En grupp människor som verkligen stör mig är så kallade Vettiga Personer som driver Vettiga Frågor. Detta kan till exempel vara: humanister, republikaner, drogliberaler, prostitutionsliberaler. Ungefär såhär kan det låta: ”men det är faktiskt en jätteviktig fråga det här för det är ju HELT ORIMLIGT att vi till exempel ska… tro på gud/ha en kung/inte låta folk göra vad de vill med sina kroppar i detta MODERNA LAND”. De vettigaste människorna är humanisterna, så därför tänker jag skriva om dem.
Humanisters världsbild tenderar att vara något i stil med: ”det här samhället är så jävla fett på alla sätt vi måste bara rensa ut alla som har orimliga åsikter och sedan kommer det att bli bra”. Visionen för samhället är att det ska vara ungefär som nu men att människor ska agera mer rationellt, alltså mer som i någon nyliberal ekonoms fantasi (som såklart är just en fantasi). Problemet i samhället definieras som att ”folk tänker fel”, varken mer eller mindre. Även om vissa humanister såklart ser bakomliggande orsaker också så ligger fokuset fortfarande på att typ uppfostra folk i att ”tänka rätt”.
Problemet med detta är att det inte kommer att bli såhär bara för att olika humanister hånar människor som tänker fel. Vidskepelse, gudstro och så vidare existerar av en anledning. Om du vill att religion och vidskepelse ska upphöra så borde du snarare vända dig emot det samhälle i vilket människor har ett behov av att fly in i sådant. Det är väl ganska uppenbart att då jordelivet inte har något att erbjuda så flyr en gärna in i mysticism eller gudstro, det är ingenting som bara sker utan orsak. En humanism som tog dessa frågor på allvar skulle jag absolut kunna tänka mig att respektera. Men humanistiskt engagemang brukar i praktiken inte se ut så. Humanistiskt engagemang brukar i princip gå ut på att berätta för olika människor att de har fel och sitta och bekräfta andra humanister för att de tänker rätt och inte är så himla tokiga som alla de som tänker fel. För känslan av att ha rätt, det är den skönaste känslan humanisten vet. Det är så himla himla skönt att veta att en trots allt är ”vettig” och inte sådär knasig som alla som tror på gud och alternativmedicin.
Humanister brukar också omfamna ett rationalitetsideal, för det mesta helt okritiskt. Problemet med detta är att ”rationalitet” definieras utifrån den vita mannen, och alltså är såväl rasistisk som patriarkal. Rationalitetsbegreppet har sällan rum för strukturtänk, även om det såklart finns vissa humanister som applicerar ett sådant. För det mesta är det så att bevisbördan ligger på den som anser att det finns strukturer, den som tycker att världen är befriad från sådant kan lugnt luta sig tillbaka och vara ”skeptisk”, som mest bara är en försvarsmekanism för att slippa ta till sig saker en inte tycker är bekväma. Lustigt nog tenderar folk att vara mer ”skeptiska” (aggressivt ifrågasättande) när det kommer till till exempel feminism, trots att det ju faktiskt finns mycket goda belägg för att kvinnoförtryck existerar.
I rationalitetsidealet ingår också en idé om att det finns en ”sanning” som vi kan hitta genom vetenskap. Det som humanisten glömmer bort är en inom all vetenskap gör antaganden om hur världen ser ut och hittar förklaringsmodeller. Det finns ideologi i all vetenskap, men humanister brukar uppmärksamma detta först när det är en ideologi som hen själv finner obekväm, för det mesta en ideologi som ifrågasätter hens egen position.
Jag uppfattar i regel att humanister framförallt är människor som gillar att ha rätt och trycka ner andra för att de ha fel och tycker sig ha hittat en legitim arena för detta i humanismen. Detta gör dem i mina ögon till ganska dåliga människor som arbetar kontraproduktivt. Jag önskar att fler humanister kunde fråga sig vad som behövs för att vi ska kunna skapa ett fetare samhälle och börja jobba lite mer emot det istället för att spendera sitt engagemang på att trycka ner andra för att de har fel.