Etikett: norm

Det är smärtsamt att bryta mot normen, men det är värt det.

Som normbrytande så är det väldigt vanligt att folk ifrågasätter hur det känns ”egentligen” att bryta mot normerna. Är det inte lite jobbigt att inte vara kvinnlig och behagfull, är det inte jobbigt att inte vara monogam, vill du inte egentlige ha barn innerst inne och så vidare. Det är inte helt ovanligt att framstående feminister, som Beauvoir, får utstå påhopp som bygger på att de egentligen inte är/var lyckliga i sitt normbrytande liv. Normbrytandet framställs här som en hopplös kamp mot den egna naturen, en kamp en inte kan vinna; antingen får en resignera inför de naturliga drifterna eller så får en leva ett liv i olycka.

Att alla människor någon gång är olyckliga anses inte relevant. Personer som följer alla normer är såklart också olyckliga, men då det sker så skylls olyckan inte på att de följer normerna utan på något annat. Det är först när en normbrytande person är olycklig som det används emot denne. Som mot Beauvoir.

Alla större val en gör i livet är såklart förenade med viss vånda. Såväl att skaffa barn som att inte göra det, att leva monogamt och att inte göra det och så vidare. Det är klart det är jobbigt att ta beslut, risken finns ju alltid att en gör fel. Men när våndan kommer över val som följer normen så härleds inte våndan till att valen kan vara fel, utan till att det är så det liksom känns lite till och från här i livet, vanlig nervositet och så vidare.

Sedan finns det såklart en extra vånda i normbrytande val, nämligen den som påförs en från samhället. Att inte följa normen är förenat med dömande reaktioner från omgivningen, eller åtminstone den ständigt återkommande uppmaningen att motivera och förklara sina val. Det är klart att sådant leder till en större osäkerhet. Att bryta motnormer är alltid en mer aktiv handling än att bara göra vad som påbjuds av samhället, och då blir det mer jobbigt att känna att en har fel. Alternativet till det liv en väljer blir mer närvarande om det finns representerat bland idealen. En personer som väljer att leva normativt kanske inte riktigt förstår vad hen går miste om, eftersom alternativet aldrig var formulerat på samma sätt. En person som väljer att bryta mot normerna vet emellertid alltid vad alternativet hade kunnat vara, eftersom det trycks i ansiktet varje dag.

Ett typiskt exempel på hur olika val värderas olika beroende på om de följer normen eller ej är det om barnaskaffande. Människor som inte vill skaffa barn blir ofta ifrågasatta med att de kanske kan komma att ångra sig, men det borde ju strängt taget även gälla den som skaffar barn. Båda besluten är livsavgörande, men det ena ifrågasätts inte på samma sätt eftersom det följer normen.

Sedan är det klart att det är jobbigt att bryta emot det som har blivit inpräntat i en sedan barnsben. Att som kvinna inte leva upp till sin kvinnoroll är jobbigt, ty samhället utmäter ett straff för den som inte följer normen; straffet att vara udda, att inte passa in, och ibland även straffet att få sina livsval aktivt ifrågasatta. Sådant är såklart smärtsamt.

Jag kan inte säga att jag inte har lidit över att bryta mot normer. Första gången någon kommenterade min orakade bara ben stack det till, och i den ögonblicket önskade jag att de var lika släta som alla andra kvinnors. I sådana situationer är det lätt att resignera och tänka att det inte är värt det. Men på det stora hela känner jag ändå att det är det, för det ger mig så mycket mer. Utöver de uppenbara sakerna såsom pengar och tid så handlar det om att jag tagit makten över min egen kropp och i slutänden också över mitt eget liv. Att jag kan välja själv vad jag ska lägga min kraft på, att jag är stark nog att gå emot normerna och välja själv hur jag ska se ut. Detta är värt den vånda som det också leder till.

Så nästa gång du ser en normbrytande person våndas över sina val så kan du tänka att den här personen trots allt måste ha något större syfte, något som står över alla dessa våndor. Något som uppenbarligen gör det värt det.

Varför skulle HBT-personer ha någon skyldighet att inkludera andra?

Som ni sett var jag på Pride idag. Jag älskar verkligen Pride, även om det inte är mina rättigheter som står i fokus så älskar jag känslan av seger. För även om det finns mycket kvar att göra så har HBTQ-rörelsen verkligen kommit någonvart, det har gått framåt, och det är väldigt skönt att känna det då och då i allt politiskt mörker. Jaja, det finns såklart en massa annat som också gått framåt, men Pride är verkligen en så mäktig manifestation.

Hur som helst så grusades min upplevelse av något en person sa till mig för typ två år sedan, nämligen att man borde bjuda in även uttalade homofober som typ Bert Karlsson på Pride (hen menade att Karlsson är uttalad homofob, vet inget om sanningshalten i detta). För det ska också känna sig välkomna.

Grejen är den att Pride är ett av de mest inkluderande arrangemang jag känner till. Det finns fan ingen som inte får vara med, men det verkar jävligt orimligt att bjuda in personer som aktivt motsätter sig konceptet. Jag skulle faktiskt ha sett det som en kränkning om någon bjöd in mig på ett arrangemang som jag uttalat att jag ogillar.

Men vad mer är att diskriminerade grupper jämt och ständigt åläggs detta krav att vara ”inkluderande” i sina arrangemang. Det finns massvis av sammanhang dit nästan bara män kommer och förväntas komma, men så fort någon anordnar något kvinnoseparatistiskt så ska det bråkas om det. En majoritet av alla klubbar utgår från heterosexualitet, men så fort en heterosexuell person blir nekad inträda på en gayklubb så är det ett jävla liv.

Det finns en massa normer i vårt samhälle som är så självklara att de inte ens behöver uttalas. Man behöver inte porta HBTQ-personer på krogen för heterosexualitet kommer ändå att vara normen. Då är det inget annat än rimligt att man kan vara lite mer exkluderande, lite mer aktivt uteslutande, för att slå vakt om att heteronormen inte börjar regera även i uttalade HBTQ-sammanhang. Det blir lätt så annars.

Extra absurt blir det i sammanhang som dessa när heterosexuella faktiskt inte är uteslutna på något sätt, bara inte satta i det absoluta fokuset precis hela tiden. Då förväntas det finnas något slags ansvar hos arrangörerna för att de ändå ska känna sig välkomna. Det räcker inte med att de gärna får komma dit och vistas där utan att någon blir sur, de måste liksom aktivt bjudas in för att inte känna sig kränkta av att för en gångs skull inte vara normen i ett enda jävla sammanhang, en dag om året.

Jag kan tycka att det är trist att inte få gå på vissa gayklubbar, men jag tycker samtidigt att det är så jävla rätt. I alla andra sammanhang är det min sexualitet som är normen, då kan jag verkligen acceptera att man exkluderar personer för att kunna upprätthålla att homo- och bisexualitet är normen i de sammanhangen.

Vad säger egentligen att ens föräldrar måste vara det viktigaste?

Det här med barnlöshet som Ebba von Sydow skrivit om är sorgligt på så många sätt tycker jag. Dels är det sorgligt med människor som verkligen vill ha barn med inte lyckas skaffa det. Men det är också sorgligt när bitterheten över att man själv inte lyckats skaffa några barn går ut över andra personer som faktiskt lyckats.

Men vad jag tycker är det mest tragiska är att barn fortfarande ses som en slags försäkring. Visserligen inte längre en ekonomisk sådan, men likväl en social. Barnen får dig att hålla ihop ditt äktenskap och de håller dig sällskap på ålderns höst. De klagar på äldrevården åt dig och kommer och pratar med dig trots att du inte fattar någonting. Den som är frivilligt barnlös får ofta höra att hen kommer dö ensam och den som är ofrivilligt barnlös blir betraktad som om hen drabbats av en hemskt olycka. Denna inställning är även starkt könad, en barnlös kvinna är värre än en barnlös man.

Tänk om man kunde ha ett samhälle där den absoluta närheten inte behövde komma från familjen. Där även barnlösa personer kunde anses leva rika sociala liv. För den här enorma fixeringen vid att ha sina egna barn känns mest bara konservativ.

Jag kritiserar inte den som har barnlängtan. Däremot kritiserar jag det faktum att barnalstrandet ses som en så självklar del i ett fullkomligt liv som det gör idag. Speciellt när vi åläggs med så många andra krav på karriär, fysisk perfektion upp till 50 och att ha en massa tid över för allt möjligt. Samtidigt pratas det alldeles för lite om alla dessa personer som inte kan skaffa barn när de väl försöker.

Och jag tycker att det säger något om fördelningen i ett samhälle när vissa personer stressar som galningar för att kunna spendera tid med sina barn, medan andra inte gör annat än att längta efter ett eget. Eller när vissa värderar ett biologiskt barn så högt att man låter det växa i en annan kvinnas kropp istället för att adoptera ett barn som behöver en ny familj.

Jag tänker att kanske om man luckrade upp den där envisa kärnfamiljsnormen så skulle det kanske bli lite lättare för en massa personer att ha närhet till andras barn utan att behöva känna sig mindre viktig för att man inte är dess förälder. För det kan finnas så många viktiga personer i ens liv, och vad säger egentligen att föräldrarna innehar den där absolut nödvändiga och ovärderliga roll som man ofta tillskriver dem.

Om man ska utmana normen bör man göra det i alla aspekter.

Lady Dahmer har gjort fittsmycken att ha på blogawards. Personligen tycker jag väl att det kan bli lite tjatigt denna fittkonst, men jag tror att det kommer göra effekt i sammanhanget så jag hejar ivrigt på.

Däremot tog Mona upp en rätt intressant grej i kommenarsfältet:

en grej som jag funderat över…varför gör alla fittorna rosa? blygläpparnas form och storlek varierar man gärna, men inte färgen på dessa. Min fitta är inte rosa.

Detta är väldigt sant. När det kommer till fittkonst är ingen rädd för att göra fittor som anses lite ”fula” (sladdriga och stora inre blygdläppar framförallt) till formen, men färgen är alltid sådär perfekt rosa.

Men jag tror inte att folk generellt har rosa fittor. Det är väl något slags ideal, men min fitta är definitivt inte babyrosa och jag har nog inte sett någon som är det heller, faktiskt.

Syftet med fittkonsten är, i alla fall som jag uppfattat det, att utmana könsroller och skönhetsideal genom att visa många olika typer av fittor. Fittan utseende är ju en typisk sån grej som folk har komplex över, eftersom ”riktiga” fittor nästan aldrig exponeras. Det blir då väldigt lätt att tro att fittor generellt ska vara små streck, där absolut inget hänger ut eller fladdrar. Men då borde man väl agera utefter det även i färgvalet, och göra en massa olika färger på fittorna, så att folk slipper tro att ickerosa fittor är något konstigt. Om man nu ska utmana normer ska man väl göra det i alla aspekter.

NU menar jag inte att den som gör rosa fittor skulle vara ond och sprida osunda ideal, bara att det borde finna slika mycket mångfald i färg som i form när det kommer till fittkonst.