Twittrade lite om manlig gemenskap och den ”råa men hjärtliga” jargong som kan förekomma i dessa:
Manliga gemenskaper är bland det vidrigaste som finns. Män som håller varann om ryggen när de begår sexuella övergrepp. Män som gemensamt trycker ner och exkluderar kvinnor ur sällskapet. Män som tycker att deras lojalitet gentemot varandra är viktigare än att försvara kvinnor som blir nedtryckta.
Hade en gång en relation med en man som värderade manlig gemenskap mycket högt. Skämtade om ”the bro code”, men det låg alltid allvar bakom. Fanns en extremt osoft ”rå men hjärtlig” jargong i det kompisgänget som exkluderade alla som var ”känsliga”. Bland andra en kvinna som alltid blev utsatt för div ”skämt” om att hennes kön var opassande på olika vis. ”Om någon tar illa upp slutar vi”, sades det, men vem vill ta risken att framstå som överkänslig.
Som kvinna i sådana sammanhang balanserar en på en tunn tråd, ska alltid bevisa att en är värdig att vara ”en del av grabbarna”. Att ta illa upp över misogyni är inte accepterat, det tolkas som överkänslighet. Så många gånger jag känt mig tvungen att skratta med i misogyni för att visa att jag inte är som andra kvinnor. Detta extremt manliga sätt att umgås på skapar ett klimat där det inte är okej för någon att uttrycka sina känslor.
Funderar lite på hur en rör sig bort från detta i sociala sammanhang. I de sammanhang jag beskriver så är det ofta väldigt svårt att ta upp problem eftersom det finns en självbild av att allting en ägnar sig åt är så himla kul och oproblematiskt, som alltid måste försvaras. Därför blir det personen som påtalar problemet som uppfattas som problemet. Personen som påtalar att det inte är så jävla soft uppfattas som överkänslig, för att gruppen ska kunna ha kvar sig självbild som sköna människor. Kanske tas det hänsyn, men då tas det hänsyn till specifikt den personen som något slags problem och inte på en generell nivå.
När jag har stött på grupper där det har skämtats misogynt så har jag försökt påtala detta som strukturellt problem, inte som en fråga om att jag personligen blir kränkt. Jag har påtalat möjligheten att någon tar illa vid sig, och hur svårt det i sådana situationer är att försvara sig. Ibland går det fram när en förklarar det på det här sättet. Många människor vill ändå respektera andra människors gränser, men har inte riktigt kläm på hur en ska gå till väga för att göra det.
Jag tycker att det åligger alla i sådana sammanhang att själva ta ansvar för att säga ifrån, inte bara den som faktiskt är utsatt och tar illa vid sig. Det är alltid jobbigt att exponera sig själv som en ”kränkt” person. Ibland kan till och med personen som är utsatt försvara de som utsätter hen och säga typ ”nejmen det är ingen fara”. Så sådana fall tror jag att det är viktigt att trycka på att det inte handlar om den enskilda individens upplevelse av situationen utan om potentialen till att det går för långt. Det är precis som med samtycke vid sex; det handlar om att känna in gränser och ge utrymme för personen att säga ifrån, inte om att bara köra på och utgå från att personen säger något om det går för långt. Risken att det går för långt är i sådana fall överhängande.
Det är viktigt att vara försiktig i sociala sammanhang, att faktiskt fundera på hur saker en säger upplevs av mottagaren och att ha ett klimat som underlättar till att säga ifrån om det skulle gå för långt. Grundregeln bör dock vara att det inte ska gå för långt från första början. Om en försöker att förhålla sig till det istället för att lita på att människor själva ska kunna värna sina gränser så blir det ofta lättare för alla att känna sig bekväma.