förtryck – Fanny Åström

Den kvinnliga essensen finns inte.

Ibland får jag frågan vem jag anser vara kvinna/man och ibland blir jag rentav ”ställd mot väggen” med invändningar i stil med typ ”men vem är du att avgöra vem som är kvinna/man”, när jag inte ens försökt säga något om det på en individuell nivå.

Mitt svar på detta är att det inte är särskilt intressant ur ett feministiskt perspektiv att definiera vem som ”är” kvinna eller man. Jag tror inte att vi har några könade ”essenser” på det sättet, och i den mån vi har det så tycker jag inte att det är intressant att utforska exakt hur dessa ter sig. Det som är relevant för mig som feminist är att kunna göra något slags överslag på vem som är relevant för feministisk kamp, och i detta räknar jag in människor som utsätts för förtryck som kvinnor.

Problemet som många invänder här är att en i så fall låter patriarkatet definiera vem som är kvinna. Det är delvis sant. En köper inte den patriarkala bilden av vad en kvinna ska vara, däremot utgår en från vilka personer som av patriarkatet utsätts för dessa krav. När jag säger att den som är kvinna är den som drabbas av förtryck som kvinna så utgår jag ju även ifrån de som inte anses leva upp till att vara ”riktiga” kvinnor i patriarkatet, då dessa i precis samma utsträckning åläggs de krav och förväntningar som är förenade med att vara kvinna.

Att försöka göra en exakt definition tycker jag inte är särskilt meningsfullt, och ställer till en rad problem. En sådan definition kommer alltid att vara exkluderande på ett eller annat sätt, och jag tror inte heller att kategorin ”kvinna” är något självklart relevant bortom patriarkatet. Även om så nu vore fallet så kan vi inte veta vad denna kategori skulle innebära i ett postpatriarkalt samhälle nu.

Varför någon ingår i gruppen ”kvinna” är inte särskilt intressant för mig. Om jag kan konstatera att någon drabbas av förtryck som kvinna så är hon relevant för feminismen. Det är inte min uppgift att gräva i hur hon upplever sitt kön på en personlig nivå, det är på den politiska nivån vi har anledning att vara solidariska och det är således den jag tittar på. Vad vi drabbas av som könade varelser i detta samhälle.

Att könas är en process som sker oavsett om en vill det eller inte och oavsett hur en definierar sig, och hur människor könar en spelar roll på en politisk nivå. Detta innebär inte att en har någon slags ”essens”. Idén om en essens som gör en till det kön en är är i sig patriarkal, och diskurser som upprätthåller denna idé är patriarkala. Att ålägga feminister krav på att gräva efter denna kvinnliga essens och definiera den är att tvinga in dem i att anpassa sig efter ett patriarkalt sätt att prata om kön.

Vi behöver inte klistra på oss själva någon essens, vi behöver inte tillskriva oss mer än vad patriarkatet redan gjort. Vad vi kan se är att det finns en kategori människor som på grund av sina kroppar drabbas av ett specifikt könat förtryck, och feminismen är kampen för dessa människors frigörelse. Att avgöra i varje enskild individs fall om den platsar eller inte platsar i denna kategori är irrelevant, speciellt när en håller sig på en strukturell nivå i sina resonemang.

Att avbryta konversationer om detta förtryck genom att gå in i diskussioner om exakt vem som är kvinna/man blir att skifta fokus till något som egentligen inte är så relevant. Vi behöver inte veta exakta gränser i varje enskilt fall för att kunna diskutera detta på en strukturell nivå. Vi behöver inte ålägga enskilda individer med något krav på att göra ”kvinna” på något särskilt vis för att kunna konstatera att hon är relevant för kampen.

Om förtryckssfärer och kvinnor som köper andra kvinnor.

Jag läste detta inlägg om klassamhället och patriarkatet på den nystartade bloggen Rimligheten, och resonerade lite kring hur jag ser på saken:

Jag brukar tänka att den sexuella makten är en egen ”maktsfär” eller vad en ska kalla det, som främst äger rum inom relationer. Jag tänker mig att även en man som är underordnad en kvinna på andra samhällsplan kan förtrycka henne sexuellt om de ingår i en relation (sedan gör de kanske sällan det), men däremot inte nödvändigtvis kan använda denna makt om de typ jobbar på samma arbetsplats och hon är överordnad. Typ på arbetsmarknaden är det den ekonomiska positionen som är ”central”, i hemmet inte lika. Så olika positioner spelar olika mycket roll beroende på var en befinner sig.

Det här med centrala relationer tycker jag är ett bra sätt att förstå förtryck på. Jag tänker typ att arbetet är den centrala relationen i kapitalismen, och att kärleksrelationen är central i patriarkatet. Sedan blandas såklart de olika sfärerna in i varandra ständigt, men det finns ändå ett syfte med att försöka se just det centrala.

Sedan kom vi in på det problematiska i att feminismen fokuserar på att få in kvinnor på högstatuspositioner, samtidigt som många kvinnor fortfarande är extremt ekonomiskt utsatta:

Ser precis samma problem som du och tänker att det delvis är en förskjutning av kvinnoförtrycket in i en ekonomisk sfär som sker. Det mest tydliga exemplet tänker jag är när kvinnor utnyttjas som arbetskraft för att hålla ihop familjer (typ ruttjänster och så vidare) eller surrogatmödraskap. Typ privilegierade kvinnor utnyttjar rasifierade kvinnor från arbetarklassen för att kunna förverkliga sig själva både som kvinnor och i arbetslivet. Det arbete som innan varit kvinnor obetalda arbete blir istället något som sker på den ”vanliga” arbetsmarknaden, men det är fortfarande könat.
Det jag ser att jag kan göra utifrån min egen position i detta är att frigöra mig från de förväntningar som ställs på mig som kvinna, för då kommer jag inte behöva ställas inför det valet på samma sätt tänker jag mig. Det handlar enligt mig om att ha en bättre grund att stå på i att visa solidaritet mot mer utsatta kvinnor.
Feminism som går ut på att privilegierade kvinnor ska kunna köpa andra kvinnor för att få en mer bekväm tillvaro i patriarkatet ger jag inte ett skit för.

Ja tänker att detta är en del av problemet med att fokusera på arbetsmarknad när det kommer till feminism. Visst är det relevant, men så länge den patriarkala exploateringen av kvinnor i relationer kvarstår så kommer kvinnor att behöva dubbelarbeta, eller köpa en annan kvinna som arbetar åt henne. Därför tänker jag att det är centralt, speciellt för kvinnor i min egen position, att förstå just dessa mekanismer.

Det är inte frigörelse att som privilegierad kvinna köpa en annan kvinna för att hon ska befria en från dubbelarbetet, det är bara att förskjuta problemet. Det handlar om bekvämlighet snarare än feminism.

Om uttryck och livsval som grund för förtryck.

En idé jag tycker är mycket problematisk är den om att förtryck liksom är någonting som bara flyger omkring fritt i luften, som saknar bäring i någon form av materiell grund. Ofta tycker jag att kvinnoförtryck diskuteras utifrån dessa premisser, typ att det skulle vara feminina/kvinnliga ”uttryck”, ”livsval” och liknande som var förtryckts och inte kvinnor.

Jag tänker såhär: jag befinner mig i en förtryckt situation för att omgivningen behandlar mig som kvinna. Det faktum att jag anses vara kvinna påverkar min situation, det gör att det jag gör med min kropp bedöms på ett annat sätt än det någon som läses som man gör. Mina handlingar får helt enkelt inte samma konsekvenser.

Givetvis kan jag både stiga i hierarkin och sjunka beroende på vad jag väljer att göra, det vill säga hur jag väljer att klä mig, bete mig, leva mitt liv och så vidare, men själva den situation jag befinner mig i för att jag anses vara kvinna består. Det är denna situation som avgränsar mitt liv, som sätter upp själva de möjligheter jag har att välja, som avgör vilka konsekvenser mina val får och så vidare.

Generellt ställs i detta samhälle krav på konformism, det vill säga en ska anpassa sig efter rådande normer. Detta gäller för alla människor. Dessa normer förändras hela tiden. Om vi tar till exempel normer kring kön så är könsuttryck föränderliga, men hierarkin mellan män och kvinnor består. Särskillnaden mellan könen är grundläggande för att denna hierarki ska kunna upprätthållas, men det är mindre relevant vilka uttryck som för tillfället behäftats med den ena eller den andra sidan. Det är särskillnaden som är själva poängen.

Den situation som kräver anpassning är i sig förtryckande, och det är olika för olika människor hur mycket denna anpassning kräver av en. Däremot drabbar detta alla, anpassning krävs av alla och även den som anpassar sig perfekt till till exempel ”kvinnorollen” kommer fortsätta vara förtryckt som kvinna. Det är inte bristen på eller oförmågan till anpassning som är det grundläggande problemet, problemet är att vi lever i ett samhälle där våra kroppar ständigt granskas och värderas.

Det spelar roll om en kan välja att anpassa sig eller inte. Det spelar roll om en har en kropp som granskas eller inte. Det spelar roll om anpassning över huvud taget är ett alternativ. Vissa kroppar utesluts genom sin blotta existens, andra kan välja att anpassa sig och få relativa fördelar. Om jag hade kunnat undvika kvinnoförtryck genom att klä mig på ett visst vis hade jag gjort det.

Personer som läses som kvinnor kommer alltid att granskas och dömas. Det är själva granskningen som är problemet, inte vilka attribut som för tillfället anses vara en bra grund för fördömande. Vilka attribut det handlar om skiftar över tid och rum, och det finns dessutom en utpräglad dubbelmoral som gör att en aldrig kan göra rätt. Det går helt enkelt inte att vara ”rätt” som kvinna, eftersom det är just kvinnor som förtrycks. Patriarkatet kommer alltid att hitta på ursäkter för att lägga skulden för detta på kvinnorna själva, men det gör inte att det är sant.

Kvinnor konstrueras som föremål för granskning, som avslöjningsbara, som möjliga att utsätta för dömande, hot, våld, trakasserier av vilket skäl som nu passar gärningsmannen. Det gör inte att det skäl som anges vid tillfället är grunden för förtrycket.

Tusentals år av förtryck kräver överlevnadsstrategier.

Twittrade lite om ”kvinnlig list”:

Det är klart att det finns fenomen som ”kvinnlig list” – tusentals år av förtryck kräver överlevnadsstrategier. En kan inte lägga en grupps existens i någon annans händer och sedan förvänta sig att de ska vara ärliga med sina känslor och intentioner.
När en i princip måste ha en heterorelation för social och ekonomisk överlevnad så kan en inte vara ärlig i den. Vi vet också att ärlighet inte uppskattas, snarare uppfattas den som påträngande och kladdig. Förstår verkligen inte människor som skammar kvinnor för detta, det är ju en helt rimlig reaktion på samhället. Idén om att kvinnor skulle vilja ha det så är dock idioti, varför skulle vi vilja ingå i relationer vi inte kan vara ärliga i?
Är så trött på att höra om kvinnor som är falska, utnyttjar sina män och så vidare. Det är en reaktion på att inte ha makt över sin tillvaro. När en inte har kontroll så blir en tvungen att manipulera för att vinna små fördelar, förbättra sin position bland de förtryckta.
Att vara ärlig i heterorelationer har ofta en mycket högt pris för kvinnor – det gör en sårbar, och mycket värre med ursprunglig maktobalans. Att dela med sig av sitt inre i den positionen är jävligt farligt och nedbrytande, det kan inte förväntas bara sådär. Men män verkar förvänta sig att kvinnor inte ska spela spel, trots att de gett oss världens sämsta förutsättningar för det.
Ärlighet kräver att en kan känna sig trygg med att inte bli straffad för det en delar med sig. Men så är det ju som känt inte för kvinnor, varenda liten detalj om vårt privata ska vridas och vändas på och användas emot oss. Till skillnad från män, som ofta får cred och sympatier när de delar med sig, så kan vi i princip räkna med mer skam.

Vill i princip inget hellre i mitt liv än att kunna ingå i ärliga, meningsfulla relationer. Strävar efter detta i väldigt hög grad, och har så gjort även i de relationer jag haft med män. Men nej, det funkar liksom inte. De kan inte hantera det förtroendet en delger dem när en försöker vara ärlig. De vill komma åt ens inre, men när de får ta del av det och inser att en inte är något mystiskt jävla väsen så ryggar de tillbaka.

Utifrån detta så förstår jag verkligen att kvinnor som väljer att ha relationer med män blir falska och cyniska. Det står liksom mellan det och att göra sig extremt sårbar, ge utan några skydd.

Plus att män är ju inte heller så jävla ärliga av sig, de sätter ju t.ex. i system att lova saker de inte kan hålla, även känt som ”romantiska löften”.

”Men vad är det för idioter som utövar patriarkalt förtryck”.

Ofta när jag skriver om mäns beteende så får jag kommentarer i stil med ”men vad är det för idioter som gör såhär” från andra män. Jag tycker inte att detta är ett okej sätt att kommentera på och jag ska förklara varför.

När jag skriver om till exempel våld beskriver jag ett fenomen som drabbar kvinnor som grupp. Det patriarkala våldet genomsyrar hela samhället, det finns i kulturen, i språket och så vidare. Det är alltså inte bara direkta våldshandlingar det rör sig om, det kan inte isoleras till enskilda ”idioter” som gör det ena eller det andra.

När en skriver den här typen av kommentarer så distanserar en sig själv från problemet, till och med så mycket att en låtsas som om en inte känner till existensen av det, trots att en troligen i allra högsta grad till om med är en del av det. Nej, kanske säger eller gör en inte precis de sakerna jag tar upp, men genom att till exempel vifta bort problemets allvar.

De agerar liksom som om detta är första gången det över huvud taget kommer till deras kännedom att det finns män som slår kvinnor, eller som hotar kvinnor med våld. Jag tycker att det är så konstigt med tanke på hur oerhört mycket information om detta som finns att tillgå. Att våld mot kvinnor är ett strukturellt problem är liksom ingen hemlighet, ändå agerar vissa som om de var helt främmande inför konceptet, och detta på en feministisk blogg.

Det kan också vara så att det insinueras att det bara är jag som råkat stöta på fel män, detta är vanligt när det kommer till mina inlägg om relationer. Väldigt många känner igen sig i mina erfarenheter, har de också bara råkat träffa fel man? Jag har svårt att förstå hur detta är en relevant grej att säga; givetvis är det så att det finns män som är mer eller mindre okej eller som utövar olika patriarkala praktiker, varav vissa en kanske har lättare att hantera, men det gör det inte mindre sant att män förtrycker kvinnor i relationer och att detta främst är ett strukturellt problem och inte en fråga om att hitta ”rätt” eller ”fel”.

Detta är såklart en form av victim blaming. Istället för att diskutera vad som faktiskt hände i relationen så vill folk diskutera hur och varför jag hamnade i denna relation med en sådan idiot. Det är tydligen väldigt viktigt att understryka att den här personen var en idiot, för då handlar det inte om män som grupp utan om denna enskilda individ. Men ärligt talat ser jag inte något av mina ex som några extraordinära idioter. De var bara män, och de gjorde som män gör, det vill säga utövade patriarkalt förtryck.

Jag behöver inte att någon man bekräftar att det är fel att göra det ena eller andra. Alla vet liksom att det är fel, grejen är ju att det ändå förekommer så jävla mycket. Det är detta jag vill påvisa.

Att ”passa ihop”.

Denna reaktion när en beskriver de relationsproblem en haft med tidigare partners. ”Ni passade nog inte ihop”. Okej, så det var för att vi inte passade ihop som han nedvärderade mig konstant, fick mig att tro att jag var socialt inkompetent och obildad, växlade mellan att vara oerhört kärleksfull och lova mig allt till att vara helt kall?

Det där handlar inte om att ”passa ihop”, det handlar om förtryck. Sedan kan det såklart vara så att olika människor reagerar olika på förtryck, att vissa har svårare att hantera det än andra (eller att vissa helt enkelt ”tar det”), men det är fortfarande en fråga om maktrelationer mer är personkemi. Jag brukar säga att det finns lika många sätt att utöva patriarkalt förtryck på som det finns män (höhö), men det är faktiskt sant. De har alla olika sätt att utöva överordning och vissa tar mer hårt på en än andra. Det som tagit hårdast på mig har alltid varit passivitet och tystnad, ickeerkännande. Direkt uttalade grejer har jag haft lättare att hantera, vilket såklart inte gör det okej på något sätt, men det är en personlig variation.

Problemet med den här retoriken för det första att det lägger skulden på offret. Om det bara handlar om att ”passa ihop” eller inte så är skulden bådas, och offret borde ha vetat bättre än att gå in i en sådan relation. Det är också ett sätt att säga att det inte riktigt är okej att vara ledsen eller sårad över det som har hänt, utan att en glatt ska hoppa vidare till nästa. Att säga att det bara handlade om att ”inte passa ihop” är också att underkänna offrets rätt till sina känslor, känslor av att ha blivit sviken och sårad reduceras till en fråga om slump, om att ”passa ihop” eller inte.

Det tredje problemet är att det upprätthåller den romantiska idén om ”den rätta”, det vill säga att det finns någon person därute som en skulle kunna ha en oproblematisk relation med helt enkelt för att en passar så bra ihop. Problemet med denna idé är att den döljer det faktum att relationer, och det gäller alla relationer, kräver arbete. En stor del av anledningen till att män bete sig illa i relationer är att de inte är villiga eller kapabla att utföra detta arbete. Då är det bekvämt att säga att det handlar om att ”hitta den rätta”, när det i själva verket handlar om att en part inte är villig att göra vad som krävs för att ha en relation där båda mår bra.

Jag utesluter såklart inte att det finns andra personer jag skulle kunna ha bättre relationer med, de relationer jag haft har sett väldigt annorlunda ut och vissa har varit mer nedbrytande än andra, vissa har rentav varit ~*givande*~, om än såklart i en mycket begränsad utsträckning. Det gör det dock inte mindre sant att det jag utsattes för i en viss specifik kontext var ett uttryck för patriarkalt förtryck. Det viktiga för mig är att kunna identifiera dessa mönster, förstå dem för att sedan vara mer kapabel att undvika att hamna i dem.

Det intressanta är inte bara att ta reda på vad som inte funkade utan också varför jag hamnade där, varför jag stannade kvar, varför jag inte var kapabel att inse mitt eget bästa och så vidare. För om två människor ”inte passar ihop”, om det verkligen var så enkelt, då borde det ju vara rätt lätt att skiljas åt och gå vidare. Men det är inte så lätt, och det är ju någonstans det som är intressant. Vad är det som håller en kvar? Vad är det som får en att ingå i relationer med människor som inte behandla en väl? Detta är någonstans vad jag försöker komma åt när det gäller mig själv, för jag tänker att det är där nyckeln till frigörelse ligger.

Jag orkar inte bära mäns sorg över förtrycket jag utsätts för.

Jag tänkte lite på det här att ha relationer med män samtidigt som en teoretiserar kring patriarkalt förtryck i heterorelationer. För att tydliggöra så vill jag säga att jag inte tror att män förtrycker för att de är typ ”onda” utan för att de har en maktposition endast i egenskap av att vara just män. Denna position behöver inte aktivt utnyttjas för att äga relevans. Detta upprätthålls av båda parter; jag har också inlärda beteendemönster och sätt att tänka som återskapar dessa strukturer. Det går helt enkelt inte att komma ifrån inom ramarna för detta samhälle.

Hur som helst; när jag har haft relationer med män har de i regel vetat om min inställning till heterorelationer, det vill säga att det är något förtryckande. Ändå har jag ju valt att ingå i dessa relationer med dessa män. Det handlar om en massa olika drivkrafter, dels såklart att jag också bär omkring på patriarkala ideal som säger att jag får värde genom att få bekräftelse av en man. Hur medveten jag än är om detta så försvinner det inte. Men sedan finns det såklart också andra drivkrafter, till exempel att jag faktiskt kan tycka om en person och få något ut av umgänget trots att det är en man. Ingen människa är ju bara sitt kön.

Detta skapar onekligen lustiga situationer. Till exempel; män som liksom vill vara undantag från detta. Jag försöker förklara att de inte kan vara undantag, och då blir de ledsna. Och så känner jag att det är upp till mig att trösta dem eller ursäkta dem och så är mansegosmekandet igång igen. JAG VILL INTE SMEKA NÅGOT JÄVLA MANSEGO!!!!!!!!!!!! Jag önskar att det kunde ta det lite mer lugnt och ba ”okej hon har ändå valt att vara med mig så jag kanske ska uppskatta det istället för att göra anspråk på att vara det stora undantaget från alla patriarkala strukturer”.

Jag blir så trött på den enorma ängslighet som många män uppvisar inför feministisk kritik av relationer. JA det är min åsikt att alla heterorelationer är förtryckande. JA jag känner också begär inför män och väljer (eller har i alla fall valt) att ingå i relationer med dem trots detta. Saker och ting är inte så svartvita, det går liksom inte att ha en praktik där en helt och hållet undviker förtryck.

Det värsta jag vet är att behöva säga till en man att han är bra för att han försöker, att han är bättre än andra män eller whatever. Det är sånt som kväver mig, när jag tvingas bli ansvarig för att han ska kunna hantera sina egna skuldkänslor inför att vara överordnad. Det är väl fan inte mitt problem, och det är i sanning ett sätt att utöva patriarkalt förtryck att tvinga kvinnor att bära det.

Jag tror detta handlar om att män, när de konfronteras med idén om patriarkala strukturer, tänker att de vill uppnå perfektion. Om de tar sig an projektet ”feministman” då vill de liksom vara helt perfekta. Problemet är att detta är en omöjlighet inom ramarna för detta samhälle. Det hela blir i sig en förtryckande praktik, eftersom de får mig att vara delaktig i och bekräfta dem i ett projekt som främst syftar till att stärka deras självbild.

Jag tänker på sorg, över patriarkatet och vem som tvingas bära den. Jag går alltid omkring med en sorg över att det här samhället ser ut som det gör, jag har lärt mig att hantera den här sorgen. Män däremot konfronteras inte med den på samma sätt, det bär inte på samma sätt bördan av det. När de konfronteras med den är deras instinktiva reaktion att trycka den ifrån sig, att försöka ”lösa” situationen. För mig blir detta bara frustrerande eftersom jag vet att det inte går att lösa, och att jag blir tvungen att ta ansvar över och hantera mannens sorg när jag har fullt upp med min egen. Jag orkar inte bära fler sorger än min egen och mina systrars. Jag orkar inte bära mäns sorg över att jag är förtryckt, och att det faktumet gör att vår relation är dömd till att vara ojämlik.

Lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck.

Det händer när folk berättar om att män betett sig illa mot dem att någon säger ”nej men honom känner jag och han är så himla snäll han skulle aldrig göra så”. Snälla sluta.

Du har inte en jävla aning. Många människor kan vara jättefina och snälla och det utesluter inte att de också kan vara på ett annat sätt i ett annat sammanhang. Det är verkligen ingen ovanligthet att ”fina killar” beter sig dåligt i just kärleksrelationer.
Det är att lägga skulden på offret. Genom att hävda att han är snäll ”egentligen” så framställer du det som att det var någonting med offret som fick honom att frångå hur han ”egentligen” är. Hur vet du att det är det du har sett som är det ”verkliga” jaget? Männskor förändras beroende på kontext.
Det skapar inget rum för förändring. Genom att referera till hur en människa ”är” egentligen så skapar en en idé om att det som spelar roll är hur vi ”är” och inte vad vi gör. När en en har en sådan inställning blir det svårt att erkänna att någon kan göra fel utan att det har sin grund i någon slags inneboende ondska, vilket i sin tur gör att det blir sjukt svårt att kritisera beteenden. Att en person gör något fel betyder just att den har gjort fel, varken mer eller mindre. Det innbeär inte att det är en hemskt person. På samma sätt som ingen är någon jävla ängel för att den betett sig bra mot dig.

En grundregel i systraskap är att lita på en historia om patriarkalt förtryck. Om någon berättar att någon du tycker om betett sig illa så försök istället ta till dig att människor har olika sidor, olika relationer. Det behöver inte betyda att du måste ta avstånd helt och hållet, men att rakt av förneka att personen skulle kunna göra något fel är bara pissigt. i princip alla förövare har vänner, familj, människor som älskar dem, det gör inte att de inte också kan bete sig illa.

Att kräva att de som blir förtryckta i patriarkatet ska vara feminister.

Det är inne att vara feminist nu har jag fått lära mig.

Bland vissa feminister finns det en mycket obehaglig tendens att försöka pressa andra kvinnor till att bli feminister, till exempel genom att påtala hur förtryckta de är eller att de skulle vara ”skyldiga” detta eftersom ”feminismen” gav oss rösträtt eller någon annan grej som anses central. Det talas också om solidaritet, om att en skulle ha någon slags automatisk skyldighet att delta i det feministiska projektet för att en är kvinna.

I hur feminism porträtteras tycker jag mig ibland se en tendens att utmåla sig själv som den coola feministklubben, lyckade och lyckliga människor som har typ roliga fester. Vad en har gemensamt är ideologin feminism, och därför uppmanas andra också att hoppa på projektet. Frågan är vad detta innebär i praktiken. Vad spelar det för roll att människor kallar sig feminister?

Det är som att en skulle ha någon slags plikt att erkänna sig till det feministiska projektet om en är förtryckt i patriarkatet, men exakt vad en sedan gör med detta är sekundärt. Det viktiga är att människor kallar sig feminister, inte vad de sedan bedriver för politisk praktik. Detta synsätt tycker jag är mycket problematiskt och jag tror att det alienerar många människor från feminismen, människor som inte är särskilt intresserade av att delta i ett politiskt jippo eller kalla sig något särskilt för att en ska.

Jag känner mig själv trött och matt på hela det feministiska projektet när jag förväntas klappa händerna åt allting som äger rum i feminismens namn. Jättefint med genusmedveten reklam och så vidare, men som kommunist så känns det föga relevant. Jättefint att privilegierade kvinnor gör karriär, synd bara att det sker på bekostnad av andra kvinnors kroppar. Jättefint att kvinnor nu har större frihet att konsumera, synd bara att produkterna är tillverkade under pissiga förhållanden. Ja, ni fattar. Det faktum att jag är feminist gör inte att jag kan relatera till allt som feminister tar sig för.

Jag tror att en bäst vinner över folk till feminismen genom att visa på något slags resultat. Att faktiskt erbjuda en analys som talar till de människornas verklighet, och en praktik som kan förändra den till det bättre. Det är inte säkert att alla känner sig tilltalade av den bild som målas upp av feminismen eller de feministiska projekt som nu är i ropet, och jag tycker inte heller att det är det som ska vara att ”vara feminist”.

De flesta som är förtryckta gör på något sätt motstånd mot sina livsvillkor, jag tror att det som behövs är att kontextualisera detta och sammanlänka det med större politisk kamp. Att bara kräva trohet till något slags politiskt projekt utan att förklara vad det innebär i människors vardag tror jag lätt bli tomt och symboliskt, och inte särskilt konstruktivt om vi vill nå faktisk förändring. Det blir kosmetik istället för verklig förändring. Folk kallar sig feminister utan att ha någon idé om vad det innebär eller hur de ska omsätta det i praktiken.

Jag tror inte att vi vinner över människor genom skuld, jag tror att vi vinner dem genom att tala till dem. Jag tror inte att det är särskilt konstruktivt att försöka klistra epitetet feminist på alla, utan vi måste fokusera på vad som kan leda till förändring. För i slutänden tror jag att det är förändring som gör att människor drar sig till politiska rörelser.

Att känna sig förtryckt och internalisering.

Ibland säger människor ”jag känner mig inte förtryckt”, och jag undrar vad det innebär att ”känna sig förtryckt”. Jag ”känner” mig inte förtryckt, däremot känner jag av effekterna av förtrycket jag utsätts för. Det gjorde jag såklart även innan jag definierade det som just förtryck, men då hade jag ingen tolkningsram för att förstå dem.

Det råder olika idéer om vad förtryck är. Vissa tycks mena på att förtryck enbart är det som görs mot ens vilja av personer i maktposition. Till exempel våldtäkter.

Men det som är så snillrikt med patriarkatet är att det får oss att begära, att efterfråga, förtrycket. Inte allt förtryck såklart, men stora delar av det.

Det finns ett ord för detta: internalisering. Att internalisera är att själv anta och anpassa sig efter de ideal och värderingar som håller en i förtryck. Ett typiskt exempel på internalisering är hur kvinnor föraktar kvinnlighet och skämmar sig själva för sin kvinnlighet.

Ett annat exempel på internalisering är heterosexuella begär. I patriarkatet finns det en dominerande idé om att kvinnor får sitt värde genom män, och därför bör ingå i heteromonogama relationer med män. Det finns en stor ideologi kring detta som ibland går under namnet romantik. Hela idén med romantiken är att visa på hur oerhört fett det är att ingå i heteromonogama relationer. Ofta är ett bärande inslag att en kvinna på något sätt bli räddad av en man och sedan lever lycklig i alla sina dagar.

Under min uppväxt så har romantiska ideal varit mycket närvarande. Jag har verkligen verkligen längtat efter att ha en pojkvän. Det har varit det absolut viktigaste i mitt liv. Jag har vänt mig ut och in för att skaffa en. Väl i heteromonogama relationer har jag anpassat mig oerhört mycket, gjort vad fan som helst för att upprätthålla relationen eftersom jag levt med idén om att det är det viktigaste i mitt liv. När sådana relationer har tagit slut har jag inte varit glad utan förkrossad, eftersom min mening i livet har försvunnit. Jag har vetat om att dessa relationer varit dåliga för mig och ändå begärt dem.

Jag har helt enkelt internaliserat patriarkala ideal, ett begär som får mig att dras till förtryckande situationer som jag vet inte är bra för mig. Ändå kan jag inte sluta, för det sitter så oerhört jävla hårt fast i mig att jag får mitt värde genom män. Att jag finns till för att tillfredsställa mäns behov och begär, att mitt värde hänger på om en man hyser någon slags romantiska känslor för mig eller inte. Detta är en idé som åsamkat mig oerhörda mängder lidande, och ändå kan jag inte göra mig av med den. Jag kan intellektuellt inse hur oerhört dålig den är för mitt välmående, ändå sitter den fast som berget.

Jag har också velat bli känslomässigt dominerad av män, att män ska komma och fylla mitt liv med något slags mål och mening,att de ska säga åt mig vad jag ska ta mig till helt enkelt eftersom jag inte orkar ta reda på det själv. Detta är såklart också destruktivt, något som hindrar mig från att göra saker som faktiskt skulle kunna vara meningsfulla på riktigt. Men det är ett begär jag har lärt mig, eftersom det utmålas som ett ideal i hela jävla samhället. Jag har lärt mig att min egen existens saknar värde om den inte bekräftas av en man.

Jag har helt enkelt lärt mig att begära förtryck. Här kan en tycka att det är rimligt att ge efter för sina begär och att en inte bör ”överanalysera” saker och ting. Men detta handlar inte om att jag vill leva ”feministiskt korrekt” utan att jag vet hur mycket smärta och lidande det leder till i praktiken att ge efter för den här typen av begär. Därför är det angeläget för mig att se igenom och bryta dessa begär, så att jag kan göra mer medvetna val i mitt eget liv.

Det finns åtskilliga filmer där kontrollerande beteende, svartsjuka och så vidare beskrivs som någonting positivt, något fint och romantiskt, när det egentligen är ett stort jävla varningstecken på att någon kommer bete sig som ett kräk i en relation. En kvinna ska vilja ha detta eftersom det är ett tecken på att hon är värdefull i en mans ögon. Men den här typen av beteende är förtryckande, oavsett om en vill ha det eller inte. Även om en begär det så är det ett beteende som leder till ett begränsat livsrum.

En oerhört viktig del i mitt feministiska projekt är att frigöra mig från den här typen av begär. Jag försöker förstå varför jag hyser den här typen av känslor, analysera dem i grunden och göra mig av med dem eller i alla fall behärska dem såpass bra att jag inte behöver ge efter. Det ger mig betydligt bättre kontroll över mitt eget liv, vilket jag ser som önskvärt.

Visst kan det vara skönt att ge efter för begäret, och visst kan det kosta på att upprätthålla motstånd, men min bedömning är att det är värt det. Jag lever ett bättre liv när jag går in i saker med öppna ögon, inte agerar blint på mina instinkter utan faktiskt funderar på vad olika saker gör med mig. Jag inser att jag kan begära en sak utan att det för den sakens skull är det som är bra för mig.