På sista tiden har jag scrollat en del på konservativa heterosexuella instagram. Många kvinnor uttrycker att de vill ha en familjeförsörjare (”provider”). De vill ha en trygg man som tar initiativ och som de kan ”följa”. Då kan de slappna av och släppa ut sin ”feminina sida”, vara mjuka och följsamma och låta mannen föra dem framåt.
Jag kan förstå att det här behovet finns hos många kvinnor. Kvinnor tar ju ofta ett väldigt stort ansvar över sin familj och många män tar inte ansvar över någonting alls. Då är det lätt att drömma sig bort till en tillvaro där man bara har ansvar över barn och hushåll och mannen tar ansvar över ekonomin och de stora livsbesluten. Det är helt enkelt den dröm om vila som finns tillgänglig inom ramarna för dessa kvinnors världsbild. De kan inte kräva av sin man att han ska göra kvinnogöra men de kan kräva att han ska leverera i enlighet med sin könsroll (dvs ”provide”).
Problemet är att de flesta män inte lever upp till den konservativa idealbilden av hur en man ska vara. Det är inte för att sådana män har ”försvunnit”, i själva verket har de aldrig funnits. Även på 50-talet slösade män bort sina pengar och förstörde sina karriärer. Bilden av familjeförsörjaren ska snarare förstås som en slags reklam än en realitet. Det är reklam för heteronormativitet riktad till kvinnor; om du bara ger efter och slutar sträva efter självständighet kommer du kunna leva i ett såhär underbart äktenskap.
Kampen för kvinnlig självständighet är inte en fråga om feministisk idealism utan bara ett resultat av den krassa verkligheten; den att alltför många kvinnor har fått lida för att männen de låtit leda har lett dem fel, att familjeförsörjaren inte alls kan eller vill försörja sin familj.