När man skriver om att inte följa lagen eller reglerna i ett samhälle så får man alltid en invändning som lyder ungefär såhär: ”men om du tycker det är rätt att bryta mot lagen, vad tycker du då om skattefuskare/hatbrott/BREIVIK osv” och menar att dessa personer också bryter mot rådande samhällsordning för att de tycker den är felaktig och att jag då borde sympatisera med det hela.
Låt mig ta ett exempel. Jag tycker att det är viktigt med demonstrationsrätten och föreningsfrihet. Jag tycker att man ska få demonstrera för vilken idiotisk skit man vill. Men om någon demonstrerar för att kasta ut alla invandrare, nog fan kommer jag stå på andra sidan och demonstrera emot deras demonstration. Jag tycker att formen, alltså demonstration, är bra, men jag sympatiserar inte med budskapet. Vissa skulle säga att man måste skilja på intention och själva handlingen, men där håller inte jag med. En aktion består av båda intention och fysisk handling, och dessa två går inte att skilja från varandra.
Vi tar ett annat exempel. Skattefusk. Skattefusk är olagligt och det tycker jag är bra. I ett välfungerande samhälle så ska man såklart minimera skattefusket. Däremot, om jag visste att min skatt gick till att finansiera krig och förtryck så skulle jag också skattefuska, och då skulle jag tycka att det var rätt. Detta för att jag tycker att skattefusk är okej som metod om den används på rätt grunder. Vad jag däremot inte sympatiserar med är en person som skattefuskar för att hen tycker att skatt är stöld. Detta beror inte på att handlingen i sig själv är annorlunda, men grunderna för den är andra, och dessa andra grunder sympatiserar jag inte med. Alltså sympatiserar jag inte heller med handlingen.
Sedan finns det såklart gränser man under inga omständigheter får passera. Såsom att döda en jävla massa människor. Jag skulle inte sympatisera med det Breivik gjorde oavsett hans bakomliggande ideologi. Om detta tror jag att merparten av alla människor är rörande överens. Anledningen till att Breivik gjorde det han gjorde var knappast att det finns en acceptans för plankning. Dessa gränser ska staten givetvis kämpa för att upprätthålla, detta är också något som det finns en bred konsensus kring hos befolkningen. Samma konsensus kan inte finnas i frågan om plankning.
I slutänden kokar allt ner till maktkamp. Staten har ett intresse av att behålla sin makt och upprätthålla lagar. Andra grupper har andra intressen, som ibland går på kollisionskurs med staten. Vårt system har inte alltid sett ut som det gör utan är ett resultat av hundratals år av maktkamp där våra demokratiska rättigheter utökats i högre och högre takt. Detta har inte uppnåtts genom att folk blint lydit lagen utan genom uppror mot rådande ordning. Det intressanta i mina ögon är inte om människor lyder lagar och regler utan vad de kämpar för och om deras metod är effektiv och okej.