Nina Björk skriver i Parabol om att hon tillsammans med Sveriges Kvinnolobby och Kajsa Ekis Ekman blivit anklagad för dödssynden ”särartsfeminism”. Det här är ett fenomen jag stört mig på länge, nämligen att särartsfeminist används som en slags anklagelse, något helt absurt som det anses helt självklart att ingen vill befatta sig med. Den som är ”särartsfeminist” diskvalificerar sig själv från alla seriösa diskussioner om kön och samhälle.
Vad är då egentligen särartsfeminism? Nina björk definierar det såhär:
Man ser de två biologiska könen som om de ger upphov till två olika personligheter, en kvinnlig (mjuk, omhändertagande, känslo-och relationsinriktad) och en manlig (bestämd, logisk, sakorienterad) samt att den feministiska kampen bör handla om att vi ska se de här personlighetstyperna som lika mycket värda
Det är även den definition av särartsfeminism jag själv känner igen (jämför med t.ex. wikipedia). Jag skulle säga att det är förhållandevis ovanligt att engagerade feminister tycker såhär, likhetsfeminism hur under en lång tid varit det rådande paradigmet inom den feministiska rörelsen. I den mån man hör särartsfeministiska argument brukar det inte vara från feminister utan från konservativa som förstått att det inte direkt ligger i tiden att säga att kvinnor och män är olika och därför ska värderas olika. Det är helt enkelt svårt att hitta feminister som omfamnar en särartsfeministisk ideologi i någon större omfattning. Just därför upplevs begreppet ”särartsfeminist” som en anklagelse – det är feministisk konsensus att denna position är orimlig och fruktlös.
Alltmer ser jag ”särartsfeminist” användas om personer som anser att biologiskt kön har betydelse för hur förtrycket av kvinnor ser ut. Att tycka att kvinnans roll i reproduktionen av mänskligt liv är fundamental för förtrycket av kvinnor som grupp kan avfärdas som en särartsfeministisk position, oavsett om det anses ge upphov till särart i personliga egenskaper. Även för stort engagemang i frågor som är tydligt kopplade till kvinnlig biologi såsom abort, mens eller könsstympning kan leda till misstankar om särartsfeminism. Med en sådan definition blir det såklart betydligt många fler som hamnar i det facket. Ja, faktiskt nästan alla feminister hyser dessa åsikter i någon mån.
Jag har sedan länge helt slutat prata om särarts- och likhetsfeminism eftersom jag inte anser att det är relevanta begrepp för att beskriva nutida feministiska inriktningar. Om något sätter jag skiljelinjer mellan queerfeminism och radikalfeminism, där jag hör hemma i den senare. Det är uppenbart att det som ofta kallas för särartsfeminism i själva verket är radikalfeminism, men som radikalfeminist tror man ju att det är det patriarkala förtrycket och exploateringen av kvinnans reproduktiva förmåga som ligger till grund för skillnader i personlighet och inte den reproduktiva förmågan som sådan. Det är alltså inte alls någon ”särartsfeminism” det handlar om. Vad queerfeminister tror och tycker lämnar jag till dem att besvara, för mig har det alltid varit ett mysterium.
Det är beklagligt att analyser som länge varit feministiskt allmängods avskrivs som särartsfeminism eftersom det ger intrycket av att dessa är gammalmodiga och kvinnoförtryckande. Detta är analyser som ligger till grund för mängder av konkret arbete för kvinnors rättigheter och feministisk organisering. Att avfärda det som passé och konservativt kommer självklart inte gynna kvinnors rättigheter. Jag tror det vore bra om feminister slutade låtsas som om särarts- och likhetsfeminism är relevanta kategorier för oss att dela in oss i. Istället för att säga ”jag är likhetsfeminist” när vi får frågan bör vi fråga vad som egentligen menas, vad frågeställaren tror att de här orden representerar och varför de skulle äga relevans i nutida feministisk diskurs.