Att det finns en diskrepans mellan bilden många har av våldtäkt och hur våldtäkter ofta går till i praktiken är en sån där grej som bekymrar många. De flesta våldtäktsmän är liksom ingen socialt utstött typ som ligger och lurar i en buske. Våldtäktsmän är som folk är mest, och de flesta våldtäkter begås av någon som känner offret. Vissa våldtäktsmän kanske inte ens vill offret något illa utan är helt enkelt inte särskilt intresserad av att ta reda på vad offret vill.

Så vad ska man dra för slutsatser av denna insikt? Ska man sluta lagföra män som begår våldtäkt för att de inte lever upp till bilden av hur en våldtäktsman borde vara eller bör man korrigera sin bild av hur en våldtäktsman är? Förvånansvärt ofta verkar folk landa i slutsatsen att problemet är att män döms för ofta vilket är spännande med tanke på att våldtäkt är ett av de brott där minst andel av anmälningarna leder till fällande dom. Många kvinnor struntar ju i att anmäla eftersom de är medvetna om detta, och ännu svårare blir det om man dessutom ska leva med hotet att betraktas som en lögnare.

Om man går runt och tror att en våldtäktsman är ett uppenbart monster blir det såklart svårt att se verklighetens våldtäkter för vad de är. Problemet är ju att det är ett brott som är otroligt vanligt och som många många män har begått och många många kvinnor blivit utsatta för. Denna utsatthet kvinnor lever med borde lyftas fram snarare än den hypotetiska risken att en stackars kille kan bli oskyldigt dömd.