att moralisera kring alla de som inte gör det. Får du inte ett jobb, försök hårdare, satsa 300 % och gör en rolig video. Är problemet din personlighet? Gör om den! Och när du väl landat det där jävla jobbet ska du fan ge allt för att behålla det.