Under en tid har jag underhållit mig med att göra mig lustig över fenomenet HSP och mer specifikt instagramkontot orkidebarn. Många tycker det är roligt och andra finner det provocerande att jag gör mig lustig över människor som lider, vilket många som identifierar sig som HSP gör.
Det finns mycket man kan kritisera med begreppet HSP. En vanlig kritik är att mycket av det som hamnar under paraplyet HSP i själva verket kan vara tecken på NPF men att HSP-personernas (eller deras föräldrars) funkofobi gör att de gärna vill hitta en annan benämning för de problem de upplever. HSP är ju lite som att ta de positiva aspekterna av att ha en diagnos (att kunna kräva förståelse och anpassningar från sin omgivning) utan att behöva deala med de negativa aspekterna (att betraktas som ett freak). Jag tycker den här kritiken är delvis rimlig men jag tror inte att det vore en positiv utveckling om alla med HSP istället började tänka att de har en NPF-diagnos för att jag inte tror att alla eller ens merparten av de som definierar sig som HSP har det.
Jag tror att HSP-gruppen är en brokig skara som delvis består av människor med NPF, människor med traumaproblemtik, människor med depression eller utbrändhet och en massa människor som har någon typ av psykiskt lidande som inte skulle motivera en psykiatrisk diagnos. Det betyder inte att lidandet är oviktigt, frågan är om det bästa sättet att hantera det är att definiera sig som HSP (och i förlängningen köpa kurser av ”orkidebarn”). Jag tror att HSP som förklaringsmodell stänger in människor i en statisk ide om en ”personlighet” som särskiljer dem från andra, att det förfrämligar HSP-personen från människorna i dennes närhet.
På kontot orkidebarn kan man ofta läsa om hur svår kontakten med kollegor, släktingar, familj och vänner är för den högkänslige. Den högkänslige uppmanas till att ”sätta gränser” och ”prioritera sitt välmående”; det är som att hela världen vill den högkänslige ont med sin önskan om kontakt. Samtidigt lyfts den högkänsliges enorma sociala kompetens ständigt fram; de är bra på att ”läsa av rummet”, deras empatiska förmåga är hög, de känner ett stort socialt ansvar och så vidare. Den högkänslige går runt i ett universum befolkat av okänsliga grobianer som bara kräver och kräver. Jag tror att odlandet av en sådan självbild (som ju bygger på en viss bild av sin omgivning) skapar fler problem än det löser. Jag förstår att det kan vara skönt att tänka så kring personlighetsdrag man upplevt som besvärliga, men priset man betalar är att göra människorna som står en nära, som bryr sig om en och som söker kontakt med en till fiender. Man blir helt enkelt ensam, och ensamhet i en vidare bemärkelse är inte så jävla soft ens för någon som verkligen gillar att krypa upp i soffan med en kopp te och en god bok.
Förstår inte varför man skulle göra människor till fiender genom att ha gränser och säga nej till saker när man behöver det. Det är ett sätt att orka själv.
Det där är väl snarare sånt som högkänsliga människor är oroliga saker: att det ska ses som fientligt eller som att man inte tycker om människorna omkring sig när man säger nej till saker. Det kan vara ganska jobbigt när människor tillskriver en motiv eller känslor som inte finns där för att man inte orkar gå på allt/ möta lika många människors behov som snittpersonen kanske kan.
Det behöver heller inte bli så att man blir ensam, man kan umgås mycket med färre människor och i miljöer som är mindre intensiva. Det kan också vara cykliskt och beroende på vad som händer i livet i övrigt hur mycket man orkar umgås med människor och hur mycket man deltaga på gruppevent såsom släktkalas, fester etc. Tror också att om fler människor var vana vid att förstå vad de själva behöver och uttrycka behov och gränser kanske människor som trivs bra med mycket social stimulans skulle kunna vara mer accepterande kring att vi alla har olika behov och gränser och att det inte behöver betyda att man ogillar någon.