En bok jag ofta återvänder till är Gone Girl av Gillian Flynn. Det är en bok (och film) som det förekommit en del debatt om genom åren.

Gone Girl handlar om en kvinna som gör allt det där som män fruktar att kvinnor ska göra. Den handlar om kvinnlig list dragen till sin absoluta spets – huvudkaraktären Amy Dunne får det att se ut som att hennes man misshandlat och mördat henne. Hon fejkar att hon blivit våldtagen. Hon dödar en man som hjälper henne och får det att se ut som självförsvar. Slutligen ser hon till att bli gravid mot sin mans vilja för att säkerställa att han inte berättar sanningen om henne. Allt detta som hämnd för att hennes man varit otrogen mot henne och slutat anstränga sig i äktenskapet.

Att Amy Dunne har psykiska problem är lika självklart som att hon är berättelsens hjälte. Hon är smart, rolig och framförallt ser hon till att få det hon vill ha i livet. Hon tänker inte låta sin dumma man stå i vägen för att skaffa sig ett perfekt äktenskap. Hon är en kvinna som inte skyr några medel. Hur många berättelser finns det inte om sådana män? Män som mördar och bedrar och ändå är de självklara hjältarna i sina berättelser. Tony Soprano, Walter White osv osv. Det är självklart att man kan ha sympati med dessa moraliskt tvivelaktiva karaktärer, men när kvinnor uttrycker sympati för Amy Dunne finns det alltid gott om folk som ska berätta att hon minsann är en psykopat, minsann inte är någon att hålla på, minsann är den onda i berättelsen osv.

Kvinnor får helt enkelt inte drömma om hämnd. Trots att det är mycket mindre sannolikt att en kvinna skulle ta till våld mot sin partner än att en man skulle det är blotta antydan om att Amy Dunne skulle kunna vara någon att hålla på skrämmande. Precis som den verkliga världens män förtjänar att ses på med förstående och förlåtande ögon får fiktionens män lov att vara moraliskt tvivelaktiga. Kvinnor däremot har inget sådant utrymme, varken i fiktionen eller verkligheten.