Etikett: skriva

Twitter 6/7. Att skriva är att läka och jag kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”.

Tänker på hur ett ex ofta var kall och avvisande och förklarade detta med att han ”inte hade lika stort behov av närhet”. Om jag inte är taggad på närhet just då brukar jag säga det, istället för att agera som om den andra gör något fel. Gäller såklart de en har etablerade intima relationer med, inte typ random person på gatan.

Lustigt nog hade han ej problem med att själv ställa krav på att jag skulle vara mer tillgänglig, fick t.ex. ej hålla på med mobil efter sex. Han hade heller inga problem med att väcka mig på natten genom att kåta upp mig eller göra det när jag skulle sova. Inte heller med att skuldbelägga mig när jag skulle träffa andra. Men jag var tydligen ”krävande” eftersom jag tyckte att han inte skulle behandla mig som en smittohärd när han inte var taggad på närhet.

Och ja jag gråter när jag skriver det här och det är tråkigt men att bära smärtan inom mig är inte bättre. Att skriva om detta är jobbigt och tungt men det får mig att gå vidare. Människan fick mig att känna mig helt jävla värdelös, att skriva om det hjälper mig att återfå min känsla av värde. Hatar honom djupt för det han gjorde mot mig och fick mig att känna. Han bröt ner mig så brutalt. Jag var så jävla trasig. Att pussla ihop mig själv igen tog tid, det är ännu inte klart, men att skriva om det har hjälpt så mycket. Jag måste få ur mig den här skiten för jag kan fan inte bära den själv och vara en hel människa. Jag drivs inte av något hämndbegär. Jag vill bara läka och gå vidare.

Jag önskar jag slapp tänka på honom skriva om honom men det gör jag inte. Att skriva är att läka för mig. Kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”. Har det slagit er att folk kanske inte gör allt för er skull, för att ni ska vara bekväma. Jag är också en människa med behov och ett av dessa är att läka efter mäns förtryck. Vissa är så jävla rädda för andras smärta att de trycker ner den som uttrycker den. Vissa är så rädda för andras smärta att de känner sig tvungna att tillrättavisa den som skriver om sina erfarenheter. Jag är inte rädd för min smärta. Jag vet att den finns där och jag behöver erkänna den och bearbeta den.

Jag behöver prata om det som gör ont för att kunna gå vidare med mitt liv. För att kunna känna glädje och njutning. Men vissa människor vill frånta mig detta för att de själva känner obehag inför min smärta. Vissa människor vill säga åt mig hur jag ska göra för att gå vidare. Att jag ska förneka förtränga och glömma. Men jag kan inte glömma och jag vill inte glömma. Jag vill gräva djupare. Jag vill rycka upp smärtan med roten. Jag vill bli fri. Och jag vet att min frigörelse aldrig kommer att komma ur något ”positivt tänkande” utan genom brutal konfrontation med verkligheten.

Varför jag fortfarande skriver.

Vissa har undrat hur det kommer sig att jag skriver om jag nu är utbränd, så jag tänkte förklara det för er.

Att skriva för mig är en överlevnadsstrategi. Det är något jag gör för att hantera det förtryck som jag utsätts för i det här samhället. Den styrka jag får av att skriva här, att få uppmuntrande kommentarer och stöd från medfeminister, det är vad som får mig att orka med mitt liv.

Bara för att en är sjuk så behöver en inte vara helt passiviserad. Det kan finnas en massa saker en inte orkar med att göra, men andra som en pallar. Jag behöver göra saker jag tycker är kul och meningsfullt för att kunna tillfriskna, om jag bara ligger och glor in i väggen kommer jag inte börja må bättre. För mig är bloggen detta, ett sätt för mig att börja må bra igen, för att hålla igång mig själv och hitta en väg ut.

För vissa är det kanske mer arbetssamt att skriva, så därför kan det vara svårt att relatera till att jag gör det i den grad jag gör. Folk är olika och har olika intressen, olika saker som får dem att må bra och slappna av. Skrivandet är mitt sätt.

Jag tror att det är problematiskt att låsa sig i en vissa bild om hur en ska vara för att vara sjuk. Människor är olika och sjukdomar är olika och kräver olika behandling. Innan jag blev sjukskriven hade jag otroligt mycket ångest på grund av stress, mycket självdestruktiva tendenser och så vidare. Nu när jag är sjukskriven så mår jag för det mesta helt okej, men så fort det kommer ett stressmoment i min vardag så blir jag som paralyserad. Det är otroligt jobbigt att prestera under press. Skrivandet är inte ett sådant stressmoment, men skolan är det. Det finns säkert saker ni gör på er fritid som jag aldrig skulle orka med själv. Olika människor har olika behov, helt enkelt, och ja avgör bäst mina egna.

Jag är inte helt passiviserad, men jag balanserar på en tunn lina till att det ska bli på tok för mycket för att jag ska kunna orka, för att jag ska trilla ner i ett svart hål av ångest och självskadebeteenden. Det gör inte att jag inte kan göra någonting, men det gör att jag måste sluta utsätta mig för saker som stressar och pressar mig.

Läget och bloggnyheter.

IMG_20130306_121655

Igår fick jag någon slags panikångestattack. Det är första gången jag är med om något liknande, och det var såklart en jävligt oskön upplevelse. Nu är det över i alla fall, och jag funderar på hur jag ska hantera det på bästa sätt.

Utöver detta är det rätt schysst. Det bästa med sommarlovet är att jag kommer ha så jävla mycket tid för att skriva. Ska dels blogga mycket såklart, men även försöka mig på något längre projekt, eller i alla fall skriva mer essäer. Idag tänkte jag skriva om två grejer som relaterar till relationer, nämligen kvinnor som är ”needy” och det här med att som kvinna få bestämma mycket i hemmet. För övrigt har jag nu gjort en sida av ett inlägg jag skrev med en sammanställning av sånt jag skrivit om könsmaktsordningen i relationer, för den som är sugen på att bli lite mer jämställd. Den finns här, också såklart i menyn ovanför där alla sidor finns (även donationssidan för den som tycker att jag förtjänar lite pengar för mitt bloggande). Den som har något schysst tips på lager om vad en kan läsa får verkligen jättegärna skriva in det i kommentarsfältet under.

Jag har, för den som inte märkt det (har skrivit det två gånger redan), en ny kategori som heter ”kommunism” där jag har lagt i en del gamla inlägg som jag anser relaterar till ämnet. Det efterfrågas ofta att jag ska skriva om det där med kommunism, men det är såklart lika omöjligt att sammanfatta som att sammanfatta feminism. Många idéer som jag förstår som kommunistiska kanske många tycker inte är det alls, eftersom de aldrig blivit presenterade för dem som kommunism. Det är ju sjukt stigmatiserat och så vidare, så det är inte så konstigt. Den som är intresserad av hur jag tycker och tänker kring saken samt vilka tankegångar jag ser som kommunistiska kan alltså kolla där. Eftersom mitt sommarprojekt är att ”läsa och förstå Marx” så blir det förhoppningsvis mer där.

Nå, detta om detta.

Gott nytt år.

IMG_20121123_203326

Vill önska alla bloggläsare ett gott nytt år och hoppas själv på ett år med en mindre tramsig offentlig debatt än det som passerat. Detta år har fan varit tramseriernas år, med idel utdragna debatter om frågeställningar som ”finns klasser” eller om pk-eliten har gått för långt. Otroligt tröttsamt.

Vill även passa på att säga att jag nog ska ta det här med skrivandet mer på allvar kommande år. Typ schemalägga skrivtid och så vidare, och kanske börja fila på något större än blogginlägg.

Jag har märkt hur mycket skrivandet har hamnat i skymundan de senaste månaderna, och det gör mig ledsen eftersom det är något jag verkligen älskar att ägna mig åt. Jag har väl tänkt att det är något som jag får ägna mig åt när jag har tid, men jag har märkt hur otroligt frustrerande det har blivit att inte få ur mig texter som jag funderar på.

Nåja. Nu ska jag cykla till Projektil och fira nyår. Ha det bra!

Bloggfunderingar.

En sak jag ibland kan tycka är lite trist med bloggformatet är att man ganska ofta får mer respons på de mer kortfattade och ibland även banala texterna. Ibland kan jag känna att mer seriösa ämnen får stryka på foten till förmån för något lättskrivet, för att kunna hålla uppdateringstakten. Detta har fått mig att fundera lite på om jag ska fortsätta med samma typ av bloggande. Jag tänker att det ändå finns en poäng med de lite mer uppenbara inläggen eftersom de fångar intresse hos folk att läsa de längre plus att de håller igång mitt skrivande, samtidigt så skulle det kanske vara fruktbart att skita i vissa inlägg och istället skriva mer utförligt om politisk filosofi och så vidare.

Nåja. Allt kokar väl ihop till att jag började blogga för att utveckla mig skrivarmässigt, men nu kan känna att konceptet är lite uttömt. Jag vet inte om jag kommer kunna utvecklas särskilt mycket mer i detta format, helt enkelt. Och nej, det betyder inte att jag ska ”lägga ner” bloggen (som om, den är ju fan mitt liv. Hatar bloggare som hotar med att ”lägga ner”) men kanske byta inriktning.

Vad tror ni? Skulle det vara lika kul att följa bloggen om jag rensade bort de kortare inläggen som kanske inte tillför så mycket nytt alltid? Skulle det få er att sluta läsa, eller skulle det sätta mer fokus på de längre texterna?

Självinsikt.

Något som har varit väldigt viktigt för mig under min tid utomlands har varit en insikt om mig själv som jag nått fram till, nämligen den att jag är en ganska osocial och tråkig typ. Eller alltså, jag är väl inte tråkig men jag är inte en person som gillar en massa galna upptåg, trams och skämtande. Jag tar saker på allvar och tycker inte om att flamsa omkring, helt enkelt. Vidare har jag ett litet socialt behov och behöver ofta vara ensam, behöver få ägna mig åt att skriva och resonera ostörd.

Länge tyckte jag detta var något jobbigt, att jag inte var en såndär överglad, social och spontan person som man liksom ”ska” vara när man är ung. Jag kände mig tråkig, helt enkelt. Tänkte att det är inte såhär man ska vara, att det var efterverkningar av depressionen jag var i för några år sedan, eftersom jag innan den var väldigt social.  Man ska liksom inte vara sådan, alltså banga socialt umgänge i den grad jag gör eller till förmån för de sakerna.

Men under tiden jag ägnat här så har jag liksom kommit till ro med detta. Det känns okej nu, att jag är sådan. Det är okej att jag ägnar flera timmar varje dag åt att skriva, att jag inte skämtar bort allt, att jag bangar på fikor och utekvällar bara av ingen annan anledning än att jag vill sitta hemma, att jag i grund och botten är seriös och osocial.

Jag kan bli så trött på det här flamskravet som finns, eller kravet på att vara en social, spontan och i största allmänhet ”rolig” person. Att man ska ta lätt på saker och ting, inte ta det på så stort allvar. Inget emot den som är så, men jag är inte det och det är okej. Jag lider inte av att vara sån som jag är. Jag uppskattar ensamhet, allvar och eftertanke.

Och vad mer är; detta gör mig inte till en tråkig person. Att jag inte gillar mycket av det som av andra uppfattar som kul gör inte att jag är trist. Jag är långt ifrån tråkig. Jag har en massa intressanta saker att säga, energi till att diskutera det mesta och så vidare. Jag gillar helt enkelt bara inte att flamsa runt.

Ibland händer det att folk utgår från att jag har tråkigt, att jag inte uppskattar livet. Detta stämmer emellertid inte. Jag har bara inget behov av att bli underhållen jämt och ständigt, inget behov av att alltid ha kul. Däremot har jag ett ständigt behov av att diskutera, skriva och reflektera. Det är skön att ha insett det nu, hur jag är och vilka behov jag har, inte vilka behov som unga människor i allmänhet antas ha.

Att våga visa.

En grej som är ganska vanlig när det kommer till text, foto, måleri och andra konstnärliga sysslor är att folk hånar de personer som är kassa och ändå lägger upp sina alster. Det verkar finnas någon slags ide om att man måste vara fullärd innan man visar upp något för världen. Tråkigt tycker jag, för en väldigt stor del i att lära sig är ju att försöka skapa, visa upp, få kritik och köra vidare. När man skriver på en blogg eller publicerar sina bilder så tvingas man också att slutföra saker och ting på ett helt annat sätt. Det funkar inte att skriva en halvfärdig text utan man måste helt enkelt se till att bli klar, även om man inte är 100 % nöjd med resultatet.

Jag är väldigt glad att jag började blogga för jag har alltid haft en talang för att skriva men om det inte var för att jag publicerade regelbundet så skulle jag inte ta mig för det ens i närheten av så ofta som jag faktiskt gör och då hade talangen stannat i sin vagga. Jag skriver dagligen, även när jag mår skitkasst och verkligen inte känner att jag har något vettigt att komma med. Jag tar tag i att skriva texter jag funderat på länge även när jag egentligen saknar all form av inspiration och det har verkligen gjort mig bättre.

Ofta tänker jag att jag är för trött eller okoncentrerad för att ta mig för ett tungt ämne. Sen gör jag det ändå och det blir nästan alltid ett bra resultat. Som inlägget jag skrev om ”Size me” igår som jag är sjukt nöjd med trots att jag var bakis som fan och mådde riktigt illa när jag skrev det. Det kom ut ändå.

Jag tror aldrig att man kommer vara 100 % nöjd med vad man presterar. Man kommer aldrig att bli fullärd. Därför är det bättre att våga visa upp vad man gjort direkt istället för att vänta tills man är nöjd nog. Att håna personer som man inte tycker är duktiga nog för att visa upp sina alster är så otroligt okänsligt tycker jag. Det är modigt att våga visa vad man gjort även fast man är en nybörjare. Och framförallt; alla är nybörjare någon gång, om man inte är det så kommer man aldrig att lära sig.

Sedan kan man såklart ha andra skäl till att inte vilja visa upp det man gjort men att strunta i det för att man tycker det är för dåligt och vill vänta tills man är bättre tror jag är dumt.

Ge mig en spark i röven tack.

Ni får förresten hemskt gärna hjälpa mig att sparka igång kreativiteten. Alltid när jag tar ett uppehåll så är jag fett seg på att börja skriva igen så tipsa gärna om det är något ni tycker att jag borde ta upp. Jag har inte hängt med i bloggvärlden eller nyheterna heller under tiden jag inte har bloggat, ska kanske påpekas.

Antifeministerna kan kanske hjälpa till genom att skriva något som göra mig arg. Då brukar jag komma igång.

Att skriva skönlitterärt.

På sista tiden har jag börjat skriva. Alltså inte som jag skriver här på bloggen utan mer dagbok, dikter och ostrukturerade tankar. Jag är enligt mig själv duktig på att skriva argumenterande texter, krönikor och liknande, men jag är tyvärr riktigt dålig på att skriva skönlitterärt. Dessutom vågar jag inte publicera mina alster under eget namn eftersom det känns så otroligt personligt, vilket gör att jag inte får någon feedback på det jag skriver.

Jag hoppas i alla fall att jag snart kommer kunna vara så säker i mitt skönlitterära skrivande att jag kan stå bakom det med mitt namn men just nu känns det lite jobbigt att det är en sån otrolig kvalitetsskillnad på det jag skriver här och det jag skriver för mig själv.

Att beskriva med respekt.

Håller på med ett inlägg som heter Att göra slut. Ni fattar nog vad det handlar om.

Det är så svårt det där med att skriva om sina relationer. Jag vill ju såklart skriva om det, få ut mina tankar och kanske få någon annan att känna igen sig eller tänka till. Och jag vill såklart berätta ärligt, berätta om hur jag har uppfattat det som varit. Men samtidigt vill jag ju visa respekt för Emanuel, för det är fortfarande en människa jag tycker väldigt mycket om.

Han tyckte om det förra inlägget jag skrev om saken, det om hur könsroller kan få både män och kvinnor att bete sig som svin. Han tyckte att det var rättvist. Det känns bra, dels för att jag vill att han ska vara bekväm med det jag skriver, men också för att min bild av förhållandet överensstämmer med hans.