När jag läste titeln till mitt förra inlägg så kände jag instinktivt att det var något fel, något som var grammatiskt inkorrekt. Jag läste om det jättemånga gånger innan jag kom på grejen: jag hade satt kvinnlig före manlig, annars sätter man automatiskt i princip alltid mannen före kvinnan (tänk på alla par ni känner, vem kommer först när ni rabblar dem?). Spännande grej, det där, hur patriarkatet sitter i språket.
Om man googlar ”kvinnligt och manligt” som exakt fras får man 300 tusen träffar. Motsatta ordningen, en miljon och 300 tusen. Men det är inte grammatik, utan snarare språksociologi. Säger du grammatik, så säger jag att jag hellre skulle skrivit ”mellan” än ”i”.
Det är sant. Men ja, det är inte grammatik och det var inte det jag menade heller, utan bara att det kändes så himla fel att jag trodde att det faktiskt var fel.
Jag brukar växla litet mellan att sätta kvinnor eller män först när jag skriver. När det gäller par är det ju ofta så att man känner en person bättre än en annan, eller att en person har större betydelse i ett visst sammanhang, och då brukar det väl vara den som nämns först; men om det inte finns någon sådan skillnad kanske mannen oftast nämns först, som du säger. Om vi tittar på offentliga par har det väl historiskt ofta varit så att mannen haft en mer framträdande position, men när det är på motsatt sätt nämns nog kvinnan först: folk säger väl i regel ”Victoria och Daniel” snarare än tvärtom, då det är hon som skall bli statschef.
Jag brukar höra daniel och victoria, men det kanske bara är mitt umgänge som är ovanligt ofeministiskt.
Det är ju fan så det är. & jag hör oftare Daniel & Victoria, än Victoria & Daniel.