Att vilja gå tillbaks till hur det var innan.

Ofta när människor opererar sig så hör man förklaringar som handlar om att de vill se ut som innan. De vill se ut som innan graviditeten, de vill ha bröst i samma storlek som innan de gick ner i vikt, de vill ha likadana kroppar som de hade innan.

Jag har ingenting emot operationer i sig. Om man har pengar och vill se ut på ett visst sätt så kan man väl köra. Vad jag däremot har något emot är det här med att det ses som naturligt att vilja bibehålla kroppen i ett och samma tillstånd. Det naturliga är förändring, inte att det alltid är likadant.

Människor förändras. Våra psyken förändras av stora händelser i livet och det gör också våra kroppar. Man kan inte återgå till något som var innan, däremot kan man gå vidare och förändra det man har nu. Men det här fastklamrandet vid dådtiden, det tror jag är djupt ohälsosamt.

Rädslan för fysisk förändring bottnar, tror jag, ytterst i vår rädsla för döden. Vi ser på våra kroppar att tiden går och vi vill göra allt för att hindra den utvecklingen, för att på något sätt intala oss själva att tiden skulle sluta gå obevekligt framåt. Då blir det enkelt att välja ett tillstånd och bestämma att detta är det naturliga, såhär ska det vara.

Provocerande kostråd.

Nu kan jag väl i och för sig förstå varför människor blir provocerade av just fettannika eftersom hon kommer med rön som att hennes diet kan bota cancer eller skydda mot influensa utan att ha minsta lilla belägg för det. Men det är fascinerande överlag att mat är ett så otroligt provocerande ämne för många.

Bloggkommentatorerna har ett troll i sitt kommentarsfält som kallar sig Estetica. Hon Har verkligen hängt upp sig på att Anna-Maria käkar LCHF. Vilket inlägg hon än skriver så kommer kommentarer likt dessa:

Precis som Bella säger..!

Man ska inte köra nån fanatisk diet som LCHF..utan äta vanlig mat..!

Om man sen bli smal eller tjock beror ju på ens kroppsbyggnad gener och livsstil..!

Dieter är ju till för de som är sjuka..!

Sluta med din LCHF och se vad som händer A-M..!

Men LCHF-människor kan ju också vara så jävla hopplösa när det riktas kritik mot deras diet. Det finns ju verkligen skäl till att inte svälta sin kropp på kolhydrater. Kroppen behöver ju kolhydrater, man klarar sig utan men det sliter på kroppen.

Personligen är jag ett fan av Gi-dieten. Jag tycker att den är vettig eftersom den problematiserar socker och snabb energi, lägger fokus på mättnadskänsla och blodsockervärden, utan att fastna i ett fördömande av kolhydrater som energikälla. Det handlar snarare om att äta balanserat och att äta rätt sorts kolhydrater.

Jag är helt övertygad om att de personer som inte har problem med ett sockerberoende eller grav övervikt kan nöja sig med att lyssna på sin kropp. Känns du dig sugen på kött är det troligen protein du behöver, samma sak om du är sugen på kolhydrater. Sen kombinera det med att äta fibrer och mat där man kan kontrollera innehållet själv, men framförallt: att njuta av maten.

Jag har haft en lång historia av diverse ätstörningar och haft stora problem med att känna mig nöjd med min kropp. Jag höll alltid på med en massa olika dieter som jag misslyckades med helt enkelt för att det inte var det naturliga sättet för mig att äta på, för att jag inte lyssnade på min kropp. Detta ledda till att jag hetsåt vilket ledde till att jag dels pendlade i vikt, dels kände jävligt mycket ångest inför mat. Men sen insåg jag väl någonstans där att det inte spelar så stor jävla roll utan att man kan äta lite det man är sugen på så länge man inte går till överdrift. Och då började jag göra det och alla mina cravings efter choklad och socker och så vidare försvinna.

Sen förstår jag absolut att den som är sockerberoende behöver vänja sig av med det, men att ta bort socker ur kosten är inte det samma som att helt ta bort kolhydrater. Det finns gott om kolhydrater som inte ger snabba blodsockerhöjningar, speciellt om man äter dem i samband med andra näringsämnen. Att avfärda alla kolhydrater som ”socker” och därmed onyttigt är helt enkelt fel ur en rent biologisk synvinkel.

Jag är så trött på alla jävla kosttips som prackas på oss och allt jävla bråkande om vad man ska stoppa i munnen. Det finns ett sånt absurt fokus på mat i vårat samhälle, inte bara från folk som vill banta ner sig utan från alla håll; människor som vill äta en massa antioxidanter, människor som vill ha jämna blodsockervärlden osv. Allt detta tror jag leder till att folk förfrämligas inför den egna kroppen, man tror att man äter sunt men sen läser man att kolhydrater är farligt, och tänker: jaha? Så jag har käkat onyttigt hela tiden! Jag är helt övertygad av att det enda som funkar långsiktigt är att bli kompis med sin kropp, att lyssna på den och att äta det man känner att man mår bra av och njuter av.

Och framförallt borde vi sluta dramatisera mat så mycket. Kan inte människor som äter LCHF, fettsnålt eller rawfood bara leva tillsammans i harmoni och acceptans inför att alla kan få äta som dem vill.

Jag tycker för övrigt att det här inlägget är bra och kanske nyanserar kostdebatten en aning. Om du också tycker det så sprid det, eller gilla på bloglovin eller vad fan som helst.

Men märkte hon inget?

Okej att ett bantningsföretag säljer farliga preparat. Det är väl känt sedan länge att diverse bantningshjälpmedel ofta är förenat med risker. Det är väl egentligen en självklarhet att kroppen reagerar om man äter onaturligt och kör man på tillräckligt mycket så kan väl tarmen såklart spricka.

Men för att ens tarm ska spricka så krävs det väl fan en enorm ignorans inför kroppens signaler, och det är det jag tycker är så stört med den här historien. Hur desperat är man egentligen om man i sin jakt efter att vara smal går så långt att ens tarm spricker? Jag har himla svårt att tänka mig att man är så förstoppad utan att det gör jävligt ont. Börjar man inte undra då?

Det känns som att det största problemet här är förfrämligandet inför sin egen kropp. För nog fan måste man vara bra förfrämligad om man inte ens reagerar på en sån sak. Om man tar ett bantningsföretags rekommendation för en högre sanning en ens egen kropps signaler.

VETENSKAPEN!

Jag visste redan innan att folk tenderar att vara mer vidskepliga än vad som är rimligt, jag tolkar det som någon slags expertförakt eller i alla fall djup skepsis inför folk som är utbildade inom det dem uttalar sig om.

En vanlig sak man hör är folk som säger att det ”kanske finns något mer därute” eller ”vetenskapen kan inte säga allt” och använder det som ett slags argument för guds existens eller bara lite skön andlighet. Eller när min mamma säger att något är ”deras sanning” när jag ondgör mig över religiösa.

Grejen här är att folk inte fattar något alls. För det första så kritiserar jag och i regel folk religion för att jag tycker att det är pissigt att hela samhällen styrs av och människor förtrycks på grund av en totalt ogrundad ide med bibeln som enda källa. Jag tycker också att det är trist att folk ägnar sig åt saker som skadar andra människor djupt  för att det står så i bibeln. Skittrist. Därför lackar jag också på moderat religiösa, som för det första inte fattar att religionen har lett till mycket ont, att de genom sin tro försvarar ett system som skadar så många individer och för att de utan omsvep accepterar en hel världsbild, bara sådär.

Jag fattar varför folk blir religiösa, det är svårare att acceptera den oerhörda komplexitet, ondska och menlöshet som finns i vår värld än att bara hänge sig åt en religion och utgå från att det finns någon slags mening med allt eller att det i alla fall blir bra sen: att ens lidanden är värda något. Att ha en högre mening med livet är najs, och religionen är den breda massan högre mening. Men allt detta gör inte det faktum att det är helt orimligt att tro på gud mindre sant.

Alternativmedicin är också på modet, något som oroar mig djupt. Det som stör mig mest är att folk verkar ha en ide om att det finns en motsättning mellan vetenskap som är hårt, kallt och hänsynslöst och andlighet som man bara kan hämta från religion och annan vidskepelse. Det kan man se på det vanligt förekommande argumentet att alternativmedicin fokuserar på ”hela människan”, alltså låter kropp och själ samverka, medan vanlig medicin bara lagar den trasiga njuren eller vad det nu är och sen vare inge mer med det.

För det första är det inte ens sant. Inom västerländsk medicin så rekommenderar man bra kost, motion (ofta yoga och andra ”andliga” motionsformer) och sköna avstressande aktiviteter. Man är väl medveten om att ett magsår inte uppstår av sig själv utan på grund av stress och dålig kost, men om någon kommer in med ett magsår så ger man dem fortfarande medicin för det för det är ju trots allt magsåret som gör ont. Likaså behandlar man en cancertumör med nervgifter för det är faktiskt den som i slutändan dödar dig, även om den kommit dit av andra skäl.

Jag tränar yoga för det gör mig lugn och avslappnad, jag lyssnar på valsång av samma anledning, jag tänker på vad jag äter för jag vet att man mår bättre om man äter bra och jag tycker att alla borde gör det, men om jag går till läkaren så vill jag inte att hen ska ändra hela min livsstil, jag vill ha medicin och kanske några råd i alla välmening. För det första så ska inte allmänna sjukhus vara någon slags wellness-center, det ska vara ett ställa där folk går med sina akuta sjukdomar och får direkt hjälp. Livsstilsfrågor är inte sjukhusens ansvar, det är skolan och arbetsplatsen som ska ta hand om sånt.

Nu finns det säkert de alternativbehandlingar som faktiskt fungerar på riktigt, men så fort det är bevisat så slutar det vara alternativmedicin och blir skolmedicin. Det är så orden fungerar: alternativmedicin är det obevisade medan skolmedicin är det som man faktiskt bevisligen vet fungerar. Det vore ju trist om vi hade ett skitbra läkemedel mot cancer som hela tiden har blivit utpekat som verkningslös alternativmedicin, men även om det skulle visa sig att en eller två av alla behandlingsformer faktiskt fungerade så är det ingen anledning att släppa in all alternativmedicin, dels för att sjukhus inte ska lägga skattepengar på behandlingar men inte vet fungerar och dels för att en hel del av de alternativa behandlingsmetoderna är direkt skadliga.

Många tycker att man borde ge mer resurser till forskning om alternativa behandlingsmetoder men vad de missar är att det redan forskas en massa kring alternativmedicin, och anledningen till att vi inte har fått några resultat är inte bara att det saknas resurser utan helt enkelt för att det inte finns några resultat att få. Självklart ska forskningspengar läggas på forskning som är relevant och fruktsam och inte på trams. Dessutom finns med miljontals människor som är djupt engagerade för alternativmedicin och människor som tjänar sitt levebröd på det, om det gick att bevisa att det fungerade så skulle det nog ha gjorts vid det här laget.

De flesta jag talat med om alternativmedicin pratar om att man känner sig sedd av ”läkaren”. Det är för att grejen med alternativmedicin är att ”läkaren” fungerar både som någon slags ”livscoach” och du får dessutom liten skön placebo. Så om du känner din bättre efteråt så är det troligen för att du är lättad för att du fått prata ut och för att du tror dig ha fått hjälp, detta är möjligt eftersom ”läkaren” har tid för dig eftersom du har betalat svinmycket för behandlingen. En behandlare inom alternativmedicin är egentligen inte så mycket mer än en auktoriserad placebobehandlare. Detta kan ju såklart hjälpa mot ett begynnande magsår eller en molande huvudvärk, eftersom det är delvis psykosomatiskt, men försök gå till en homeopat med ett brutet ben eller en elakartad tumör.

För riktiga sjukhus kan inte tillhandahålla sådan behandling, det är helt enkelt för dyrt för samhället. Om du vill ha den typen av hjälp: gå till en psykolog, läs en bok om wellness eller gå till en yogaklass, men ta för i helvete inte homeopatiska medel mot cancer, för det fungerar troligen inte.