Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

arbete

Angående att ”hårt slit ska löna sig”.

Det finns människor som tycker att den som jobbar hårdare ska få mer i lön. Det kan väl tyckas vara en rimlig åsikt. Problemet jag ser med det är för det första att det används som ett argument för rådande system, vilket jag tycker är skitmärkligt med tanke på att de absolut mest slitsamma yrkena i regel också är de som är lägst betalda. De som tjänar mest i detta samhälle, det vill säga kapitalister, producerar i regel inte något alls.

Vad menas när vi pratar om ”ansträngning”? Jag tänker att det finns flera olika sätt att tolka detta. Vissa verkar mena på att det som är ansträngande är det som få har kompetens för att göra. Det tycker jag är en konstig syn. Det kan ju vara så att det är svårare att komma in i vissa arbetsuppgifter, men det behöver inte betyda att själva uppgiften är mer ansträngande.

Jag tänker att när vi mäter hur ansträngande arbetsuppgifter är så måste det handla om hur mycket de som utför dem sliter på sina kroppar och psyken, hur utmattade de är efter arbetsdagens slut och så vidare. Det är ju detta som faktiskt spelar stor roll i ens liv. Om ett så kallat ”lågkvalificerat” yrke gör en helt utmattad varje arbetsdag och sliter ut ens kropp, då är det ju ansträngande alldeles oavsett vilken utbildning som krävs för att utföra den.

Men sedan tycker jag att hela grejen att sätta någon slags prestige i att arbete är ”ansträngande” är så konstigt. Hårt arbete har inget egenvärde, det som är relevant är att vi som samhälle lyckas producera vad vi behöver.

Vissa tycker att det är något mycket mycket upprörande med att inte tycka att människors uppehälle ska avgöras av hur hårt de jobbar. De verkar tycka att ”hårt slit” är en dygd som ska belönas. Jag tänker tvärtom att i ett samhälle där produktionen styrs demokratiskt så kommer ”hårt slit” vara något vi vill undvika snarare än uppmuntra.

Om nu någon vill anstränga sig hårdare ‘än någon annan kan hen väl få det, men jag förstår inte varför vi ska bygga ett samhälle på att hårt slit ska löna sig. Vad är syftet med att folk ska ägna sig åt ”hårt slit”. Hårt slit sliter ut kroppen, gör en stressad och leder ofta till sjukdom. Det kan ju vara så att det kostar samhället mer än vad en tjänar på det. Bättre då att människor gör sitt och sedan tar hand om sig själva och varandra.

Det är inte alltid ansvarsfullt att prestera.

Det finns en idé vissa människor har att det duktiga och ansvarsfulla att göra i en situation är att vara ”produktiv”, det vill säga ha ett jobb/gå till arbetsförmedlingen/plugga och så vidare.

Jag tänker lite på när jag höll på att bränna ut mig och ÄNDÅ inte slutade ha en så hög arbetsbelastning som jag hade vid tillfället förrän det var för sent och jag istället inte orkade göra någonting. Detta var knappast ”ansvarsfullt” eftersom det ledde till att jag blev sjuk, om jag hade haft lite bättre koll på arbetsbelastningen så hade jag troligen inte behövt bli så sjuk som jag blev.

Jag träffar ibland människor som är deprimerade och varit det i flera år och som ändå inte tar sig tid för att vila upp sig, ändra sin livssituation och så vidare. Detta anses nog ”ansvarsfullt” i mångas ögon, det vill säga att streta på med jobb eller studier trots att en lider av det. En är ”duktig” om en fortsätter göra saker trots stress, orkeslöshet och så vidare.

Ett annat exempel är när ungdomar uppmanas till att extrajobba när de går i skolan, detta anses vara ”duktigt”. Problemet är ju bara att studier är ett jävla heltidsjobb och en behöver vila upp sig för att kunna prestera bra och inte överanstränga sig. Detta gäller även universitetsstudier.

Det är inte alltid ansvarsfullt att lägga på en extra arbetsbörda, ofta är det snarare tvärt om. Att arbeta för mycket kan leda till en mängd olika tillstånd som är svåra att ta sig ur, såsom utbrändhet och depressioner. Att inte ta hand om sin psykiska hälsa är inte ansvarsfullt alls.

Sedan är det såklart ofta så att människor saknar möjligheter att ta hand om sin hälsa, eftersom de måste överleva. Jag skuldbelägger inte heller den som känner press att prestera, det är inte konstigt att en gör det. Det skeva är hur det alltid anses vara ”duktigt” att vara mer produktiv även om det på sikt kan skada ens psykiska hälsa och därmed också ens förmåga att vara just produktiv.

Jag skulle tycka det var bra om det istället etablerades ett ideal där det ansågs viktigt att värna sina gränser, att inte utsätta sig för stress och press. Problemet nu är att alla pressas in i att vara så ”produktiva” som möjligt vilket leder till att en massa människor drabbas till exempel utbrändhet. Denna press sker på en massa olika nivåer och givetvis framförallt i och med att arbetare påtvingas högre arbetsbelastning som ett resultat av ”effektiviseringar” och arbetslöshet, men det här idealet är en del av det.

Människor internaliserar idén om att de ska vara ”duktiga” och anstränga sig extra mycket trots att det kanske egentligen inte är det bästa för deras hälsa, och när alla andra är ”duktiga” så höjs ribban hela tiden. Den som gör mest saker är bäst helt enkelt, och alla måste vara med och tävla.

Meningsfullt arbete och endimensionellt tänkande.

Tänkte att jag skulle ta upp ett av mina absoluta favoritexempel på endimensionellt tänkande, det vill säga att inte kunna tänka utanför det rådande systemet. Det handlar om när folk pratar om hur viktigt det är med arbete för att få gemenskap/mening med livet/sysselsättning eller whatever.

Jag har inga tvivel på att det är så det ser ut idag. Hela vårt samhälle är uppbyggt kring arbete, och människor som saknar arbete blir ofta marginaliserade och intvingade i jävligt osofta situationer. Arbete är en nyckel till det mesta i livet, framförallt till uppehälle och ekonomiska resurser att kunna skaffa sig någon form av meningsfull fritid.

I detta samhälle så bestäms människors värde mycket utefter deras arbete. Den som inte har något arbete anses ofta vara värdelös och ett problem. Det är inte konstigt att människor som saknar arbete då inte kan uppleva något mål eller mening med sina egna liv. Arbete är liksom sättet på vilket en skaffar sig en väg framåt i livet, får något att sträva efter. Det finns såklart andra sätt att göra detta men det är mycket knepigare, inte alls lika givet. Jag skulle säga att det kräver ganska mycket mentalt att känna sig värdefull som arbetslös i ett samhälle där så många säger att du är värdelös om du inte arbetar.

Men sedan är det såklart också så att den som saknar arbete väldigt ofta faktiskt blir sysslolös. I vårt samhälle är det väldigt mycket allt eller inget som gäller. Antingen kan en arbeta och då ska en liksom göra det åtta timmar om dagen på de tider som passar för arbetsköparen eller så är en inte arbetsduglig och då förpassas en in i passivitet eller meningslös aktivitet (typ söka jobb som inte finns eller utföra meningslösa och förnedrande arbetsuppgifter). Och eftersom så mycket i det här samhället handlar om arbete och pengar så finns det ju också en brist på saker att göra för den som saknar detta.

Jag är övertygad om att folk skulle hitta på saker att sysselsätta sig med om det inte var för att all mänsklig aktivitet ständigt ska styras in under arbetets logik, men i det här samhället förvägras vi rätten att skapa oss en meningsfull fritid. Vi förvägras dels rätten att tänka på oss själva som människor och inte som arbetare, vi förvägras rätten att se på det vi gör som meningsfullt om vi inte tjänar pengar på det på något sätt, men vi förvägras också på ett väldigt konkret sätt möjligheten att faktiskt göra saker och befinna oss på platser om vi inte har pengar.

Sedan tror jag inte heller att arbetet som väg in i gemenskap ska överskattas. Jag tror att det fungerar så för många som erbjuds ett arbete med någon slags kontinuitet och trygghet, men för andra som tvingas ta otrygga ströjobb här och var så är arbete knappast någon väg in i trygghet eller gemenskap, utan snarare ett ganska tydligt hinder för det eftersom människor i den situationen ofta inte kan planera sin tid på ett rimligt sätt eftersom arbetet är så oförutsägbart.

Men jag hyser inga tvivel om att många kan uppleva arbetet som ett meningsfullt inslag i deras liv, kanske rentav något de inte riktigt skulle klara sig utan. Däremot hyser jag starka tvivel om att det är såhär det måste vara, om att det är så människan är skapad. Jag tror att det är en produkt av att vi lever i ett samhälle där vi ständigt tvingas tänka på oss själva och vår verksamhet i termer av lönsamhet och där vi förvägras möjligheter till meningsfull fritid.

Nedvärderandet av kvinnlig kunskap.

Jag har tänkt mer kring det här om att varken vilja vara en mans slav eller morsa, och hur många män liksom använder en slags hjälplöshet för att slippa undan olika uppgifter och på män och kvinnors kunskap.

Jag tänker nämligen på hur jag själv också ibland använder denna hjälplöshet när jag inte orkar ta tag i vissa saker, som också är manligt kodade. Typ saker och ting som kräver fysisk styrka eller ”teknik” som kvinnor ju anses vara dåliga på. Detta är något jag ser som problematiskt, eftersom jag strävar efter att kunna göra det mesta i min vardag själv. Därför brukar jag försöka se till att då och då göra dessa manligt kodade sysslor.

Men det finns två viktiga skillnader, och det är dels vilken status dessa uppgifter har och hur mycket tid de kräver generellt. De manligt kodade sysslorna är ofta sådant som görs mer sällan i ett hushåll, som kanske är tidskrävande när de utförs men som inte kräver mycket tid generellt. Typ byta däck på bilen är väl ett jävla praktexempel som män gillar att ta upp. Det kanske är jobbigt (jag vet inte, jag har aldrig gjort det på grund av att jag inte äger en bil), men tidsåtgången kan såklart på långa vägar inte mätas med tidsåtgången för de kvinnligt kodade sysslorna, alltså städning, matlagning, känslomässigt arbete, barnskötsel och så vidare.

IMG_20121025_103538

Sedan kommer vi till statusen. När dessa sysslor utförs är det liksom en större grej, troligen delvis för att de utförs mer sällan men såklart också för att de är just manligt kodade. De förknippas med kunskap på ett helt annat sätt än de kvinnliga sysslorna. När dessa sysslor utförs så leder de i högre grad till beröm och beundran än när typiskt kvinnliga sysslor utförs. Dessa sysslor är också i högre grad professionaliserade och har också högre lön och status än kvinnligt kodade sysslor som är professionaliserade.

Att laga mat, diska, ta hand om barn och så vidare ses i regel som jävligt enkla uppgifter, det förbises helt att det faktiskt kräver en hel del kunnande. För mig, som är duktig på matlagning, blir det ofta plågsamt uppenbart hur bristfälliga kunskaper många har på detta område när de försöker. Inte så att de inte kan laga mat, utan snarare att det tar längre tid, att saker och ting blir brända/överkokta ofta och så vidare. Samma sak gäller att ta hand om varandra känslomässigt, ett område jag uppfattar att många män har mycket bristande kunskaper inom. När jag har påpekat för män att sättet de gör några av dessa kvinnligt kodade uppgifter på inte är så bra, så brukar det viftas bort, trots att det finns en föreställning om att jag som kvinna bör utföra dessa uppgifter och således borde vara bättre på dem.

Nu kommer vi till det intressanta: även om kvinnors kunskaper inte anses vara särskilt värdefulla, något verkligt relevant kunnande, så anses kvinnor ändå på grund av sitt kunnande vara mer lämpade för att utföra vissa sysslor. Många män har inställningen att de inte är lämpade för att utföra en viss uppgift för att de inte kan den lika bra som kvinnan, utan att ha den minsta lilla respekt för kvinnans kunskaper på området. Mannen lyfter fram kvinnans kunskaper och färdigheter när det passar honom, men väljer att ignorera dem när de inte passar honom.

Jag tror genuint att kvinnor är bättre på en del saker i dagens samhälle, just för att vi blivit ålagda att utföra dem. Jag tror också att det är viktigt att ta problemet med denna ojämna kunskapsfördelning på allvar, och inte bara som en fråga om vad män vill utan också om vad de faktiskt kan. Däremot tycker jag att män ska sluta behandla kvinnors kunnande så ignorant, utan istället förstå att kvinnor generellt har en massa kunskap som de saknar, så att de själva också kan skaffa sig denna.

Meningsfullt arbete och meningsfull fritid.

Ibland när en pratar om det här med arbete, vilket arbete som är nödvändigt och så vidare så kan folk förfasa sig över att vissa som idag tjänar pengar på att göra nån grej de tycker är kul (typ reklam) kanske inte kommer att kunna göra det i framtiden! Åh nej vilken oerhörd misär att vissa människor kanske inte längre kommer att ha sin stora hobby som yrke, vi måste givetvis prioritera dessa över alla de som arbetar sig fördärvade, svälter ihjäl och så vidare i kapitalismens stora maskineri.

Jag tycker att det är alla människors rättighet att ha ett meningsfullt liv, ägna sig åt saker de tycker är njutningsfulla och så vidare. Däremot tycker jag inte att det är alla människors rättighet att kunna tjäna pengar på att göra det de tycker är roligt. Om vi ser till hur samhället ser ut idag så är det dessutom inte så det fungerar för det stora flertalet, en stor majoritet av alla människor har ingen möjlighet att tjäna pengar på det de tycker är roligt och de flesta som gör det njuter nog mindre av att utföra dessa sysslor än de hade gjort om de hade kunnat göra det utan press. Att skapa olika yrken utifrån människors hobbys är inte ett särskilt bra sätt att låta människor utföra dem. En massa människor har varken jobb de trivs med eller möjligheter till en meningsfull fritid.

Jag är en person som skriver väldigt mycket, ändå känner jag inte att jag liksom måste kunna försörja mig på detta. Jag är helt okej med att jag troligen inte kommer kunna försörja mig på skrivandet. Jag kan rentav känna att det är skönt att kunna skriva som jag vill, på mina villkor, för att det är kul och inte för att jag vill tillfredsställa någon ”marknad” ur vilken jag sedan ska kunna pressa ur mitt uppehälle.

Idén om att en ska kunna, jag att det rentav ska vara en rättighet, att tjäna pengar på att göra saker som andra gör som hobby är ganska märklig. Vi ska liksom ha speciella människor som jobbar med att skapa ”kultur”, ”konst”, ”musik” och så vidare, och resten ska arbeta och passivt konsumera dessa människors skapelser. Varför ska vi ha det så? Är det någon som på allvar tror att skapandet av en speciell konstnärsklass kommer att leda till typ bättre konst eller liknande? Att det kommer ge människor i allmänhet ett rikt liv? Tror någon att människor behöver ekonomiska ”incitament” för att skapa konst?

Jag tänker mig istället ett samhälle där vi delar på de jobb som faktiskt behöver utföras och framförallt som inte kommer att utföras spontant.  Jag tänker inte ge någon fullständig lista eftersom detta är något som måste beslutas demokratiskt men jag tänker att bygga upp infrastruktur, köra kollektivtrafik, vårda människor och så vidare är saker som skulle kunna ingå i detta. Alltså saker som folk kanske inte skulle göra på sin fritid. Om vi gör detta så kommer de flesta att ha betydligt mycket mer tid över än idag, tid som vi kan spendera på att skapa konst eller vad annars en kan vilja ta sig för. Jag kan nästan garantera att människor kommer att göra detta. Voilá: vi har ett system där de allra flesta människor får mer kontroll över sitt liv. Vissa människor som idag är privilegierade kommer kanske behöva ägna mer tid åt att göra saker de inte helst av alla skulle vilja göra, men de allra flesta skulle få mer kontroll över vad de spenderar sin tid på. Detta anser jag, i linje med min uppfattning att alla har rätt till ett meningsfullt liv, vara mycket eftersträvansvärt.

Och om en nu känner att en behöver få pengar för att göra något så kanske en inte älskar att göra det så jävla mycket ändå, så då kanske det är helt okej att göra något annat efter arbetsdagens slut. Typ spela tv-spel eller något, vad vet jag. Jag bryr mig ärligt talat inte så mycket vad folk fyller sin fritid med, det relevanta är att alla bidrar till samhället efter förmåga och att vi gemensamt beslutar vad vi ska göra istället för att den så kallade ”marknaden” (alltså rika människor och krafter vi inte kan styra över) ska styra allting. För mig är det viktigare än att någon jeppe ska kunna tjäna pengar på att göra något hen råkar tycka är kul.

Ask.fm om karriärshets och framtidsångest.

Jag känner så jävla ångest inför jobb och allas jävla tjat sen en var typ 2 år. ”Vad ska du bli när du blir stor?” Känner mest som Pippi att jag ej vill det haha nä men hur tänker du kring all jävla hets i samhället och om att lyckas i karriären? Själv vill jag typ dö nu.

Jag tycker också att det här är oerhört jobbigt och har regelbundet väldigt mycket ångest över min framtid, mitt yrkesliv och så vidare. Är jätterädd för att hamna i bemanningsträsket och bli sönderstressad eftersom det ger mig sjukt mycket ångest som jag inte vet om jag kommer klara av att hantera. Var bemanningsanställd ett tag innan och det var verkligen asvidrigt, men då bodde jag ändå hemma så jag slapp känna stress över ekonomin.

Jag är också rädd att behöva göra något skittråkigt och bara gör mig less åtta timmar om dagen i resten av mitt liv. Har dock inte jättemycket ångest över att inte få en ”bra” karriär eller liknande, för mig skulle det duga bra med att göra något halvsoft bara det var en trygg anställning, men det är ju också en jävla utopi såsom läget ser ut idag ärligt talat.

Jag tänker att den här karriärshetsen handlar om att människor ska pressas till att anstränga sig till det yttersta, eftersom kapitalet tjänar på det. Alltså att vi med löften av bra jobb göra en jävla massa extraarbete, arbetar gratis och så vidare och så vidare. Skrev om detta i ett reportage om psykisk ohälsa för ett tag sedan:

För att människor ska vilja anstränga sig så behövs det förebilder. Blondinbella är ett typexempel på detta. Hon kämpar ständigt på, trots att man på bloggen kan läsa om motgångar i form av panikångest, stressattacker och utbrändhet. Hon gör det ändå för hon älskar sitt jobb. Och visst får hon utdelning för sin möda. På samma sätt förväntas alla agera för att nå framgång: ständigt kämpa. Men vad som ”glöms bort” är att allas kämpande inte kommer ge samma utdelning. Vi uppmanas med Blondinbella som förebild att acceptera arbetssamhällets baksida, eftersom den som arbetar hårt trots allt når framgång.

Detta framgångsideal berör inte bara de som strävar efter att göra karriär. Entreprenörsanden genomsyrar hela samhället, inte bara de som vill klättra till toppen. Alla ska ha entreprenörsanda. Alla ska ”ge 200 %” på jobbet. Det är ett krav för att kunna skaffa en anställning och det lockas med diffusa formuleringar kring ”möjlighet att avancera” för att upprätthålla skenet av att hårt slit lönar sig.

Jag tror helt enkelt att drömmen om ”karriär” etablerar en viss arbetsmoral som bygger på att hårt slit lönar sig, och denna arbetsmoral är mycket lönsam för kapitalet eftersom människor anstränger sig till det yttersta utan att de behöver betala för det. Jag tror att väldigt många unga människor går med på väldigt dåliga arbetsvillkor och även gratisarbete just för att de tänker sig att det ska ge dem en bra karriär, men också att detta är vad som krävs för att ens sätta sin första fot på en arbetsplats.

Sedan handlar det såklart också om ihopkopplingen mellan person och arbete som finns i vårt samhälle. Om du inte har ett bra jobb så är du ingenting, helt enkelt.

Jag tänker inte rescensera andra kvinnors livsval.

Det är inte helt ovanligt att jag ombeds recensera olika kvinnor, typ säga vad jag tycker om Löwengrip, Montazami eller någon bloggare. Det händer såklart då och då att jag säger något om andra kvinnors agerande, men jag försöker hålla mig ifrån att recensera andra kvinnor i helhet.

Jag antar att jag förväntas ha någon slags åsikt om att vissa kvinnor väljer att inte jobba och istället vara hemmafruar, att jag borde anse att det är ett ofeministiskt eller åtminstone oklokt beslut. Jag kan personligen säga att jag inte hade valt att göra så själv, mest på grund av att jag varken vill ha en man eller barn. Jag tror dessutom att chansen att jag lyckas attrahera en man med så god inkomst att jag skulle kunna vara hemmafru är ganska liten. Däremot kan jag inte svara för eller recensera andra kvinnors livsval.

Jag tänker mig att i ett patriarkalt samhälle så är till exempel Montazamis liv ett ganska bra alternativ. Hen verkar ha det jävligt trevligt, helt enkelt. Och det kan en ju förstå, klart det är soft att inte jobba och istället ha trevliga bjudningar för sina väninnor och hänga med sina barn. Jag tycker inte att det är Montazamis plikt att göra någon slags ”karriär” för feminismens skull.

Just det här med att jobba och göra karriär verkar många gå igång på som någon slags frigörelse. Jag förstår såklart att ekonomisk självständighet är oerhört centralt i det feministiska projektet, men jag kan samtidigt inte se det som någon fullgjord feministisk frigörelse att ägna sig åt löneslaveri. Stora delar av den kvinnliga arbetarklassen har extremt dåliga villkor på arbetsmarknaden, och jag tycker inte att det är konstigt att en önskar fly från det. Det viktiga för mig är inte att alla individuella kvinnor väljer att arbeta utan att det kvinnor slipper diskrimineras i yrkeslivet, idag ser det tyvärr ut som så att kvinnligt kodade yrken är de slitigaste, lägst betalda och så vidare.

Med Löwengrip kan jag väl känna lite att hen är min ideologiska fiende, något som borde vara ganska uppenbart med tanke på att hen är såväl borgerlig som flera gånger har uttalat sig antifeministiskt. Däremot så känner jag inte så mycket inför hens verksamhet i livet i övrigt. Jag förstår att det är viktigt för hen att accentuera sin kvinnlighet med tanke på att hen tar plats i manligt kodade rum, jag förstår att hens affärsidé går ut på att få olika kvinnor att vilja köpa hens produkter för att bli mer lyckade, jag förstår att hen fostrats in i borgerliga familjeideal och så vidare och så vidare. Det är klart som fan att hen vaktar sin position på det viset.

Jag tänker liksom inte att den feministiska kampen handlar om enskilda kvinnors livsval. Jag tycker såklart att det är intressant att diskutera vad en som feminist kan göra för att kämpa mot det postpatriarkala samhället, däremot ser jag inte att kvinnor ska välja annorlunda som något slags egenvärde, än mindre som en fullständig lösning. Det är en kampmetod och ingenting annat. Feminism för mig handlar framförallt om att möjliggöra andra livsval, inte om att få andra att göra dem av någon slags plikt.

Faktum är att i ett patriarkalt samhälle så vinner en som kvinna en massa på att göra konventionella livsval, på att spela med i patriarkatet, och därför kan jag omöjligt döma den som gör det. Jag kan försöka skapa möjligheter till att leva annorlunda, genom att hjälpa till att se och förstå strukturer, ge styrka att gå emot dem och så vidare, men inte genom att skämma dem som inte gör det.

Mer om arbete.

Folk hävdar att de visst gillar att jobba och att det fyller deras liv med mening och så vidare. Alltså jag tvivlar verkligen inte på detta, för i vårt samhälle så är det så för många att arbetet är det mest meningsfulla en gör. Men detta beror ju på, och det är det som är min poäng, att inga andra saker tillåts vara meningsfulla. Vi lär oss från låg ålder att det är och ska vara arbete som är den främsta meningen med livet (och såklart att bilda familj så vi kan reproducera nya arbetare) och då är det klart att det blir så.

Jag har lite svårt att veta hur jag ska reagera när folk säger att deras arbete är fett och att de inte hade gjort något vettigt annars och att därför borde vi ha ett arbetssamhälle. Jag tänker väl att det är synd för dem att de inte kan hitta meningsfulla saker att fylla sin tid med utan lönearbete, eller att det är tråkigt att de har isolerat sina liv så mycket till sin arbetsplats att de står handfallna utanför den.

Många är rädda för att människor inte skulle hitta gemenskap och så vidare utanför arbetet alltså utan att folk blir intvingade i det. Jag tror verkligen inte att detta kommer att vara något problem. Redan idag så hittar många sammanhang i livet i ideella organisationer och sådant kommer såklart att finnas kvar även om vi avskaffar lönearbetet. Skillnaden är att även de som inte är tillräckligt produktiva för att lönearbeta kommer kunna vara med. För det är ju det som är grejen med kapitalismen; människor är bara något värda om de håller sig på rätt nivå, om de är tillräckligt produktiva, och den nivån ökar ständigt. Detta gör att människor som inte är på denna nivå kastas utanför, inte får ta del av den så kallade ”gemenskapen” på arbetsplatsen. Ett sådant samhälle, där gemenskap och sammanhang bara finns för de produktiva, vill jag inte leva i.

arbetslinjen_stor

Aretslösheten är inte problemet, utan arbetssamhället.

Alltså om en har ”arbete” som mål för samhället så kan det såklart inte gå annat än åt helvete. Det är en så sinnessjuk målsättning för politisk verksamhet, att ”skapa jobb”. Målet borde väl ändå vara att befria oss från arbetet.

Det sägs att arbete leder till bra saker för individen, typ att hen hittar ett sammanhang och så vidare. Jag har aldrig känt så inför att arbeta, det är svårt när en arbete går ut på att vakta telefonen för att se om någon ringer för att sedan åka ut till en arbetsplats en aldrig satt sin fot på förut och troligen aldrig kommer se igen.

Det är klart att den utan arbete är ensam när hela samhället bygger på att en ska ha jobb, men det är ju arbetssamhället som skapat denna situation och inte arbetslösheten. Jag är helt övertygad om att de flesta skulle hitta sammanhang även om de inte jobbade, om det inte var för den massiva skuld och kontroll en som arbetslös utsätts för, om det inte var för att arbetslösa tvingas kriga med myndigheter och syssla med en massa meningslösa hittepåsysslor för att kunna överleva så skulle de säkert känna av det så kallade ”utanförskapet” väldigt mycket mindre.

Det är klart arbetslöshet blir en börda i ett samhälle som kretsar kring arbete och där arbetslösa straffas såväl ekonomiskt som moraliskt. I ett samhälle där människor först och främst är arbetare och först i andra hand människor så är det klart att den arbetslösa inte upplever sig ha någon plats. Men det är fan samhället det är fel på, inte människor som saknar arbete.

IMG_20130615_211335Om arbete i Det stundande upproret, ett mycket bra manifest jag rekommenderar starkt.

”Fler vill ha arbete”.

Läste DN:s ledare idag (är hemma hos mamma och pappa, skulle aldrig prenumerera på en borgerlig blaska som Dn). Den handlade om arbetslöshet och att fler minsann är sysselsatta och så vidare. Jag fastnade för detta citat:
IMG_20130914_081300Det ligger viss sanning i det som skrivs; en kan inte avgöra sysselsättningsgraden utifrån arbetslösheten. Arbetslösheten mäts nämligen utifrån de som aktivt söker arbete, inte utifrån de som arbetsföra. Jag tror att det kan vara så att det avgörs utefter hur många som är inskrivna på arbetsförmedlingen, det kan också vara så att en ringer runt till folk för att kolla, jag är inte säker. Detta gör att arbetslösheten ofta ”göms” i statistiken, något som moderaterna anklagade socialdemokraterna mycket för valet 2006.

Frågan är då; varför är det fler som ”vill ha jobb” och är det en bra grej? Jag tror inte att det är så att flera bara känner en stor längtan efter att arbeta. Däremot jobbar alliansen väldigt mycket med utförsäkringar och att tvinga människor att bevisa att de är villiga att arbeta för att de ska kunna få försörjningsstöd och liknande. Om en människa till exempel är sjuk och blir utförsäkrad måste hen få någon annan slags försörjning, och ofta krävs det att en är inskriven på arbetsförmedlingen eller för att få försörjningsstöd. Voilà; fler ”vill ha arbete”. Det betyder inte att de vill eller ens kan arbeta på riktigt, det betyder bara att en är så illa tvungen att stå där för att kunna överleva.

Det är klart som fan att fler människor vill skaffa jobb om det är den enda möjligheten att överleva, frågan är vilken typ av samhälle vi är ute efter. Vill du ha ett samhälle där människor som tvingas ut i arbete trots att de egentligen är sjuka? Eller, som det snarare brukar ligga till, ett samhälle där folk tvingas in i meningslösa arbetsmarknadsåtgärder för att visa att de är ”villiga att arbeta”, åtgärder som troligen inte kommer leda till jobb eftersom de är för sjuka för att jobba.

Det är det här som kallas ”arbetslinjen”. Den handlar mer om att tvinga in folk under arbetets logik än om att faktiskt skapa jobb. Glöm inte det.

Arkiv