Hej medsystrar!
Det är med stor sorg vi kan konstatera att de senaste årens försök att reformera mannen genom att förändra ”mansrollen” inte har fungerat. Mannen tycks ha en oerhörd anpassningsförmåga för att bevara sin maktposition, han gör hela tiden om sig själv för att komma undan någon verklig förändring.
Mannen har gång på gång lurat oss att hans futtiga reformer skulle lösa problemet i sig. Att det faktum att han tar ut några extra månader av föräldraledigheten skulle överskugga det faktum att kvinnor fortfarande har huvudansvaret för familjen. Att en reform i våldtäktslagstiftningen skulle överskugga det faktum att män fortfarande kontrollerar kvinnors sexualitet. Att han ridderliga gester skulle överskugga det faktum att han sitter inne på den sociala och ekonomiska makten i detta samhälle. Att hans försök att göra förtrycket hans utsätter oss för mer behagligt skulle vara nog. Många av oss har gått på detta om och om igen. Det är ingenting att skämmas för. Människan klamrar sig ofta fast vid hoppet, för att det är för smärtsamt att se sanningen.
Det är med bakgrund i detta uppenbart att försöken att reformera mannen inte är en framkomlig väg för feministisk kamp, ändå är det måste som fortsätter med just detta! Varför? Helt enkelt för att vi inte har hittat några andra vägar. Några klamrar sig kanske fast vid ett dödsdömt projekt av rädsla för att erkänna att de senaste årens slit har varit förgäves, för att en så gärna vill tro att vi kommit framåt.
Vi måste våga se på situationen med klara ögon och en gång för alla konstatera det vi redan i vårt hjärta vet. Det är viktigt att vi låter denna insikt sjunka in, att vi tillåter oss själva att sörja för att sedan kunna lägga det bakom oss. Vi måste se vårt misslyckande med klara ögon.
Men detta innebär inte att våra mödor har varit förgäves; vi har ju insett att denna väg inte ä framkomlig och kan lägga det åt sidan för att söka nya. Förgäves är det bara om vi klamrar oss fast vid det förgångna i hopp om att få lön för mödan. Det är viktigt att förstå att även insikten om sina misstag och felbedömningar är en viktig del i varje revolutionär process. Att göra misstag är bara ett misslyckande om vi inte kan lära oss av dem. Det är rädslan för att misslyckas som utgör själva misslyckandet i sig.
Frågan vi måste ställa oss nu är således; så mannen är bortom räddning genom reformer, då det tycks krävas att vi ska rycka upp problemet med rötterna, vilka metoder är rimliga med bakgrund i denna insikt? Jag menar inte att det finns en enda rätt väg att gå. Vi kommer troligen att göra fel många gånger till, men så länge vi är öppna för förändring kommer detta bara att göra oss starkare.
Vi måste anta denna utmaning med nytt mod! Det är viktigt att låta sig sörja, men också viktigt att blicka framåt. Ur detta kommer vi växa mycket starkare. Det är inte ett misslyckande, utan enbart ytterligare ett steg mot frigörelsen.