På sista tiden har jag sett så kallat ”högintensivt föräldraskap” diskuteras mycket. Tesen lyder ungefär att dagens föräldrar mår dåligt eftersom de hela tiden känner att de måste regissera och underhålla sina barn. Detta leder till stressade föräldrar och osjälvständiga barn. Jag har även sett spekulationer om att intensivt föräldraskap hänger ihop med sjunkande nativitet – man orkar inte med lika många barn som tidigare generationer. I USA har det till och med utfärdats en nationell varning om att intensivt föräldraskap inverkar negativt på folkhälsan.
Även om jag själv tycker det är knäppt att tänka att ens barn kräver ständig yttre stimulans känner jag mig lite skeptisk till hur diskussionen om intensivt föräldraskap förs. Till exempel beskrivs det som ett problem att barn idag inte får vara ute och leka själva i samma omfattning som tidigare, samtidigt som innergårdar prioriteras bort och parklekar försvinner. Man pratar om hur föräldrar stressar för att att hämta tidigt från förskolan samtidigt som pedagogerna blir färre och förskolorna trängre. Med äldre barn är såklart risken att dras in i kriminella miljöer en stor oro för många föräldrar och det ensidiga talet om föräldraansvar gör nog inte folk mindre benägna till ett intensivt föräldraskap. Möjligheten att ge sitt barn frihet hänger ihop med hur samhället ser ut.
Om man ska diskutera intensivt föräldraskap tycker jag också man ska diskutera intensivt arbetsliv. Särskilt kvinnodominerade yrken är ofta mycket intensiva och eftersom många kvinnor arbetar i samma välfärd som vi ser nedskärningar i blir situationen sämre. Ska kvinnor sänka ribban i hemmet för att orka med?