Att det är lite pinsamt att ha en pojkvän har jag vetat länge. Därför känns det skönt att vara i takt med tiden nu när Chanté Josephs text på ämnet blivit uppmärksammad. Joseph menar att många kvinnor väljer att dölja sina pojkvänner på sociala medier och att det uppfattas som tråkigt och pinsamt att vara för upptagen av sin kille. Singelkvinnans frihet ses som en avundsvärd position, menar hon.

Som lesbisk upplever jag sällan att det finns någon motsättning mellan frihet och att vara i en relation. Självklart spelar det roll att det finns någon som bryr sig om vad man tar sig för om dagarna, men jag upplever det inte alls som att hela jag liksom upptas av relationsprojektet på samma sätt som jag gjort när jag varit i relationer med män. Att ha barn innebär såklart en slags ”ofrihet” i meningen att man inte kan göra vad man vill, men jag upplever inte att det är bara mitt ansvar att allting ska fungera.

Jag tror det handlar om att jag inte går in i relationen och familjelivet som Kvinna och förväntas uppfylla en kvinnoroll. När jag var i heterosexuella relationer upplevde jag att den där rollen fanns närvarande hela tiden, antingen som något att leva upp till eller något att fjärma mig ifrån. Att försöka bryta sig ut ur rollen var ett projekt i sig. När jag lever lesbiskt är det inte ens en fråga, jag är redan diskvalificerad. Det spelar ingen roll hur många fantastiska bullar jag bakar, jag kommer aldrig att leva upp till den heterosexuella kvinnorollen. Och detta släpper bullbakningen fri och gör den mera njutbar.

Joseph skriver ”Being partnered doesn’t affirm your womanhood anymore”. Som lesbisk bekräftas såklart aldrig ens kvinnlighet av att vara i en relation. Tvärtom löper man risken att betraktas som ”mannen i förhållandet”. Men att ha möjligheten till kärlek, att vara en könsvarlese*, utan kvinnorollens bojor är ett fantastiskt privilegium.

*Begrepp från Anna G Jonasdottir bok Kärlekskraft, makt och politiska intressen. Könsvarelsen är den aspekt av människan som kommer fram i kärleken och begäret.