”Var går gränsen?”

En av min absoluta hatfrågor är: var går gränsen/vem sätter gränsen? Till exempel: ”vem sätter gräsen för manshat?”.

Såhär: jag sysslar inte med ”gränser” som någon moralisk kod, jag sysslar med politisk teori och praktik. Jag tror inte på ”gränser” som koncept eftersom det alltid bygger på idén om att kassa saker kan vara okej i små doser.

Det tenderar också att vara helt kontextlöst. Typ ”vem sätter gränsen för manshat?” i en kontext där det inte ens är i närheten av att vara ett problem. Som om ”manshat” var något som existerade oberoende av omgivningen, som om det handlade om att folk bestämt sig för att hata män bara sådär och inte var en reaktion på något som faktiskt händer. Som om det var någon slags moralisk fråga och inte en praktisk.

Men det som stör mig mest är att människor pratar med alla som yttrar någon slags samhällskritik som om de ska kunna sätta upp exakta regler för sin utopi bara sådär, när de själva aldrig ställs inför samma krav rörande nuvarande samhälle. Vi frågar inte liberaler var gränsen för kapitalismen går. Dels för att liberaler har en hegemonisk position och därför inte blir ställd till svars på samma sätt, men också för att en inser att problemet med kapitalism inte är bristen på tydliga gränser utan att systemet som sådant är inhumant och ohållbart.

Det är ett sätt att undvika diskussion om vad en faktiskt menar, att slippa ta ställning till faktiska argument. När en möts av kritik och besvarar den men ”men var går gränsen/vem drar gränsen?” så struntar en i att fundera på vad kritiken faktiskt bestod i och lägger fokuset på eventuella problem med att införliva den i praktiken i varje enskilt fall. Måhända finns dessa problem (stöter själv sällan på dem), men i de flesta fall så kan en tillämpa teorier utan att det är särskilt relevant. Och om en stöter på problem får en väl ta det då istället för att sitta och fundera på alla eventualiteter i förhand. Det verkar inte särskilt meningsfullt att teoretisera kring specifika abstrakta situationer som ännu inte uppstått. Hur ska jag kunna ta ställning till något jag inte sött på?

Det hela hänger ihop med den allmänna liberala uppfattningen att olika politiska motståndare ska mötas i någon slags politisk tävling med perfekt detaljerade alternativ som människor ska kunna välja mellan. Jag tror dels inte att detta är möjligt, eftersom en inte kan sia om framtiden, men jag tycker också att det är problematiskt eftersom det utesluter att några större folkmassor deltar i ett faktiskt utformande av ett bättre samhälle. Istället ska de välja vad de nu tycker låter bra men låta någon annan sköta själva tillämpandet.

Jag tänker såhär: jag vill ha ett annat samhälle. Jag har en ungefärlig uppfattning om i vilken riktning det borde röra sig. Däremot har jag inte full insikt om alla steg på vägen eller det färdiga resultatet, helt enkelt för att det är omöjligt att veta. Ska detta hindra oss från att sträva efter våra drömmar? Ska vi kräla i detta bevisligen dåliga system bara för att inte ett bättre uppenbarar sig framför våra ögon? Ska vi verkligen haka upp oss på eventuella problem med ”gränser” i ett framtida system när vi håller på att knulla oss själva till döds i detta? Någon gräns på idiotin får det väl finnas.