Om man gjort en stor grej av att alltid stå enade så leder minsta spricka till att fasaden rämnar.

Arkelsten avgick ”frivilligt” igår efter endast 18 månader på posten och jag tänker på Göran Persson. Jag gillade aldrig den mannen, han framstod som så otroligt illojal och osympatisk. Han tog så fruktansvärt mycket plats och kring honom så rullade ministrarnas huvuden utan att man fick förklarat för sig varför. Så fort regeringen var i knipa så gjordes det ett offer, istället för att förklara vad som gått snett så offrades en person för att sedan falla i glömska. Reinfeldt har börjat agera lite liknande. Jag tycker att det är obehagligt, hur man ena dagen visar upp den här fläckfria fasaden för att sedan offentliggöra att någon avgår.

Arkelsten ha ju gjort sina misstag och jag har aldrig tyckt att hon verkar sympatisk (vilken moderat är det), men jag kan verkligen inte fatta vad som föranleder att hon avgår just nu.

Människor vill ofta ha en stark ledare i regeringen. En person som Reinfeldt eller Persson som är förtroendeingivande och verkar ha kontroll, och i att ha kontroll ingår att man även har kontroll på sina medarbetare. Jag håller med att att en partiledare måste ha partiet bakom sig, men den känsla jag får av moderaterna nu är nästan att underhuggarna är skrämda till tystnad, inte att de faktiskt är enade på riktigt.

Ett parti som har stark sammanhållning behöver inte tysta ner de verkliga skälen till avgång, behöver inte ljuga eller göra sig av med kritiker. Om personerna i partiet faktiskt delar någon slags gemensamt mål så kan man stå ut med meningsskiljaktigheter. Men när man, som Alliansen, har gjort en väldigt stor grej av att stå enad och tycka lika om precis allt, så leder minsta lilla spricka till att fasaden rämnar.

Vissa partier lyfter fram det som en bra grej att det finn många olika åsikter representerade, att folk har olika idéer. Till exempel miljöpartiet. Andra partier tillåter inte minsta lilla avvikande. Jag förstår att människor faller för den enade fasaden, själv tycker jag bara det känns obehagligt. Jag vill känna att den interna kulturen i riksdag och regering är öppen, för jag tror att om den är det så kommer idéerna att bli bättre. Och just nu känns moderaterna bara som en elitistisk klubb människor är med i för att göra politisk karriär och där människor som avviker straffas direkt. Inte som ett levande parti med idéutveckling.

Men märkte hon inget?

Okej att ett bantningsföretag säljer farliga preparat. Det är väl känt sedan länge att diverse bantningshjälpmedel ofta är förenat med risker. Det är väl egentligen en självklarhet att kroppen reagerar om man äter onaturligt och kör man på tillräckligt mycket så kan väl tarmen såklart spricka.

Men för att ens tarm ska spricka så krävs det väl fan en enorm ignorans inför kroppens signaler, och det är det jag tycker är så stört med den här historien. Hur desperat är man egentligen om man i sin jakt efter att vara smal går så långt att ens tarm spricker? Jag har himla svårt att tänka mig att man är så förstoppad utan att det gör jävligt ont. Börjar man inte undra då?

Det känns som att det största problemet här är förfrämligandet inför sin egen kropp. För nog fan måste man vara bra förfrämligad om man inte ens reagerar på en sån sak. Om man tar ett bantningsföretags rekommendation för en högre sanning en ens egen kropps signaler.