Jag har ångrat mig så många gånger under mitt liv. Jag har gått från att inte vilja kalla mig feminist till att tycka det vore helt orimligt att inte göra det, jag har gått från extrem nyliberal till socialist, jag har gått från konsumtionstokig till konsumtionskritisk, klimatskeptiker till miljöpartist och så vidare. Ibland tycker folk att det är fel att ändra sig. ”Men du skrev/sa/tyckte ju innan att…” kan det låta. Det tycker jag är tråkigt. Att kunna ändra sig och erkänna det tycker jag är en väldigt bra egenskap hos de flesta människor och då är det tråkigt att man ska straffas för det.
Vissa verkar också tycka att man på något sätt ska meddela när man ändrar åsikt för att det ska vara okej. Man ska liksom gå ut och säga ”jag hade fel innan, nu tycker jag såhär”. Det håller jag inte med om. Jag tycker inte man ska förneka vad man tyckt och tänkt om saker och ting innan om det förs på tal, men jag tycker inte att man ska behöva meddela sina åsiktsbyten. För det mesta sker det ju inte heller i ett enkelt slag att man byter åsikt, det är snarare en fråga om grader. Jag kan sällan nämna en exakt tidpunkt då jag ändrat uppfattning i en fråga. Ibland kan det ju vara så att man inte berör ett ämne ens med tanken på flera år, och när man sedan återvänder tänker man helt annorlunda kring det.
Det är inte heller alltid så att jag tycker att jag hade fel innan. Ibland så har jag förändrat åsikt lite eller bara lärt mig att se andra perspektiv. Det betyder inte att jag tycker att mitt tidigare tankesätt är uppåt väggarna fel. Ett sånt exempel för mig är drogfrågan. Innan så var jag jätteliberal i min inställning till alkohol, idag kan jag i mycket högre grad se problemen med en alltför fri alkoholmarknad. Jag kan tycka att mitt tidigare tankesätt var banalt, men ha kvar vissa tankegångar och kompletterat med nya. Jag har inte gjort någon helomvändning men lärt mig att se andra sidor också.
Det är inga konstigheter med att man skaffar mer kunskap och insikt under livet gång. Jag tycker jag är mycket klokare nu än vad jag var för bara ett år sedan men säkert kommer jag i framtiden tycka att vissa saker jag tycker idag är idiotiska eller banala. Jag är helt okej med det, det viktiga för mig är att man har ett öppet sinne, vilja att upptäcka mer och förmåga att inse sina misstag.
Tänk om jag aldrig bytt åsikt – då hade jag ju varit en 15-åring i en 40-årings skepnad.
Nä, byta åsikt hör till och nej; man behöver ju inte gå ut med varenda liten åsiktsmodifiering, så länge man står för vad man tidigare tyckt och tänkt.
Så sant. Jag tror det kommer lite av en i grunden banal inställning till politik, där det finns två lag och ifall man ändrar ståndpunkt så ”byter man sida”, när det egentligen är långt mer komplext än så. Man lär sig, förhoppningsvis, saker så länge man lever (jag gillade t.ex. vare sig hip-hop eller fotboll för fem år sedan) och ens politiska inställning borde väl reflektera ens erfarenheter. Annars finns en risk att man blir dogmatisk och lever livet genom nån sorts lins av konfirmationsbias.
Jag har själv gått från väldigt liberal, till sunkigt smygborgerlig machosocialist, till att ha vad jag anser vara en aningen mer nyanserad politisk inställning. Dock skulle jag bli väldigt besviken på mig själv ifall det inte visade sig att jag från framtiden ser tillbaka på den här tiden och tänkte ”herregud, så fel jag hade”.
Vad gäller det där om att informera andra om att man bytt ståndpunkt i något tycker jag det skiljer lite beroende på sammanhang, men att det ibland kan ta formen av en särskilt lömsk härskarteknik. ”Jag brukade tänka som du, sen växte jag upp”. Lite som klyschan om att man blir blåare med åldern, eller kommentarsfältsherrarna som gång på gång informerar en att de minsann varit Socialdemokrat.
Ibland kan jag tänka så, men jag säger det sällan. Dock inte när folk har vissa givna åsikter utan snarare när de är väldigt banala i sina resonemang och inte kan se flera sidor av saken.
Absolut. Jag tror det är ganska naturligt. Men det intressanta är ju i det fallet inte, egentligen, att man bytt ståndpunkt utan varför man gjort det. Har man haft en åsikt och frångått den torde man ju ha både förståelse för den andres ståndpunkt och en rad argument för varför man tycker som man gör idag.
Det finns ingenting värre i politiska diskussioner än människor som utger sig för att se igenom ens ståndpunkt helt och hållet, men uppenbarligen inte har en aning om vad man pratar om. Den personen försöker jag verkligen passa mig för att vara också, och i fel sammanhang kan ett ”jag brukade tycka som du” riskera att få en att framstå på det sättet.
Ja, håller med er – det får ju inte bli en härskarteknik. Då är det dessutom inte klargörande eller informativt, utan bara drygt…
I vissa avseenden handlar mina åsiktsbyten om att ”växa upp”, eller snarare om erfarenhet. Dock kommer inte erfarenhet automatiskt med ålder, vilket somliga får för sig. Är man inte mottaglig för intryck och brister i empati kan man ju gå ganska oförändrad genom livet utan att aldrig någonsin byta ståndpunkt på basis av erfarenhet och logik.
Inte ändra åsikter = inte lära sig nya saker
Alla ens åsikter är ju baserade på kunskap, och förhoppningvis lär en sig något nytt ibland…
Det viktiga är dock att inte glömma bort sina ideal. Människor tenderar ju att värdera sitt eget välbefinnande högre än andras när de blir ändre.
Det handlar ju inte bara om ren kunskap utan också om vad en har för hjärna att processa denna kunskap i.
Jag hade en föreläsning där någon förklarade beslutsfattande som en kombinaton av information och värderingar. Jag tänker lite att åsikter fungerar likadant. Oftast tror jag att man har ungefär samma värderingar, men får mer information och därför byter åsikt. Och då är det ju inte så konstigt att man fortfarande kan förstå sin ursprungliga hållning. Att man helt ändrar värderingar är nog ovanligare, även om också det händer.
Det låter som att vi har gjort ganska snarlika resor http://copyisright.se/?p=1175