Etikett: gud

De som har rätt.

En grupp människor som verkligen stör mig är så kallade Vettiga Personer som driver Vettiga Frågor. Detta kan till exempel vara: humanister, republikaner, drogliberaler, prostitutionsliberaler. Ungefär såhär kan det låta: ”men det är faktiskt en jätteviktig fråga det här för det är ju HELT ORIMLIGT att vi till exempel ska… tro på gud/ha en kung/inte låta folk göra vad de vill med sina kroppar i detta MODERNA LAND”. De vettigaste människorna är humanisterna, så därför tänker jag skriva om dem.

humanisterna

Humanisters världsbild tenderar att vara något i stil med: ”det här samhället är så jävla fett på alla sätt vi måste bara rensa ut alla som har orimliga åsikter och sedan kommer det att bli bra”. Visionen för samhället är att det ska vara ungefär som nu men att människor ska agera mer rationellt, alltså mer som i någon nyliberal ekonoms fantasi (som såklart är just en fantasi). Problemet i samhället definieras som att ”folk tänker fel”, varken mer eller mindre. Även om vissa humanister såklart ser bakomliggande orsaker också så ligger fokuset fortfarande på att typ uppfostra folk i att ”tänka rätt”.

Problemet med detta är att det inte kommer att bli såhär bara för att olika humanister hånar människor som tänker fel. Vidskepelse, gudstro och så vidare existerar av en anledning. Om du vill att religion och vidskepelse ska upphöra så borde du snarare vända dig emot det samhälle i vilket människor har ett behov av att fly in i sådant. Det är väl ganska uppenbart att då jordelivet inte har något att erbjuda så flyr en gärna in i mysticism eller gudstro, det är ingenting som bara sker utan orsak. En humanism som tog dessa frågor på allvar skulle jag absolut kunna tänka mig att respektera. Men humanistiskt engagemang brukar i praktiken inte se ut så. Humanistiskt engagemang brukar i princip gå ut på att berätta för olika människor att de har fel och sitta och bekräfta andra humanister för att de tänker rätt och inte är så himla tokiga som alla de som tänker fel. För känslan av att ha rätt, det är den skönaste känslan humanisten vet. Det är så himla himla skönt att veta att en trots allt är ”vettig” och inte sådär knasig som alla som tror på gud och alternativmedicin.

Humanister brukar också omfamna ett rationalitetsideal, för det mesta helt okritiskt. Problemet med detta är att ”rationalitet” definieras utifrån den vita mannen, och alltså är såväl rasistisk som patriarkal. Rationalitetsbegreppet har sällan rum för strukturtänk, även om det såklart finns vissa humanister som applicerar ett sådant. För det mesta är det så att bevisbördan ligger på den som anser att det finns strukturer, den som tycker att världen är befriad från sådant kan lugnt luta sig tillbaka och vara ”skeptisk”, som mest bara är en försvarsmekanism för att slippa ta till sig saker en inte tycker är bekväma. Lustigt nog tenderar folk att vara mer ”skeptiska” (aggressivt ifrågasättande) när det kommer till till exempel feminism, trots att det ju faktiskt finns mycket goda belägg för att kvinnoförtryck existerar.

I rationalitetsidealet ingår också en idé om att det finns en ”sanning” som vi kan hitta genom vetenskap. Det som humanisten glömmer bort är en inom all vetenskap gör antaganden om hur världen ser ut och hittar förklaringsmodeller. Det finns ideologi i all vetenskap, men humanister brukar uppmärksamma detta först när det är en ideologi som hen själv finner obekväm, för det mesta en ideologi som ifrågasätter hens egen position.

Jag uppfattar i regel att humanister framförallt är människor som gillar att ha rätt och trycka ner andra för att de ha fel och tycker sig ha hittat en legitim arena för detta i humanismen. Detta gör dem i mina ögon till ganska dåliga människor som arbetar kontraproduktivt. Jag önskar att fler humanister kunde fråga sig vad som behövs för att vi ska kunna skapa ett fetare samhälle och börja jobba lite mer emot det istället för att spendera sitt engagemang på att trycka ner andra för att de har fel.

Eftermiddagsreflektioner.

  1. Fan alltså, att vi lever i ett samhälle där det betraktas som en ”grej” att Stephen Hawking har sagt att det inte finns ett liv efter detta. Det måste vara den absolut största ickenyhet som världen skådat på ett jävligt bra tag.
  2. Fint att oppositionen har förmått samarbeta kring fas3. Snart kommer säkert någon att tycka att detta är fel eftersom SD har varit med i det hela. Jag tänkte mig en debattartikel från någon jävla KD-politiker med rubriken Är ett främlingsfientligt Sverige ett värt pris att betala för att folk ska få sitta och slöa och ändå få pengar eller liknande. Ursäkta mig, men det känns extremt irrelevant vilka som samarbetar så länge politiken som förs är vettig.
  3. Mycket bra att någon tagit sitt förnuft till fånga och omhändertagit den stackars misshandlade 8-åringen. Nu väntar jag bara på att det ska uppstå en massiv folkrörelse i USA för föräldrars rätt att ge deras barn framgång och lycka i livet och att staten aldrig någonsin ska lägga sig i detta. Vad som är skadligt är ju trots allt något subjektiv.

Tack för info Birro.

När vi nu ändå är inne på skön kristen moral så tyckte Marcus Birro uppenbarligen att det var en bra idé att åter stiga fram i ljuset och skriva ytterliggare en pinsam, högst subjektiv och fördömmande krönika. Den handlar om hur fegt och fel det är att kritisera religion och hur vackert det är att tro på gud.

Människor som lever sina liv utan något heligt missar flera dimensioner av tillvaron. Det är en helt och hållet magisk värld där döden inte är det slutgiltiga mörkret, där trygghet är på riktigt, där samtalet med Gud är en kärleksrelation genom livet, där trösten finns bara en liten bit bort, precis där ljuset bryts.
Människor utan känsla för helighet kommer en dag upptäcka att livet planas ut, att tillvaron går ner för landning på en enda grå åker av värkande vardag. Det finns mysterium som inte går att lösa, men som lättar på förlåten och skänker dig lugna drömmar alla stormiga nätter.

Det finns en saga som väntar på att bli läst, men slarvar man bort sitt liv på världsliga ting, på fyllor, plast och cynism, så missar man den där sagan. Mysteriet förblir olöst. Sagan blir aldrig läst.
Utan helighet kommer dina tårar aldrig sluta rinna. Om du envisas med att trampa på allt heligt, och blundar för miraklet, kommer du aldrig hitta källan till de där tårarna. Din kran kommer stå öppen tills allt ditt ljus har runnit ut och du sitter ensam, yr och full av mörker och vind.
När du hånskrattar åt min tro eller min svaghet är jag inte längre där. Jag är där trösten är.

Jamen synd för dig att det enda som kan skänka ditt liv mening är tron på något högst irrationellt och totalt obevisbart. Synd att du inte bara kan finna mening i livet som det är.

Vissa religiösa verkar leva i tron att den enda vägen till ”helighet” är tron på gud. Jag har svårt att begripa vad den här idén kommer ifrån. Inget ont om religion i sig (för den här gången). Jag kan bara bli så jävla irriterad på de som verkar tro att de har hittat den enda och sanna vägen till lycka och att alla vi andra bara lever små futtiga obetydliga jordeliv och inte tror eller kämpar för något.

Jag har nyheter till er: jag kan fan älska och ta saker för ”heligt” utan att acceptera en gud. Det är verkligen inga problem. Jag kan gå omkring och tycka att världen är farbannat vacker och ”magisk” utan att tro att det är gud som har skapat den. Inget fattas mig för att jag inte tror på gud. Synd för er att ni behöver gå den vägen, men jag måste inte!

Om man nu ska vara sådan så tror jag fan bara att tro är ett uttryck för djup rädsla. Denna ovilja att ta livet för vad det är: lidande och död. Och sen denna insikt om att man själv måste fatta beslut över hur man önskar leva och dessutom själv stå ansvarig för dem. Hemsk tanke för alla religiösa som förlitar sig på att det finns något ”rätt” som står utanför deras förstånd.

Religiösa anklagar ofta oss ateistiter för att vara oödmjuka inför den ”högre makten”. Om det finns något som är sjukt högfärdigt så är det väl att åberopa att man själv skulle ha nått någon slags högre insikt: den ödmjuka insikten.

Men vad fan. Jag kanske skulle bli lite mer ”andlig” och ”ödmjuk” och fokusera lite mer på att älska ”gud” så att jag får komma till himlen än att ge kärlek till mina nära och kära och fylla upp mitt jordeliv med mening. Kanske ska jag även skriva långa texter om hur fattiga och futtiga alla andra människors liv är och hur rikt mitt eget är.

Dagens stora fråga.

Dagens stora fråga: är det okej att sälja sin själ till djävulen för att kunna köpa ett schysst objektiv?

Ska på arbetsintervju för ett telemarketingföretag nu. Fattar inte varför jag skickade in min ansökan dit för nu har jag bara ångest, både över att bli dissad och för den eventuella möjligheten att jag får jobbet.

Är för övrigt sjuk. Jag tror att det är guds straff för att jag ens överväger att ta det här jobbet. Hua!

Kalla det vid dess rätta namn.

Om det hade varit en muslimsk man istället för någon, visserligen galen, helylleamerikan som gjort detta så hade det kallats terrorism. Vad annars? En enskild extremist som dödar folk för att nå politisk förändring, uppmanad till det av en ”profet”. Om syftet är att sätta skräck i civilbefolkningen vette fan, men det är i alla fall det som är resultatet, inte sant?

Man kan ju fråga sig om de handlingar som begås av muslimer får terrorstämpel lite väl snabbt, eller om de handlingar som begås av vita får det alltför sällan. Idag är tyvärr terrorism synonymt med religion och framförallt Islam, trots att bara ett fåtal av de terrordåd som begick i Europa förra året hade något att göra med Islam. Terrorism behöver emellertid inte ha något alls med religion att göra, många terrorbrott begås till exempel av miljöaktivister. Men det är ändå inte det vi talar om när vi talar om terror.

Allt blir så mycket obehagligare när man sätter stämpeln ”terrorism” på det. Då får man bilden av stora nätverk, nån bister man i turban och helskägg som mumlar om Allah och pekar med hela handen och delegerar order till sina underhuggare, som så gärna dör för sig sak. En enorm rörelse med massa människor som bara står på kö för att offra livet för gud. Och framförallt: den är blind.

Men terrorn är inte blind, den har ett mycket specifikt mål i det att man vill nå politisk förändring, kosta vad det kosta vill. Jag skulle önska att man kallade allt vid dess rätta namn och om vi ska utgå från hur man använder ordet terrorism idag så borde detta helt klart gå in i definitionen.

Avskaffa religion som skolämne till att börja med.

Angående det här med kristendomens särställning i undervisningen: varför i helvete ska man ens ha ämnet religion i skolan? Man borde istället ah ämnet livsåskådningar.

En ide jag stöter på ofta ”ute på fältet” är att folk tycker att man ska ”hitta sin tro”, alltså att man ska välja vilken fullkomligt irrationell ide man tycker ”känns rätt”. Att tron är det enda sättet att nå andlighet och harmoni i sitt liv, att det är det enda sättet man kan skaffa sig ett rättesnöre, en moral att leva efter.

Men världen är full av livsåskådningar, olika filosofier kring hur man ska leva som alla kan erbjuda andlighet i någon form. Eller ett rättesnöre, om man så vill. Jag ogillar iden om att religion har någon slags särställning bland andra livsåskådningar som verkligen är fullständigt oberättigad, dels när det gäller innehållet som sådant men också historiskt inflytande. Som om religion vore det enda som påverka människors sätt att tänka.

Kristendomen har påverkat Sverige, men inte mer än asatro eller naturdyrkan (som i mångt och mycket är samma sak), så varför tas det aldrig eller i varje fall mycket sällan upp?

Jag vill se ämnet religion avskaffas och ersättas med ämnet livsåskådningar. Där kommer det givetvis att falla sig naturligt att ta upp de ledande religionerna, men man kommer också ta upp filosofisk synsätt såsom existentialism och säkert också politiska. Då kanske människor förstår att det finns mer att hämta från livsåskådningar än bara troende eller ateist, det finns så mycket att välja och vraka på utan att man för den sakens skulle behöver hänge sig åt någon irrationell dogm, vilket dels skulle leda till att folk skulle göra ett mer upplyst val när det gäller att ”hitta sin tro” och dels att religionens särställning skulle försvagas.

För varför ska något som i princip bara bygger på irrationella antaganden och vidskeplighet och som dessutom leder till så mycket elände få vara viktigare än filosofiska teorier när det gäller vägval i livet? Varför ska religionen få ha patent på att predika vad som är rätt och fel? Ungefär som om irrationalitet vore något fint, något som berättigar en åskådning ett större utrymme.

Om burkaförbud och friheten att bära vilka jävla kläder man vill.

Jag har hört två argument för ett förbud mot Burka och Niqab, det första är att man inte borde täcka sitt ansikte på allmän plats för att man ska kunna identifieras. Det handlar i grund och botten om att man inte ska ha rätt att vara privat i det offentliga rummet, en synvinkel som jag ställer mig starkt emot. Det finns många anledningar till att man skulle vilja dölja sitt ansikte, kanske vill man inte bli igenkänd av människor som kan skada en eller folk man känner men inte orkar prata med, kanske skäms man över sitt utseende till den grad att man inte vill visa sitt ansikte eller liknande, eller så är man religiös och tror att det är vår allsmäktiga skapares vilja att man ska täcka ansiktet, håret och annat sexigt. Galenskap, förvisso, men trots det en helt rimlig anledning till att bära burka som folk borde respektera. Vi hyser orimliga misstankar kring muslimer, det är som om folk tror att det ska dölja sig en massa terrorister under burkan, men i praktiken är det nog knappast en säkerhetsfara att man får täcka sitt ansikte en helt vanlig dag på stan. Givetvis får man lov att ta av sig plagget om man måste identifieras, men det måste man inte göra stup i kvarten.

Om man bara tycker att det är ”obehagligt” att folk döljer sitt ansikte så har man problem med sin tolerans. Vi kan inte ha ett samhälle där saker förbjuds för att de är socialt obekväma, det skulle leda till allt för många förbud. Jag tror till exempel att de flesta delar min åsikt om att knarkare och alkoholister i kollektivtrafiken är otrevligt, dels för att de ofta är pratglada och därmed stör min ro men också för att jag hatar att bli påmind om att människor lider. Man blir helt enkelt ofta illa berörd av det som är annorlunda och avfärdar det som förtryck, galenskap och primitivitet. Som om vi skulle vara så jävla civiliserade och perfekta.

Man kan också se det ur den ”liberala” synvinkeln, som menar att man till varje pris måste undvika att kvinnor bär ett plagg som de ”egentligen” inte vill bära. Här ser man givetvis direkt tvång som något dåligt, vilket är helt korrekt, men man tenderar också att tala om indoktrinering som något som ska kunna ses som tvång, och man utgår då också ifrån att alla kvinnor som önskar bära burka är indoktrinerade. Vad man kan se här är att man i våran kultur ser burkan som något så sjukt att ingen som är vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna bära plagget frivilligt. Detta kan säkert stämma, men det är knappast någon grund för lagstiftning. Alla är vi mer eller mindre indoktrinerade i ett sätt att tänka och att döma ut vissa som mer eller mindre ”naturliga” och bra är bara godtyckligt.

Dessutom så är burkan i sig inget farligt, det är ju förtrycket bakom som är intressant. Att tro att man kan komma åt sjukdomen genom att förbjuda symptomen är bara löjligt och den dålig ursäkt får att låta våra känslor av obehag inför det som är annorlunda spela fritt. Det är en ganska äcklig reaktion att bara angripa det vi kan se direkt med våra ögon, istället för att vara intresserade av att komma åt det som verkligen skadar människor. Troligen kommer burkaförbudet inte att göra muslimerna mer integrerade i samhället, det kommer om något späda på utanförskapet och ilskan i redan extrema grupper. Förbudet signalerar ju tydligt att det dem tror på anses fel.

Jag menar inte att det bara handlar om olika synsätt och att båda är lika legitima, jag tycker också att det är förkastligt att ha en så repressiv sexualsyn att kvinnorna måste täcka hela sin kropp för att inte anses hetta upp det manliga begäret till obegränsbara nivåer. Man får dock inte glömma att våran kultur och har sina efterblivna drag och på intet sätt är ett moraliskt föredöme, i alla fall inte om man ska utgå från någon slags liberal princip vilket man ändå verkar vilja göra i det här fallet, vi har också våra moralistiska påfund som på intet sätt är grundade i någon slags allmängiltig moral.

Det enda föredömliga man kan göra i den här situationen är att acceptera olika kulturers särdrag och vara så tillåtande som möjligt, för om vi skapar motsättningar så kommer de extrema grupperna stärkas i sin övertygelse och att deras kultur är bäst och att vi bara är fientliga och inte fattar. Man kan inte kräva att de ska uppvisa tolerans om inte vi gör det. Att ha en liberal inställning är den enda värdiga utvägen ur detta, och med det menas att man ska acceptera alla kulturella särdrag som inte innebär en direkt kränkning av individens frihet. Därmed ska man självklart inte tillåta hedersvåld, bortgifte, tvång eller någons lags subtilt hot om våld. Problemet att vi aldrig med säkerhet kan veta om burkan bärs frivilligt eller på grund av tvång finns alltid, på samma sätt som vi aldrig med säkerhet kan veta om ett blåmärke kommer från en olycka eller en aggressiv familjemedlem.

Utgångspunkten bör dock vara att man får bära vilka kläder man vill, men att det ska finnas ett socialt skyddsnät inom t.ex. skolan som är uppmärksamt på folks hemförhållanden och att man lär ut sekulära och demokratiska värderingar till alla. Att tillåta att folk inte närvarar på sexualkunskapen eller idrotten på grund av religiösa skäl är mycket farligare än att låta folk täcka ansiktet, för då accepterar man att religionen kan stå över en lag som gäller alla, det vill säga skolplikten, det är inte särskilt sekulärt. Samhället måste signalera att det finns hjälp att få för den som känner sig förtryckt i sitt hem och att man får lov att inrätta sig under svensk lag trots religion. Men att skapa lagar endast avsedde för att hindra att folk utövar sin religion är varken sekulärt eller respektfullt.