Det finns två komponenter i min kritik mot Sl. Den första är strikt ideologisk: jag tycker att kollektivtrafiken ska finansieras offentligt. På grund av att det är miljövänligt, samhällsekonomiskt effektivt och framförallt principiellt viktigt att människors möjlighet till förflyttning i vardagen inte begränsas av ekonomi. Att alla inte håller med om detta begriper jag, och det är såklart en fråga som måste lösas på politiskt plan.
Den andra komponenten handlar om Sl som företag. De flesta borde kunna hålla med mig om att ett företag med statligt monopol och som är delvis finansierat med skattepengar borde använda dessa på ett sätt som stämmer överens med folkets intresse. Av detta skäl blir jag irriterad när Sl ägnar sig åt väldigt mycket marknadsföring, onödiga satsningar och så vidare i samma veva som de höjer priserna.
Ett bra exempel på detta är de nya spärrarna. Dessa spärrar är relativt enkla att forcera, man kan dels trycka isär dem, ”lura” dem med en jacka eller väska eller gå bakom någon annan. På valtrafikerade stationer så är det faktiskt enklare att ta sig förbi dessa än de som fanns innan eftersom det går folk igenom dem hela tiden. De är dessutom väldigt ofta trasiga och slår igen på folk så att de skadar sig. Oavsett om man är för nolltaxa eller ej så borde man kunna se problemet i att ett företag som finansieras med skattepengar och är i monopolställning ägnar sig åt sådan skit istället för att öka kvaliteten på områden där det faktiskt efterfrågas av resenärerna eller sänka priserna.