Just nu håller jag på med en cirkel av boken Det stundande upproret, en fransk anarkistisk skrift jag starkt kan rekommendera. Under cirkeln så diskuterade vi det här med arbete, och risken med att människor skulle gå runt och göra ingenting om det inte vore för arbetssamhället.
Idag beskrivs det som ett problem att människor inte gör produktiva saker om de inte arbetar, alternativt på olika sätt jobbar på sin anställningsbarhet genom att utbilda sig, knyta kontakter och så vidare. Många personers fritidssysselsättning verkar bestå i att vara med vänner, partner eller familj och att på olika sätt distrahera sig: dricka alkohol, konsumera ytlig ”kultur”, shoppa och så ”koppla av”. Sällan engagerar sig människor i projekt för projektens egen skull. Många av de som jobbar ideellt under till exempel sin högskoletid verkar främst göra det för att det ger bra meriter. Nå, dessa gäller såklart absolut inte alla, men tillräckligt många för att det ska kunna betraktas som relevant.
Ofta dras människors sysslolöshet när de inte arbetar upp som ett exempel på varför arbete är något bra och nödvändigt för människor. Vi kan ju inte ha en massa människor som slår dank hela dagarna, ty det är varken bra för samhället eller för dem, brukar det låta. Hur sant detta är kan ju såklart ifrågasättas, för många är det nog mer hälsosamt att slå dank än att dagligen slita ner sin kropp och/eller sitt psyke. Den intressanta frågan tycker jag dock är varför människor slår dank när de inte arbetar. Vissa människor kan ju båda beklaga sig över sin sysslolöshet men samtidigt vara oförmögna att ta sig ur den utan att ha ett arbete att gå till. Är det för att det ligger i människans natur att slöa så mycket som möjligt? Personligen tvivlar jag på detta.
De produktiva aktiviteter människor ägnar sig åt på fritiden motiveras ofta med att det gör dem till bättre arbetare, direkt eller indirekt. Jogga för att bli friskare och arbetar bättre och längre, jobba på dina relationer för att få mer energi på fritiden och klipp kontakten med de så kallade ”energitjuvarna” i ditt liv, alltså de som gör dig mindre produktiv, släpp ut din inre nörd för att förkovra dig i kunskap, som såklart också kan relateras till arbete och så vidare. Att göra något för sin egen skull, för att det är kul att måla eller skriva eller vad som helst, är liksom inte vad vi intuitivt tänker på när människor är produktiva. Det ska alltid finnas en dimension av självförbättrande i det; antingen att ständigt bli bättre eller att öka kreativiteten, vilket såklart i slutänden gör oss till bättre arbetare. Detta kanske också ses i hur vi behandlar kreativitet: om någon är bra på att rita, sjunga eller måla så frågas det om hen ska arbeta med detta. Människor som sysslar med sådant utan att vara duktiga på det kan däremot häcklas för det, eftersom de aldrig kommer kunna tjäna pengar på det. Att gå estetiskt program i gymnasiet ska numera bara förunnas de mest begåvade som kan ha en framtid inom det och så vidare. Många människor slutar vara kreativa när de blir äldre, vilket jag dels tror på brist på tid men också på att en som vuxen liksom antingen ska syssla med det som lönearbete eller lägga det på hyllan, alltså att det finns en ganska stark samhällelig norm kring att människor främst ska vara produktiva på eller i relation till arbetet
Jag tänker mig att i ett samhälle bortom lönearbetet så skulle människor kunna vara fria att utveckla sina förmågor för sin egen skull. Idag så pressas saker in i arbetets logik på ett väldigt brutalt sätt. Och om en lär sig att se alla möjliga aktiviteter antingen som arbete eller som en förlängning av arbetet så är det klart att det uppfattas som galenskap att utföra samma sysslor när en egentligen inte behöver. Allting som förknippas med arbetet känns ångestladdat och jobbigt. Saker och ting känns meningslösa att ägna sig åt och lägga energi på om det inte på något sätt går att sälja. Arbetssamhället passiviserar människor, gör dem oförmögna att vara kreativa och produktiva utanför arbetets sfär. Att all mänsklig aktivitet ständigt utvärderas med arbetet som referensram gör även människor oförmögna att se bortom detta, oförmögna att se att det kan finnas värdefull mänsklig aktivitet bortom arbetet.
Jag utgår mycket från mig själv när jag skriver detta. Hur jag, trots att jag är arbetskritisk, ofta fogar in min aktivitet under arbetets logik. Frågar mig själv: är detta något jag kommer kunna tjäna pengar på? Är detta en förmåga eller egenskap jag kan bli anställningsbar av att utveckla? Jag märker hur jag ofta sållar bort aktiviteter som inte kan leda till detta. Hur jag ofta tänker att jag kanske borde skaffa ett jobb vid sidan om studierna, trots att jag varken vill eller behöver och att det dessutom skulle gå ut över studierna, mest för att bygga på min egen anställningsbarhet, för att kunna skriva i Cv:t att jag är driven och effektiv och så vidare. Trots att jag aktivt försöker bekämpa detta kommer impulsen ofta tillbaka, impulsen av att vilja styra om mitt liv för att bli anställningsbar. Och framförallt hur mycket lustfyllda saker som har förstörts för mig av dessa idéer om arbete, till exempel att rita lade jag i princip helt av med efter att jag insåg att jag aldrig kommer kunna livnära mig på det. Nu har jag i och för sig tagit upp det igen, efter att jag insåg vikten av att göra saker för sin egen skull, men min poäng kvarstår; arbetssamhället förstör extremt mycket av det människor tycker om att göra, förstör spontaniteten i skapandet, rutar in allting och gör även de roligaste sysslorna mördande tråkiga.
I en värld där en slapp göra sig själv ständigt anställningsbar för att klara livhanken tror jag att det skulle vara enklare att fylla sin tid, utan krav på att allting ska fogas in under arbetets logik. Arbetssamhället går nämligen inte bara ut över oss när vi är på jobbet, utan formar våra liv i sin helhet. Att ta bort arbetssamhället är mer än att jobba mindre, det är att drastiskt omforma vårt samhälle och vår syn på oss själva, vår produktiva förmåga och meningen med livet.