Kategori: Politik

Förmågan att göra känsloarbete blir en börda.

Twittrade såhär:

I det här samhället så blir förmågor som samhället verkligen behöver – förmåga att se och bry sig om andras välmående – en börda. Det är få av mina förmågor jag känt så djup skam över som de som är relaterade till omhändertagande. Det får mig att känna mig osjälvständig och beroende när jag tar ansvar för mina relationer med andra.

Få saker i kvinnorollen kan jag relatera till så mycket som detta – att förstå andra människor och relationer är en av de saker jag ägnar mest tid åt och som jag faktiskt upplever att jag är bra på. Men få förmågor värderas också så lågt i det här samhället, i förhållande till hur mycket den faktiskt är värd i detta samhälle.

Det talas ju ofta om att kvinnor har en större social kompetens och förmåga att ta hand om sina relationer. Detta benämns ibland som känslomässig makt. Eftersom kvinnor har en större kunskap om känslor och relationer så har de makt, för kunskap leder automatiskt till makt. Detta bygger på en stor okunskap om under vilka omständigheter denna kunskap har utvecklats och vad den används till. Kunskap är inte makt om kunskapen utvecklats för att förhålla sig till någon med makt. Det är män som har den känslomässiga makten; de har social och kulturell makt att sätta kvinnor på piedestal och ge dem värde eller att göra det motsatta.

När jag tar ansvar för en relation med en annan människa känner jag sällan att jag har kontroll över situationen, snarare blir det tvångsmässigt; om jag inte tar ansvar för relationer så kommer ingen göra det, tänker jag mig. Det är liksom min plats att göra det arbetet, att ständigt försöka förstå mig själv och andra människor.

Rent logiskt så borde ju den som har mer kunskap om relationer känna en viss säkerhet i sin förmåga att kunna utveckla relationer med andra och därmed bli mindre utsatt i enskilda relationer, men detta blir sällan resultatet. Den kunskap en utvecklar när en gör detta borde i teorin leda till ett maktmässigt övertag i relationer, men det gör den inte. Kunskapen är inte inriktad på att kontrollera den andre utan på att kontrollera sig själv. En försöker förstå för att tillfredsställa någon annan. I denna kontext är okunskap makt, eller snarare; maktpositionen leder till att en inte behöver utveckla en viss sorts kunskap.

Varje gång jag kommer ut som lesbisk så blir jag också det.

Jag har tänkt på det här med att komma ut en del på sista tiden. När jag ”kom ut” som lesbisk så kände jag mig inte alls säker på att jag verkligen var lesbisk. Jag hade en massa tvivel kring min sexualitet. Mycket av detta bestod av internaliserad homofobi, en misstanke jag riktade mot mig själv om att jag i själva verket inte var lesbisk ”på riktigt”, att min kärlek och mina begär var politiska. Jag var rädd att det skulle uppfattas som, och också vara, ett statement mer än en beskrivning av min sexualitet. Jag tvivlade helt enkelt på min egen autenticitet, min rätt att kalla mig lesbisk. Jag tror att alla ickeheterosexuella någon gång haft liknande tankar, det ingår liksom att en ska tvivla för en blir ju ständigt ifrågasatt.

Varje gång jag kommer ut, varje gång jag kallar mig lesbisk, så blir jag också lesbisk. Jag blir lesbisk eftersom jag hävdar min position som lesbisk. Varje gång jag säger att jag är lesbisk så blir mina tidigare erfarenheter med män mer och mer absurda, och tanken på att jag skulle kunna känna dem igen mer och mer avlägsen.

När jag kommer ut som lesbisk hävdar jag mig som utomstående alla former av heterosexuella begär, att det inte är ett alternativ för mig att ha den typen av relationer med män. Varje gång jag hävdar mig som lesbisk så vänjer jag mig mer vid tanken på att jag aldrig mer kommer att begära en man, ha sex med en man, ha en relation med en man. Just detta, att vänja sig vid tanken, har varit viktigt för mig. Innan kändes det som om jag var på genomresa, men ju längre tiden går och ju fler gånger jag kommer ut desto mer kan jag själv se mig som lesbisk.

För mig har det varit viktigt att kalla mig just lesbisk från starten på grund av detta. Vissa menade på att jag minsann borde kalla mig bisexuell, eftersom jag hade haft relationer med män. Men för mig är min sexualitet mer än vilka jag har kommit att ligga med under mitt liv. Sexualitet handlar också om hur jag vill leva mitt liv, vilka relationer jag vill lägga tid och kraft på, vad jag upplever är bra för mig och vad jag upplever som destruktivt. När jag insåg att jag kan begära kvinnor så ville jag inte ha något mer med det att göra. Jag ville inte hålla dörren öppen. Det var viktigt för mig att markera relationer med män som ett avslutat kapitel.

Givetvis skulle jag kunna öppna dörren igen om jag ville, att kvinnor ska ha relationer med män är ju som bekant något av det viktigaste i det här samhället. Men om det nu skulle ske (gud förbjude) så skulle det inte vara mindre sant att jag nu är lesbisk. Nu är relationer med kvinnor det enda som finns i min värld, precis som jag innan var heterosexuell när relationer med män var det enda som fanns. Jag tänker att min sexualitet inte är en fråga om någon inre kärna av begär, utan beror på en mängd olika faktorer där mina aktiva val är en. Att kalla mig lesbisk är ett val, och det gör också något med mig. Det gör att jag kan prata om mig själv som lesbisk med andra lesbiska, att människor i min omgivning behandlar mig som om jag vore lesbisk, att jag själv betraktar mig som lesbisk. Det ger mig nackdelar när jag utsätts för homofobi, men det gör det också enklare för mig att leva ut mina begär och få stöd i dem av andra lesbiska.

Kyrkiarkat.

Fick en fråga på ask.fm som jag tänkte publicera här också:
Vad tycker du om begreppet Kyriarchy?
Kyriarchy, eller kyrkiarkat som en brukar säga på svenska, är ett begrepp som syftar till att beskriva alla maktordningar tillsammans och hur de samverkar. Jag har främst sett detta begrepp användas av ”humanister” som inte vill prata om specifika maktordningar, men fattat att det används även på andra håll. Nå.
Jag tycker att det kan vara ett okej ord i vissa sammanhang, men har svårt att se att det skulle vara ett begrepp som spelade någon slags framträdande roll i att utveckla teorier om förtrycker. Jag kan förstå varför en säger det om en inte orkar säga ”alla” maktsturkturer så att säga, däremot har jag svårt att se det som en ersättning för att prata om maktstrukturer separat.

Jag tror att det är viktigt att analysera patriarkatet, kapitalismen och rasism separat eftersom det är olika maktstrukturer och hur olika historisk bakgrund. Om en analyserar denna som en enda struktur så blir det ofta ganska rörigt. Även om saker och ting flyter ihop och påverkar varandra så är till exempel kontrollen över kvinnors reproduktiva förmåga en patriarkal företeelse, som förstås bäst utifrån en förståelse av mäns makt och kontroll över kvinnor och kvinnors kroppar.

Sedan samverkar strukturer med varandra vilket också är viktigt att förstå hur det går till, men det gör inte att de flyter ihop till att vara en enda maktstruktur. Jag tror att det är enklare att få klarhet i hur saker samverkar om en har en teoretisk förståelse av strukturer separat innan. Till exempel: insikt om patriarkatets historiska utveckling, från hur det såg ut under feodalismen då produktionen organiserades i familjeenheter och kvinnor var formell egendom till det borgarliga patriarkatat där kvinnor är ”fria” som individer, har också gett mig insikt om hur detta hänger samman med kapitalismens utveckling.

Jag har svårt att de hur ett begrepp som ”kyrkiarkat” skulle ge någon större teoretisk klarhet i frågor om hur världen fungerar. Jag tror att problemet med den här typen av begrepp är att alla försök att beskriva världen blir ett enda stort ”det är komplext”. Givetvis är saker komplexa, och just därför är teoretiska abstraktioner relevanta för att förstå dem.

Den enda väg till framgång som funnits är självkontroll.

Tw: ätstörningar, självskada.

Att läsa andra boken i Det andra könet är ju ett äventyr!!!!!!! Fastande bland annat för denna passage om självskada och äckel:

daksjälvskada
Det är framförallt orden ”som autonomt subjekt piskar, hånar och torterar hon denna ofria kropp, denna kropp som är dömd till underkastelse”s om fastnar i mig, och jag tänker på den självskada jag själv har ägnat mig åt och hur det kändes. Den känsla av makt och frihet som uppstår när en kan kontrollera sin kropp, skada sin kropp, och som ofta är den enda makt en som kvinna kan uppnå. Känslan av eufori när en lyckats underkuva sin hunger eller trotsat kroppens motstånd mot att träna.

Eftersom kvinnors position i samhället avgörs, eller i alla fall antas avgöras, mycket av hur väl våra kroppar passerar som vackra och åtråvärda i patriarkatet, så är det inte konstigt att många kvinnor skadar sig själv genom att underkasta sina kroppar olika former av förbättringsprojekt. Jag tänker mig att det delvis kan förstås som ett sätt att försöka skapa någon slags känsla av kontroll i en situation en upplever att en inte kan kontrollera. Eftersom kvinnor lär sig att världen inte är vår att förändra så vänder vi det inåt.

Jag tänker också att detta mönster förekommit i mina relationer med män. Min kropp och mitt psyke har gjort motstånd mot det förtryck jag blivit utsatt för av dem och jag har reagerat genom att bli hysterisk och deprimerad. Men istället för att lyssna på min kropps vilja till frigörelse har jag försökt underkuva dessa reaktioner intellektuell. Istället för att ta ansvar för och förändra min situation så har jag undertryckt det missnöje jag känt inför den, för att jag har lärt mig att det bästa jag kan hoppas på är att vara en tillräckligt åtråvärd kvinna för att de ska vilja ha mig. Jag har lärt mig att det bästa jag kan göra är att underkasta mig, att tvinga min kropp och mitt psyke att acceptera en situation som hela mitt väsen vänder sig emot.

Ibland har jag haft en känsla av makt när jag lyckats kuva mig framgångsrikt i relationer med män. När jag inte har krävt mer av dem än vad de gett mig, när jag glatt har fogat mig under deras skit. Det har känts som om jag har kontroll över min situation när jag lyckats kuva mig, inte när jag faktiskt har lyckats förändra min omgivning. Den enda väg till framgång som funnits är självkontroll.

I och med mitt feministiska uppvaknande har jag successivt förflyttat mina ansträngningar från att kontrollera mig själv till att försöka förändra min omgivning. Först så försökte jag förändra män jag hade relationer med, men det visade sig vara ganska hopplöst. Nu försöker jag istället att ingå i relationer som jag mår bra av, befinna mig i sammanhang jag mår bra av, göra saker jag mår bra av och rikta min kraft mot politisk förändring snarare än personlig.

Om internkritik.

Som många säkert har märkt så har det varit visst drama kring Lady Dahmer i ”internkritik” de senaste dagarna. Skrev två grejer om det på twitter.

Det första handlar om det här med att ta till sig av kritik när en har en stor plattform:

Angående att ta till sig av kritik: när en har en stor plattform får en en massa skit, det kan vara väldigt svårt att sätta sig in i allt. Rimliga grejer blandas ofta ut med påhopp och trams. En annan aspekt är att det blir farligt att ta diskussioner offentligt eftersom folk ligger på och kollar och tar saker ur sitt sammanhang. Vågar inte skriva svar på kritik offentligt eftersom det kan göra en väldigt utsatt. Det är ofta smartare att ignorera saker ÄVEN om det är rimligt eller något en vill fördjupa sig i. Tycker det är skittråkigt ärligt talat för vill väldigt gärna diskutera och utvecklas, men upplever inte att jag har utrymmet då folk letar snedsteg. Undviker systematiskt att ta diskussioner där jag inte redan är 100 % säker på min hållning.

Jag tycker att det jag beskriver ovan är väldigt tråkigt. Jag upplever att mitt utrymme för att diskutera saker är mycket mindre nu än tidigare. Detta har såklart sin poäng, om en har en stor plattform så har en ett annat ansvar för vad en förmedlar från den. Däremot tycker jag att det är tråkigt när i princip alla offentliga diskussioner en har övervakas, det ger väldigt lite utrymme för diskussion och reflektion.

Den andra handlar om det jag ser som grundproblemet i det hela:

Problemet som jag ser det handlar om att det finns en grupp som anser att hur de identifierar sig ger i princip fri lejd. Detta i kombination med en teoretisk svaghet där allting handlar om känslor, identiteter och tolkningsföreträde skapar ett ohållbart klimat. Detta innebär såklart inte att det inte finns saker en kan vara legitimt upprörd över, eller situationer där en bör backa och lyssna. Jag tycker att det ÄR viktigt att respektera detta, verkligen. Men problemet enligt mig blir när position ersätter argument och analys. Och detta blir ett extra stort problem när det enda som krävs för att anses ha tolkningsföreträde är att en identifierar sig som något och är öppen med det. Tror ärligt talat att en stor del av problemet är att det finns folk som i brist på argument beter sig såhär istället.

Jag vill väl framförallt komma ifrån ett läge där all kritik ses som lika legitim och där det inte finns något annat att göra för den som blir kritiserad än att ”backa” och ”checka sina privilegier”. I mina ögon skapar detta en situation där argument och teori byts ut mot någon slags relativism där allting handlar om människors subjektiva upplevelser och tolkningar av världen. Jag tror också att detta i sin tur leder till de ”drev” vi sett på sista tiden; de kan gå precis hur långt som helst eftersom upplevelsen hos den som anser sig vara utsatt liksom räcker för att berättiga i princip allt.

Jag tänker att den som vill ägna sig åt ”internkritik” måste fundera lite på vad syftet med denna är. Vilka frågor vill en driva, och vilket resultat vill en uppnå? Om en inte har detta klart för sig tror jag att det kan bli väldigt dåligt lätt.

Mäns oförmåga att ta ansvar.

taförsighushållsarbeteJag har läst en del om det här med män och de olika problem de möter när de ska ta en aktiv del i hushållet. Till exempel så kan män uppleva att de inte riktigt blir insläppta av sina kvinnliga partners.

Till exempel; en man jag vet som skilde sig från sin fru och som sedan beklagade sig för att han inte hade fått lika mycket tid med barnen som hon, och därmed inte utvecklat en bra relation till dem. Stackars honom! Hon hade liksom bara tagit alla initiativ i hemmet, och han hade inte kunnat göra något själv. Det var omöjligt för honom att ta ett steg fram själv, hon hade ju inte släppt in honom.

Jag tycker att det är fascinerande hur mäns oförmåga att hantera de mest grundläggande saker liksom tas för given. Det tas för givet att det är svårt för män att till exempel ta plats i hemmet eller utveckla en relation till sina barn. inte för att de är undermåliga eller så, utan för att det står en kvinna i vägen. En ond ond kvinna som vill förvägra dem detta! Som tränger bort dem! Som säger ”nej du får inte träffa dina barn du måste gå till jobbet och låta mig ta det övergripande ansvaret för allt”.

Givetvis kan kvinnor uppvisa ett visst motstånd mot att män tränger in på kvinnligt kodade domäner. Givetvis finns det kvinnor som gärna tar hela föräldraledigheten själv. Men jag har oerhört svårt att tänka mig att det är ett generellt problem att män tvingas till att ge bort sina föräldradagar till mamman och verkligen inte har något att sätta emot. Om de verkligen ville ta ut sin föräldraledighet skulle de ju göra det. Om de ville ta ansvar för hemmet så skulle de ju kunna göra det.

Det är fascinerande hur kvinnor ständigt uppmuntras till att ta för sig i offentligheten, men när det gäller mäns närvaro i hemmet så måste de ständigt coachas. Detta trots att det är dem som har maktövertaget i situationen. Detta trots att män som tar ansvar för hem och barn verkligen brukar bli hyllade för detta. Men icke, de måste bli hållna i handen så fort de ska göra något som några jävla bebisar. Snälla, ni är vuxna män. Ni måste kunna klara av en så enkel sak som att ta lite ansvar i hemmet utan att bli daltade med av era fruar.

Varför heterorelationer är tråkiga och utsugande.

detärnogbarajagsomärkräsenJag tänker ofta på det här att ”ha det bra tillsammans”. Ofta ser jag kvinnor som liksom beklagar sig för att de inte känner sig trygga eller tillfreds i en relation trots att mannen är så himla bra och snäll och förstående. Det kan vara ganska brutalt, kvinnor som har en massa ångest i relationen och lägger över allting på sig själva och ser det som sin uppgift att liksom ”nöja sig” trots att de känner så.

I mina bättre relationer med män har jag liksom gått omkring och känt en ständig känsla av att inte vara riktigt tillfreds. Trots att han kanske är snäll och vi har samma intressen och så så är det något som saknas. En når liksom inte hela vägen fram till varandra. Han inspirerar mig inte, han får mig inte att växa. Det bästa det kan bli är skittråkigt, det kan bli en lugn och stabil relation att bygga en gemensam framtid på. Och det är ju i regel det som är det undermedvetna (eller uttalade) målet med heterorelationer, att en ska organisera ett ”normalt” heteroliv utifrån dem. En ska flytta ihop, skaffa barn tillsammans, tillgodose varandra känslomässigt behov på ett relativt effektivt sätt.

Jag tänker att just detta lugn och stabilitet ligger i samhällets intresse, snarare än att människor verkligen älskar varandra. Det bästa är om människor har det lite sisådär, liksom en gemensam vardag som funkar men kanske inte så mycket mer än så. De behöver inte ha mer än så, det räcker att de har det tråkigt. Varför ska människor ha mer än vad som krävs för att kunna arbeta, konsumera, reproducera sig? Vad har detta samhälle för behov av kärlek och gemenskap?

Jag tänker att heterorelationer delvis måste förstås utifrån detta. Patriarkatet är ju inte bara ett system i sig, utan upprätthåller även kapitalismen genom reproduktionen. Heterorelationen kan alltså förstås som en slags produktionsenhet, en reproduktionsenhet. Inom ramarna för heterorelationer så reproducerar vi varandra och nya människor till en låg kostnad för samhället, eftersom detta även råkar sammanfalla med de normer som råder för ett lyckat och lyckligt liv. Kvinnor gör detta arbete gratis, och således exploateras de av män och i slutänden även av kapitalister.

Och därför så är heterorelationer så förbannat tråkiga och utsugande. Det är liksom inte enskilda mäns fel, det är bara så det ska vara.

Det är antifeministiskt att ta identiteter för givna.

Skrev såhär angående ”könsidentitet”:

Kommer aldrig acceptera en teori som innebär att kvinnor och män ”finns” på något slags grundläggande plan. Kommer aldrig acceptera en teori som antar att en kan ”identifiera” sig som kvinna utanför patriarkatet. Den som anser att könsidentitet är nödvändigt för att se transkvinnor som kvinnor avslöjar mest att de själva tycker att transkvinnor inte är lika mycket kvinnor som andra kvinnor ärligt talat. Kommer aldrig acceptera en teori där folk tvingas legitimiera sig med sin inneboende känsla av kön för att ses som politiskt relevant.

Många människor tycker att det finns något väldigt problematiskt i att inte acceptera idén om en ”könsidentitet” som någonting självklart sant, någonting som finns inom oss och som blir obestridbart eftersom det upplevs.

Att människor har en upplevelse av kön är ju en självklarhet. Detta innebär emellertid inte att denna upplevelse och framförallt det språk en använder för att beskriva den är oproblematiskt. Alla våra identiteten skapas på patriarkatets premisser, och det gäller även marginaliserade sådana. Precis som min identitet som lesbisk bara är relevant i ett patriarkat, där begär antar vara indelade efter binära kön. Jag ”är” inte lesbisk, men lesbisk är ett bra ord för att beskriva min position i detta system. Den position en intar när en har en kropp som kodas som kvinnlig, och har eller vill ha kärleksrelationer med andra personer som har kroppar som kodas som kvinnliga.

Detta innebär såklart inte att kategorin är irrelevant, men det innebär att det inte bara är en fråga om hur en identifierar sig utan ens kropp och vad en gör med den. Patriarkatet bryr sig inte om identiteter, och därför kan dessa aldrig vara nog för att beskriva hur vi står i förhållande till patriarkala strukturer. Vi måste se på fler saker, på hur våra kroppar, könsuttryck och relationer tolkas inom ramarna för detta samhälle. Det är inte min ”identitet” som lesbisk som gör att jag kan utsättas för hatbrott, utan det är att jag kysser min flickvän offentligt.

Jag tycker att det är antifeministiskt att ta identiteter och sexualiteter för givna. Det är ett feministiskt grundantagande att kön är en social konstruktion och inte något givet. Jag har väldigt svårt att se hur en ska kunna undergräva patriarkatet utan att kunna se även sin egen position och identitet med en kritisk blick. Även utifrån en marginalisera position kan en driva mer eller mindre subversiva krav, kan en kritisera patriarkatets grundvalar eller bekräfta dem. Precis som kvinnor kan upprätthålla patriarkala strukturer kan andra marginaliserade grupper också det. Det innebär såklart inte att det är vårat fel att patriarkatet finns, men om vi gör anspråk på att bedriva subversiv politisk kamp måste vi förstå även detta; vår egen position.

När en göra sig begriplig genom att beskriva sin ovilja att pressas in i en viss könsroll som en fråga om en inneboende könad essens, som en identitet, så reproducerar en en diskurs där kön ses som någonting givet. Jag menar att denna diskurs förstärker könsbinären snarare än upplöser den, den upprätthåller ett generellt status quo som accepterar vissa undantag. Hur mycket jag än inser behovet av detta för individerna det berör så vänder jag mig emot det eftersom jag ser hur det pressar in mig ytterligare i identiteten ”kvinna”, en identitet som jag vill upplösa.

Om rädsla för att bli övergiven och samberoende.

Twittrade såhär:

Ett av de patriarkala ideal jag internaliserat mest är nog idén om att jag inte är värd någonting om jag inte kan vara till nytta för någon. Jag kan inte lita på att någon kan älska mig för den jag är. Att känna mig beroende innebär därför fara, jag är övertygad om att jag kommer bli övergiven direkt. Lösningen har blivit att bygga relationer kring samberoende, någonting som är oerhört destruktivt.

Jag finner det oerhört svårt att tro att jag förtjänar kärlek i egenskap av vem jag är. Jag har lärt mig att det enda som kan göra mig värd att älska är att ha någonting konkret att bidra med. Detta har mest tagit sig uttryck i förmåga att kunna hjälpa människor i en jobbig livssituation. Så länge som jag upplever att jag är behövd är jag trygg, men när jag inte längre har denna känsla blir det svårare. Varför skulle någon vilja ha mig om de inte behöver mig?

samberoende

Lösningen på detta har varit att skapa ett samberoende, som i hög grad bygger på skuld. Att påpeka hur mycket en offrat för den andra personen så att den ska känna sig tvungen att upprätthålla relationen. Detta är såklart en väldigt destruktiv grej, som sliter sönder relationer. För när relationen blir en fråga om skuld finns det inget utrymme för genuina kärlekskänslor, och den kärlek och bekräftelse som inte ges av fri vilja är knappt ens värd en tiondel av den som gör det. Men rädslan för att bli övergiven har tagit överhanden.

Jag kommer aldrig att få veta om det i mina tidigare relationer fanns potential att bli älskad på en fri grund. Möjligtvis har det funnits det i en av dem, men vi lyckades aldrig komma förbi det här. Istället blev det ett avkrävande som undergrävde alla möjligheter till ett genuint utbyte.

För att jag ska känna mig trygg måste jag se att min partner känner till och tar hänsyn till denna rädsla. Det är viktigt att jag får vara rädd för att bli lämnad, och att detta artikuleras inom ramarna för relationen. Om detta görs så tänker jag mig att en kan bygga upp tillit långsamt, alltså att bevisa över tid att relationen inte står och faller med att en kan vara til nytta för någon annan. Att en är älskad i sin egen rätt, helt enkelt.

Är det någon som har samma problem som har någon tanke om hur en kan göra?