Boktips: Det kallas kärlek.

ansvarsfördelningEn bok som har varit viktigt för mig i min feministiska utveckling är Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Den som har läst den här bloggen ett tag har säkert sett mig hänvisa till den innan.

Det kallas kärlek är en avhandling som studerar hur ”jämställda” par upprätthåller över- och underordning i sin relation. Det kan till exempel handla om att han gör mindre i hushållet och att detta motiveras med att han ”är sådan” eller måste ”lära sig”.

Den här boken fick mig verkligen att inse många av de saker som har varit problem i mina relationer med män och gav mig stöd i känslan att det inte var mitt fel. Den beskrev många av de fenomen jag själv upplevt i mina relationer utan att kunna sätta fingret på och förklarade dem strukturellt.

Det som gjorde störst intryck på mig var det hon skrev om känslomässigt arbete och tillägnelse av kärlek. Bland annat skrev hon om när män visar ointresse för det deras partner säger genom att helt enkelt inte respondera och att hon då borde fatta att de inte är intresserade av vad hon har att säga. Det står också om hur männen uppfattade sina flickvänner som om de överreagerade när de till exempel grät, och att kvinnorna själva ansåg att de hade överdrivna känsloreaktioner som de ursäktade sig för och var glada att deras partner ”stod ut” med dem. Detta är verkligen något jag kan relatera till, precis så har jag känt i flera relationer. Att jag har varit hysterisk och besvärlig. Men i själva verket har det ju handlat om att de män jag har haft relationer med har behandlat mig illa och satt mig i positioner där jag har behövt spela ut hela känsloregistret för att över huvud taget få någon form av reaktion.

Slutligen så kände männen sig stärkta av förhållandet, samtidigt som kvinnorna snarare kände sig utsugna. Männen gjorde mer vid sidan av efter att de ingått i relationen än vad de hade gjort innan, och hon hade tvärtom minskat sitt umgänge med andra. Han kände sig bekräftad av relationen och att någon tyckte om honom. Jag tänker att många kvinnor i heterorelationer inte blir stärkta eller bekräftade av sin partner, utan snarare nedtryckta. Så har i alla fall jag upplevt det, även om det sett ut på olika sätt. Antingen har det handla tom ett direkt nedvärderande av mina förmågor, eller så har det handlat om en känslomässig otillgänglighet som jag implicit får skulden för eftersom han inte kunde förklara varifrån den kom.

Nå, det är i alla fall en bok väl värd att läsa för den som vill få ökad insikt om hur könsmakt fungerar i relationer.

5 reaktioner till “Boktips: Det kallas kärlek.”

  1. ja! Den boken var verkligen en ögonöppnare för mig också. Jag var ihop med en kille och hade löst bitterfittan av Maria Sveland och börjat inse att problemen vi hade inte var personliga utan att de berodde på hur hela patriarkatet är uppbyggt. Så jag läste det kallas kärlek och ville typ gråta för att jag kände igen mig så mycket. Killen i fråga gick inte ens med på att läsa boken trots att jag sa att det var viktigt för mig och vår relation. Särskilt det här med att inte få svar när man pratar blev så uppenbart. Han menade att det bara berodde på att han var disträ. Är ej ihop med honom idag.

  2. Efter att jag läste ”Det kallas kärlek” har jag verkligen funderat över det där med känslomäsigt arbete och hur utmattande det kan vara att bry sig. Att det också är en maktobalans.

  3. Den boken var en ögonöppnare för mig också. Med allra sista stycket tycker jag hon ger ett omvälvande perspektiv det hon kommit fram till också.

  4. Nu har jag hört så mycket om den här boken, och jag bara MÅSTE läsa den! Jag har också blivit mer och mer medveten om ojämställdheten i heterorelationer den senaste tiden, mycket tack vare dig Fanny och andra feminister. Jag är evigt tacksam för det!!

    Jag har som många andra kvinnor upplevt obalansen i förhållanden med män, och hur de alltid har tolkningsföreträdet för relationen, men även för mig som person och flickvän. Jag har blivit nedvärderad (ofta!), utsugen på känslor och energi, bortprioriterat vänner och familj för hans skull, blivit tjatat och gnälld på för att ha sex osv i all oändlighet. Och jag har inte ens ansett mig som förtryckt, en aning utnyttjad som mest. Jag har dock alltid stört mig enormt på tjatsexet, och avslutade t.o.m. en relation för att han var så jäkla krävande hela tiden.

    Jag är så trött på relationer med män, och har beslutat att det inte är något för mig. Jag tänker aldrig gifta mig eller skaffa barn, jag skiter i hur ”härlig” vissa snubbar kan vara. De är inte värda att spendera resten av sitt liv med. Ska verkligen sätta klorna i den där boken och bli ännu mer inspirerad! 🙂

Lämna ett svar till Orponet Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *