Att be män att sluta förtrycka är inte att vädja till män.

När en uppmanar män till att sluta förtrycka en får en ibland höra att en inte ska ”förlita sig på män” och att en måste ”driva kampen själv”. Jag är helt med på att feminismen inte kan drivas framåt av män, men jag anser att det är skillnad på att be män driva kampen åt en och på att be män sluta förtrycka en. Patriarkatet upprätthålls främst av män, det är mäns förtryck av kvinnor som utgöra själva patriarkatet. Detta innebär att män måste sluta förtrycka för att patriarkatet ska kunna upphöra. På det här sättet måste en som feminist försöka få män att sluta förtrycka, vilket kan göras på en mängd olika sätt, bland annat med direkta förfrågningar. Det innebär inte att en ”vädjar” till män eller något i den stilen, utan det är att skydda sig själv.

Det är skillnad på att försöka få bekräftelse av män och på att försöka få män att sluta förtrycka en. Jag är ganska ointresserad av att män ska bekräfta mitt feministiska arbete, däremot vill jag hemskt gärna att de ska lägga av med sitt förtryck. För mig är den ultimata bekräftelsen en kan få från en man att han slutar vara man, att han slutar förtrycka och istället framträder som en jämlike, och då är det ju inte manlig bekräftelse längre.

Feminismen är på många sätt en kamp emot män, alltså inte emot män som människor men emot män som män, som de förtryckare detta patriarkala samhälle har gjort dem till. Att en kräver att män ska behandla en väl, att de ska sluta förtrycka en, är inte detsamma som att söka deras bekräftelse. Det är ungefär som att säga att en vill ha en misshandlares bekräftelse när en ber hen sluta slå. För det är vad som sker här; män skadar kvinnor dagligen i patriarkatet, och det vill vi hemskt gärna att de ska lägga av med. Om de sedan tycker jag är bra eller vill knulla med mig eller vad fan som helst är jävligt oväsentligt. Jag vill helst bara att de ska lämna mig ifred med sitt förtryck som klibbar sig fast över hela mig.

I det här samhället så är kvinnor offer för mäns förtryck. Män har makt över kvinnor, och det är denna makt som de måste sluta utöva. Att be män som detta är inte att göra sig till ett offer, för det är en i vilket fall som helst, utan det är att erkänna att en är förtryckt i ett patriarkalt samhälle. All meningsfull feministisk kamp måste ha sitt ursprung ur denna insikt, insikten om att en är utsatt för något, ett offer för patriarkalt förtryck. Utan denna insikt blir det mycket svårt att bedriva feministisk kamp.

Det stämmer att vi bara kan lita på oss själva, men slutmålet i den feministiska kampen inkluderar även att män ändrar sig. Kvinnoseparatism, systraskap och liknande är bara metoder, det är inga lösningar på det patriarkala samhällets problem. Att påpeka för män att de förtrycker och be dem sluta med det är en utmärkt feministisk kampmetod för den som orkar, och jag tycker att de kvinnor som gör det ska hyllas istället för att skämmas för att de ”förlitar sig på män”. Det är inte det som händer här, utan det är feministisk kamp, kamp emot mäns förtryck.