Det här med barnlöshet som Ebba von Sydow skrivit om är sorgligt på så många sätt tycker jag. Dels är det sorgligt med människor som verkligen vill ha barn med inte lyckas skaffa det. Men det är också sorgligt när bitterheten över att man själv inte lyckats skaffa några barn går ut över andra personer som faktiskt lyckats.
Men vad jag tycker är det mest tragiska är att barn fortfarande ses som en slags försäkring. Visserligen inte längre en ekonomisk sådan, men likväl en social. Barnen får dig att hålla ihop ditt äktenskap och de håller dig sällskap på ålderns höst. De klagar på äldrevården åt dig och kommer och pratar med dig trots att du inte fattar någonting. Den som är frivilligt barnlös får ofta höra att hen kommer dö ensam och den som är ofrivilligt barnlös blir betraktad som om hen drabbats av en hemskt olycka. Denna inställning är även starkt könad, en barnlös kvinna är värre än en barnlös man.
Tänk om man kunde ha ett samhälle där den absoluta närheten inte behövde komma från familjen. Där även barnlösa personer kunde anses leva rika sociala liv. För den här enorma fixeringen vid att ha sina egna barn känns mest bara konservativ.
Jag kritiserar inte den som har barnlängtan. Däremot kritiserar jag det faktum att barnalstrandet ses som en så självklar del i ett fullkomligt liv som det gör idag. Speciellt när vi åläggs med så många andra krav på karriär, fysisk perfektion upp till 50 och att ha en massa tid över för allt möjligt. Samtidigt pratas det alldeles för lite om alla dessa personer som inte kan skaffa barn när de väl försöker.
Och jag tycker att det säger något om fördelningen i ett samhälle när vissa personer stressar som galningar för att kunna spendera tid med sina barn, medan andra inte gör annat än att längta efter ett eget. Eller när vissa värderar ett biologiskt barn så högt att man låter det växa i en annan kvinnas kropp istället för att adoptera ett barn som behöver en ny familj.
Jag tänker att kanske om man luckrade upp den där envisa kärnfamiljsnormen så skulle det kanske bli lite lättare för en massa personer att ha närhet till andras barn utan att behöva känna sig mindre viktig för att man inte är dess förälder. För det kan finnas så många viktiga personer i ens liv, och vad säger egentligen att föräldrarna innehar den där absolut nödvändiga och ovärderliga roll som man ofta tillskriver dem.
Bra skrivet!
Vi skulle också komma ifrån den här skammen (främst hos kvinnan) över att inte kunna skaffa egna biologiska barn.
Och skulle normerna kringa synen på kärnfamiljen luckras upp tror jag också att synen på kvinnans kropp som en behållare också skulle försvagas.
Jävla bra skrivet! För ett par år sedan var barn det sista jag ville ha, och OJ vad omgivningen hade invändningar! Men särskilt provocerande är min (idag) önskan att bara ha ett barn. Syskonnormen är ju även den hårt fastställd.
Bra inlägg! (känner mig som en stalker som skrivit tre kommentarer på några ynka minuter här 😛 )
Om man säger att man inte vill ha barn ser folk ut att vilja halshugga en. Om man (som en vän till mig tex) förmodligen inte kan få barn då är det ”oj oj oj, stackars lilla du – hur ska du nu kunna bli lycklig i livet?”.
Barn anses verkligen vara nyckeln till all lycka och allt bra i världen. Och så kan det säkert vara för en hel del av oss, men inte alla.
Du skriver bra om det här intressanta ämnet.
Längtan efter ett eget barn är väl grundmurad hos de flesta,
men det är som sagt ingen social rättighet.
Jag tycker illa om folk som vill försöka få det till en rättighet då jag inte anser att man kan ha rätt till en annan människa. Dock tänker jag mig att man skulle kunna ordna samhället så att egna barn inte vad en nödvändighet för att kunna ha närhet till barn och social trygghet som äldre, men det blir väldigt abstrakt när man börjar diskutera det.
En tanke: om folk inte väntade tills de var 35-40 så kanske det skulle vara lite lättare att faktiskt få barn? Min mammas vännina väntade tills hon var 38 och då konstaterade läkarna att inte längre kan få barn (hon gjorde en sisådär tre aborter mellan 20-30). Det är ju stor fixering på att man ska ha sitt shit together innan men då blir ju följden ofta också att det blir svårare (och sen så ökar ju chanserna för olika typer av foster fel efter 30, det är därför kvinnor över 35 erbjuds fostervattensprov).
Förstår hur du tänker men jag tycker det är attityden som är problemet inte kärnfamiljen. Det är inget problem att vara en del av en liten kärna så länge man släpper in och tar del av det stora hela också.
Tex i (kärn)familjen jag vuxit upp har vi periodvis haft andra släktingar boende hos oss i flera månader/år, och även flera flyktingar som varit hemlösa osv. Med risk för att låta lite självgod så tycker jag att fler borde göra på det viset.
Kärnfamiljen som sådan är det inget fel på. Dock att man tenderar att se den som den absolut viktigaste gemenskapen och sociala tryggheten, och det är det jag kritiserar. Tycker att du verkar ha haft det supertrevligt, men din familj har ju just också haft närhet från andra håll än inom just kärnfamiljen, inte sant?
Jo precis, och det är den sortens närhet jag tycker man borde se till att ha OCKSÅ.
word.
Vilket javla sammantraffande att du skriver om detta just nu. En van till mig fick just reda pa att hon inte kan fa barn. Hon ar typ 40 och ensam och jag har alltid sett henne som varldens coolaste kvinna for hon har verkat vilja skita i allt sant dar och bara leva livet. Men hon ar helt krossad. Och det ar sa hemskt, men hon liksom tycker att hela livet ar forstort nu. Vet inte vad jag ska saga… Eh. Alltsa vad fan sager man?
Letar inte efter svar eller sa fran dig nu, ville mest bara saga hej. Har last din blogg lange och jag tycker verkligen om den. Jag haller inte alltid med dig, och det ar skont pa nagot satt att nagon som anda ligger sa nara ideologiskt kan fa en att tanka om. Sluta aldrig! Och kram pa dig!
en sak som hände när jag var på ungdomsmottagningen och skulle fixa p-piller var att barnmorskan frågade mig om jag rökte och det sa jag att, ja, det gör jag.
då frågade hon, när jag blev gravid, skulle jag då kunna sluta?
först kände jag: är ju här och skaffar p-piller för att inte bli gravid!!!
sen kom jag på att hon utgick ifrån att jag ville skaffa barn. då blev jag irriterad. sen insåg jag att det är så folk tänker. att det är självklart att alla kvinnor kommer skaffa barn.
Orka ta upp det i den kontexten. Även om du skulle vilja skaffa barn så var det ju knappat på fråga just då, i och med ditt ärende.