Politik – Sida 18 – Fanny Åström

Twitter 15/4. Att vägra göra sig begriplig på patriarkatets premisser.

Tänker att det queeraktivism skulle kunna vara är att vägra göra sig begriplig på patriarkatets premisser. Ser idén om könsidentitet som ett sätt att göra sig begriplig på patriarkatets premisser; det ordnar kroppar, identiteter och uttryck. Även om en definierar sig som avvikande mot normen så gör en det med normens språk och föreställningar. Ser det därför som en slags queeraktivism att vägra förklara min läggning i termer av ”identitet” eller att det är ”medfött”. Att förkasta de förklaringsmodeller som patriarkatet försöker tillskriva mig är att vägra göra mig begriplig.

När jag säger ”jag är varken född sån här eller politiskt lesbisk” så påvisar jag hur sexualitet inte är förutsägbart. Att helt enkelt avvisa patriarkatets ständiga försöka att kategorisera in våra kroppar och sexualiteter. Framförallt: att rikta kritiken mot själva kravet på att vara begriplig snarare än att ens förklaringsmodeller ska accepteras av normen. För det är ju det ”kön/sexualitet är flytande” betyder, att vi inte kan kategoriseras in.

Det normen vill ha är inte en förklaring, utan specifikt en förklaring som inte rubbar den heterosexuella matrisen. De vill ha en förklaring som låter: ja majoriteten passar ju in i ert binära heterosexuella system men jag är lite annorlunda. Därför jag hellre ser ett vidgande och i slutänden utplånande av kategorin kvinna än ett införande av fler kategorier.

Att erkännas på patriarkatets premisser är livsnödvändigt, men det är inte ett radikalt krav. Det måste göras en åtskillnad mellan det vi kräver för vår överlevnad och vad som kan lede till strukturell förändring. Som lesbisk har jag ett akut behov av bättre livsvillkor för att kunna leva, som feminist vill jag störta patriarkatet. Målet för mig är att de kampmetoder jag använder för att förbättra min nuvarande situation och för att förändra systemet ska samverka. Eller åtminstone inte stå i aktiv konflikt med varandra.

Jag anser till exempel att gatekeeping, misstänkliggörande av andra som inte varandes lesbiska ”på riktigt” etc är kontraproduktivt. Även om det kan fylla en funktion i form av att personen som säger dessa saker stärker sin position i förhållande till andra. Patriarkatet snappar upp och erkänner de förklaringsmodeller som hotar ordningen minst. Teorier och krav blir inte automatiskt subversiva för att de uttrycks från en marginaliserad position.

Det enda ansvarsfulla vi kan göra är att störta patriarkatet.

Det är så intressant att precis när en börjar ta ansvar för att förbättra sin situation som kvinna i patriarkatet genom att analysera sin situation, sprida kunskap till andra och undvika relationer med män så börjar män gorma om att en minsann ska ta eget ansvar och inte skylla allting på män. Nå, jag tar ju eget ansvar. Jag noterar att det inte finns något att hämta i relationer med män och söker mig således till andra. Detta om något är ju ansvarsfullt. Jag ”skyller” heller inte på män, jag bara konstaterar att jag lever i ett samhälle där de har social och ekonomisk makt vilket leder till en mängd konsekvenser. Detta är liksom inte mäns fel, och jag hyser heller inga illusioner om att män kommer lösa det åt mig. Det är ju bland annat därför som jag inte vill ha relationer med män, just för att de inte kommer att ta ansvar för situationen.

Det män menar när de säger att en ska ta eget ansvar är såklart inte att en faktiskt ska förändra sin situation utan såklart att en ska ta på sig skulden för den. Det vill säga att en ska tycka att allting är ens eget fel och definitivt inte kan härledas till hur någon man agerat eller någon slags samhällelig struktur. De vill att en ska säga ”ja det blev lite dåligt i mina relationer och det är för att jag är en så jävla usel och hysterisk person, jag ska se till att anpassa mig bättre efter min tilldelade roll som kvinna nästa gång”. egetansvar

Många verkar anse att ansvar är liktydigt med att anpassa sig efter rådande idéer om hur en ska vara för att vara en lyckad individ. Till exempel; om en ogillar eller är rädd för män ska en gå i terapi för att lära sig att tycka om män och kunna ha bra relationer med dem. Aldrig är det männen som ska ta ansvar för allt de gjort för att få folk att vara rädda för dem. Det är alltid upp till kvinnor att anpassa sig så att vi ska kunna leva nöjda i förtrycket.

Jag tycker tvärtom att feministisk teori och aktivism är något av det mest ansvarsfulla en kan ägna sig åt som kvinna. Vi tar ansvar när vi organiserar våra liv på ett sätt så att vi mår bra inom ramarna för vad som är möjligt i samhället vi lever i. Vi tar ansvar när vi prata om vår situation och utvecklar strategier tillsammans. Vi tar ansvar när vi formar politiska teorier och kämpar mot vårt förtryck tillsammans. Vi tar ansvar när vi organiserar oss och söker kollektiva lösningar på våra gemensamma problem, istället för att kräla i skuld, skam och bara ta till garanterat ineffektiva metoder som till exempel att foga oss under pissiga relationer.

Det enda ansvarsfulla vi kan göra i vår situation är att störta patriarkatet. Alla försökt till anpassning är ansvarslösa, eftersom det bara kommer leda till ännu mer olycka för oss själva och våra medsystrar.

Relationer med män och social isolering.

Den här känslan av att ha förnedrat sig så mycket i en relation att det liksom inte spelar någon roll om en fortsätter. Känslan av att en ändå inte har någon som helst värdighet kvar, så en kan lika gärna fortsätta kräla i förtrycket. Känslan av att det inte finns något annat sätt att leva än just det. Att en värdigare existens är omöjlig.

I många relationer har jag känt att det som tagit ifrån mig liksom har varit min förmåga till att lämna en destruktiv situation. Jag har tagits ifrån tilltron till mig själv och min egen förmåga att skapa mig en bättre tillvaro på egen hand. Mest klarskuret har detta nog varit en en relation där jag ständigt blev tillsagd att jag saknade social kompetens, vilket gjorde att jag trodde att jag var beroende av att honom för att ha ett socialt liv. Jag mådde dåligt och isolerade mig med honom vilket såklart stärkte denna känsla av utsatthet. Eftersom jag trodde att jag var socialt inkompetent blev jag också det; osäkerhet och spändhet tenderar tyvärr att göra människor mindre charmanta.

Många relationer med män kräver väldigt mycket känslomässig energi vilket också tenderar att har negativ inverkan på ens sociala liv. Om en har en relation som kräver mycket energi kan en kanske inte träffa andra så mycket, och när en gör det är en upptagen med att älta sin relation.

När jag ser tillbaks på denna tid i mitt liv kan jag verkligen förstå att jag förlorade vänner, jag var verkligen inte rolig att ha att göra med. Mitt huvud var fullt av honom, det måste ha varit oerhört störande för mina vänner att jag inte själv insåg hur destruktivt det var och lämnade relationen utan bara fortsatte kräla. Och detta gjorde mig såklart ännu mer utsatt, eftersom det urholkade möjligheterna till givande relationer med mina vänner. Det gjorde det ännu svårare att se hur jag kunde ha en givande tillvaro utan honom. Han blev allt.

Kvinnor som hatar män och män som hatar kvinnor.

Det är så intressant det där, vad som kallas manshat och inte. Att välja bort relationer med män är tydligen manshat. Jag har så svårt att se hur det är hat att konstatera att utfallet av något i nio fall av tio har varit att en blivit skadad på olika sätt, och därmed välja bort det. Andra skulle ju kalla det vanligt sunt förnuft.

”Tänk om män skull säga samma om kvinnor”. Tja, det gör dem ju. Eller i alla fall lever de så; män har för det mesta bara manliga vänner eller prioriterar i alla fall dessa mycket högre än de kvinnliga. Tyvärr är de inte helt konsekventa i sitt avståndstagande utan envisas med att ligga med kvinnor och skaffa diverse flickvänner som de suger ut emotionellt. Det hade ju varit trevligt om de hade kunnat lämna oss ifred, men det gör de inte för det är inte så patriarkatet fungerar. Patriarkatet kretsar kring heterosexuella relationer. Kring att män ska kunna suga ut kvinnor.

Män lever ju i regel ut sitt kvinnohat i relationer med kvinnor. Det är faktiska kvinnor som får stå ut med kvinnohatande mäns nedvärderande kommentarer, mäns sexuella våld, mäns misshandel och så vidare. Tänk om dessa män som hatar kvinnor så djupt att de är kapabla att mörda en kunde ta och undvika relationer med kvinnor? Vad mycket bättre världen hade varit ändå. Det är så konstigt hur de konstant ingår i relationer med människor de hatar.

Kvinnor som hatar män däremot brukar ju försöka undvika män i den mån det går. Ibland är det omöjligt, vilket har att göra med att män har ekonomisk och social makt över kvinnor som de använder för att tvinga in kvinnor i relationer med dem.

Paradoxalt nog brukar män som hatar kvinnor vara de som är mest angelägna om att ha relationer med dem eller i alla fall få kontakt med dem på olika sätt. Kvinnohatande män har ju till och med skrivit manualer i hur en bäst får kontakt med en kvinna genom att förnedra henne.

Så nä, jag hade nog inte brytt mig så jävla mycket om att män hatade kvinnor om det inte var för att de konstant var tvungna att söka upp en med sitt förakt.

Kanske skulle dessa Vettiga Feminister som tycker det är så jävla gött med män fundera lite på vad det får för konsekvenser för deras feminism.

När kvinnor säger att de minsann tycker om män fast de är feminister undrar en vad syftet är. Det är en sån där grej en hör ganska ofta. Kvinnor som pratar om att de är feminister men som i nästa andetag känner sig tvungna att påpeka att detta minsann inte hindrar dem från att ha manliga vänner eller pojkvänner. Kanske tycker de rentav att det är skönt! De kanske är ”en av grabbarna” eller något. Och de är ju trots allt heterosexuell, inte mycket att göra åt.

Jag tänker att själv kärnan i patriarkatet just är det att män ska ha rätt till kvinnor och tillgång till kvinnor. Män har ingenting emot feminism så länge de fortfarande har tillgång till kvinnor, så länge det handlar om att uppnå ~*jämställdhet*~ inom ramarna för heteromonogama relationer. Däremot om kvinnor börjar vända sig från män och mot andra kvinnor så blir det mindre roligt för dem.

Därför försöker feminister skaffa sig legitimitet i patriarkatet genom att säga att de faktiskt visst kommer att vara tillgängliga för män även i ett mer jämställt samhälle. ”Oroa er inte, vi kommer vilja ligga med er, skaffa familj med er, bekräfta er och göra känslomässigt arbete åt er ändå”, lugnar feministen alla män som är oroliga för att feminism kommer utgöra ett hot för deras rätt till kvinnor.

Jag önskar att feminister som sa den här typen av saker insåg vad de sysslade med och slutade. Det är så osympatiskt. Dels legitimerar en sig på patriarkatets villkor, men förutom det så kastar en lesbiska kvinnor under bussen. För det är ju lesbiska kvinnor en tar avstånd från när en intygar att en faktiskt tycker om män trots allt. Det är ju lesbiska kvinnor som är den Vettiga (manstillvända) Feministens ständiga motpol. Den lesbiska kvinnan som faktiskt inte är så jävla intresserad av att leva i ett jämställt samhälle för att kunna ha bättre relationer med män eller för att det faktiskt är synd om män också.

Det är tröttsamt att alltid målas upp som någon slags extrem även av ens medsystrar. När ens livsval och relationer alltid konstrueras som det där extrema, avvikande och konstiga blir en lite less. Kanske skulle dessa Vettiga Feminister som tycker det är så jävla gött med män fundera lite på varför de känner så och vad det får för konsekvenser för deras feminism.

Kvinnor som gör motstånd straffas.

Det här med att som kvinna göra motstånd mot våld en drabbas av är svårt.

Kvinnor ställs ofta under kravet att vara en bättre person när de utsätts för patriarkalt förtryck. De ska inte vara sådär dumma som mannen, utan de ska minsann vara moraliskt oantastliga trots att de är försatta i en situation som utgör en risk för deras säkerhet.

Ibland talar en om ”det ideala offret”, vilket innebär ett offer som har lätt att få samhällets stöd och hjälp. Ett idealt offer är en person som inte kan sägas ha någon slags skuld eller medverkan i det inträffade. Typ en kvinna som blir utsatt för en överfallsvåldtäkt av en främling mitt på dagen på någon synnerligen oskyldig plats, kanske i joggingspåret, är ett idealt offer. Få skulle kunna hävda att hon var medverkande i det som skedde. En kvinna som är i en relation med sin förövare har redan passerat gränsen för att vara ett idealt offer, fokus kommer hamna på relationen; varför ingick hon i den? Varför stannade hon i den? Var det kanske så att hon inte var så enkel att leva med? Mannen kanske slog av frustration? Kanske är hon rentav medskyldig till våldet hon utsattes för!

Om kvinnan gör motstånd, speciellt om det är fysiskt, så riskerar hon att ses som medverkande till det som inträffat. Det blir då en fråga om ett ”bråk” istället för att handla om att en part har utsatt en annan för våld, och att den andra har försvarat sig. Offret granskas hårt och minsta lilla tecken på att hon själv kan hållas ansvarig för sin position kommer lyftas upp och hållas emot henne.

Samtidigt ska en göra motstånd, för annars får en skylla sig själv. Detta motstånd ska dock alltid ske på mannens premisser. Kanske ska en be snällt att han inte ska vara elak och slå en. En ska inte faktiskt agera för att skydda sig själv, utan en ska vädja till mannen, underordna sig ännu lite till. Och detta är såklart precis vad han som slår är ute efter, att etablera sin makt, att kvinnan underordnar sig honom. För även om han slutar slå henne så är målet uppnått, maktobalansen är etablerad ännu en gång och kvinnan har underordnats ytterligare. Han har etablerat att om han inte få sin vilja igenom kan han skada henne fysiskt.

Kvinnor förväntas dels göra motstånd mot förtrycket vi drabbas av, men när vi gör det så misstänkliggörs vi.

En feministisk utopi som förutsätter män är en dålig feministisk utopi.

Jag får ofta frågor som berör mäns personliga egenskaper, deras brist på moral eller deras svinighet och vad som skulle kunna vara ursprunget till eller lösningen på detta. Mycket kan såklart sägas om hur män är och inte är, och detta är också en relevant del av feministisk samhällsanalys, men jag har väldigt svårt för när en förväntas se något slags egenvärde i att män som sådana ska bli bättre personer. För mig spelar det väldigt liten roll om män är bra personer eller inte. I den mån det gör det så är det om jag har personliga relationer med män, och då är det inte nödvändigtvis en feministisk fråga.

Att få kvinnor att tro att de är beroende av att enskilda män ska inse saker eller jobba för att bete sig på vissa sätt är passiviserande. Att män är dumma i huvudet eller oförmögna till känslomässigt arbete skulle inte vara ett problem för någon annan än männen själva i ett postpatriarkalt samhälle. Däremot är det ett problem att män inom ramarna för patriarkatet har social och ekonomisk makt som ger dem utrymme att bete sig illa mot kvinnor, utnyttja kvinnor på olika sätt och så vidare. I ett samhälle där män inte hade den här makten hade problemen som mäns vidriga beteende utgör varit marginella, även om män hade fortsatt vara dåliga människor i samma utsträckning som idag.

Det sägs ofta att i det postpatriarkala samhället så skulle män kunna bli bättre människor och även lyckligare. Detta må vara sant, men faktum är att det för den feministiska strävan är ganska irrelevant. Vad spelar det för roll hur män mår? Det feminismen försöker lösa är ju problemet det utgör för kvinnor att män har makt över oss.

Problemet med dessa utsagor är alltså inte att de är felaktiga i någon enkel mening, utan att de återigen sätter fokus på män och mäns plats i det feministiska projektet. Även om en också säger något om att det ändå måste vara kvinnor som driver kampen framåt eller liknande så är denna utsaga manstillvänd eftersom den försöker berättiga feminism med att män ska tjäna på den eller ha en plats i den.

En feministisk utopi som förutsätter män är en dålig feministisk utopi. Män ska inte vara intressanta för oss som något annat än som hinder som ska övervinnas. Om de sedan visar sig vara värdiga individer i ett postpatriarkalt samhälle så är väl det toppen, men det kan inte vara det som är utgångspunkten i feministisk kamp att de ska bli det. Så länge det är utgångspunkten kommer vi nämligen vara beroende av att på ett eller annat sätt samarbeta med dessa individer som har bristande intresse för feminism, eftersom de ju faktiskt tjänar på könsmaktsordningen och i många fall tycker att den är ganska bekväm.

Kvinnor som tror att deras frigörelse är beroende av män har internaliserat patriarkatets bild av sig själva som svaga och beroende. Eftersom de lärt sig att deras situation beror på deras personliga relationer med män så tänker de sig också att deras frigörelse gör det, för de har inte lärt sig att se sina egna förmågor och ta ansvar för sitt eget öde. Jag tror att en viktigt del i feministisk kamp är att se och odla just detta oberoende. Att lära sig att se kvinnor som självtillräckliga, utan män.

Svar på frågor.

Svar på några frågor!

Frågor angående barnfödarstrejk utifrån vad du tidigare skrivit om det politiska beslutet att inte skaffa barn:
Hur ser du på barnafödande inom lesbiska relationer? Tror du att de negativa konsekvenserna (med avseende på patriarkatets effekter för barnfödande personer) minskar om två icke-män skaffar barn tillsammans, eller blir de politiska konsekvenserna samma?

Jag anser inte att det på samma sätt upprätthåller patriarkatet och jag tror inte att det leder till samma ojämlikhet som inom en heterorelation, men jag tror fortfarande att förutsättningarna för att vara en rimlig förälder i detta samhälle är väldigt begränsade. Jag tror att det är väldigt lätt att hamna i traditionella roller även som lesbiskt par som skaffar barn tillsammans, och problemet med att en blir ekonomiskt och juridiskt bunden kvarstår ju. Sedan tror jag absolut att det är ett föredra, men det är ingenting jag skulle utsätta mig för.

Det eventuella barn som ett lesbiskt par skulle ha är fortfarande ett barn inom ramarna för patriarkatet, och detta barn kommer också att ”bidra” till samhället genom att växa upp till en arbetande individ. Samhället bryr sig inte så mycket om huruvida ett barn har lesbiska föräldrar eller inte, det kommer ändå att ingå i systemet. Jag tror att om kvinnor inte reproducerar på de villkor som råder idag så kommer förändringar helt enkelt vara tvungna att äga rum.

För föräldrarna och barnet kan det dock vara bättre att vara i lesbisk relation, eftersom en då slipper fäders våld och förtryck mot både kvinna och barn.

Hur tänker du om genus, alltså kön är social konstruktion? Jag har funderat en massor på detta. Jag identifierar mig som ingen kön. Jag är ”tekniskt” en kvinna, men jag förknippar inga speciella mönster eller känslor till mitt kön. Jag ser kvinnliga saker som falska konstruktioner. Jag dömer inte ut transpersoner som identifierar sig med ett kön, jag vill bara förstå. Det man hör är nog är att vissa transpersoner säger att; jag visste att jag var t ex en tjej när jag var fem och ville sminka mig. Min egna upplevelse som femårig är könlöst och jag förknippar inte smink och kläder som min vilja att vara en kvinna. Jag undrar hur du tänker lite omkring detta? Eller om någon som faktiskt är trans kan svara. Hur identifierar man sig själv? Alltså inte samhället uppfattning.

Jag tror över huvud taget inte på konceptet ”könsidentitet”, och ser trans som en fråga om att vara obekväm i sin kropp och vilja ändra den, alltså transitionera. Att vara trans är inte en identitet utan en politisk position, precis som att vara kvinna eller man. En person som transitionerar är trans, för den har en transkropp. Det är lika mycket en fråga om hur samhället tolkar och bemöter kroppar som till exempel könsdiskriminering är. Transpersoner utsätts för förtryck för att deras kroppar inte passar in i könsbinären, och detta hotar patriarkatet.

Jag tänker att i detta samhälle som är strukturerat kring binära kön så har alla människor ett krav på sig att leva upp till ”sitt” kön för att bli bekräftade som fullständiga människor, vilket vi går utifrån olika positioner. Detta gäller såväl cis- som transpersoner. Jag tänker mig att många transpersoner känner sig tvungna att lyfta fram den typen av erfarenheter för att legitimera sig själva och göra sig begripliga i patriarkatet. En måste helt enkelt förklara sig på patriarkatets premisser. Idén om ”könsidenitet” tänker jag är ett sätt att göra detta; så länge en bevarar idén om att det finns binära kön så kan patriarkatet ”acceptera” avvikelser från den patriarkala normen.

Jag tror absolut att människor, såväl cis- som transpersoner, upplever könsidenitet som någonting reellt. Det betyder inte att det faktiskt är det. Vi tolkar ju våra upplevelser inom ramarna för patriarkatet, med patriarkalt språk. Jag tror att i ett postpatriarkalt samhälle hade vi säkert haft vissa upplevelser som vi idag kallar könsidentitet, men benämnt det på ett annat sätt.

Hur ser du på att Taylor Swift blir kritiserad för att sjunga om hennes ex medans killar som Ed Sheeran och Bruno Mars blir hyllade ?

Jag har ingen koll på detaljer i fallet, men jag tror att det generellt finns ett tabu för kvinnor att avslöja mäns privatliv som inte fungerar åt motsatt håll. Män får gärna tala om sina relationer med kvinnor, men kvinnor får inte tala om sina relationer med män.

Vilka politiska frågor förutom feminism brinner du för?

Egendomsfrågan. Det vill säga kampen för ett samhälle där privategendomen avskaffas och vi äger produktionsmedlen tillsammans. Extremt taggad på detta!

Apropå det här med relationer med män, anser du att det går att ”bara vara vänner” med män? Jag har försökt många gånger men för det mesta slutar det med att de gör romantiska närmanden och när jag inte vill så är vår vänskap inte så intressant längre. Och i de fall när det har funkat någorlunda att vara vänner ändå så har jag måstat ge en förklaring typ ”nej, jag är lesbisk” eller ”det finns en annan” eller liknande och mannen i fråga har inte bara kunnat acceptera ett nej med enbart grunden att jag inte vill.
Dock känns det synd att det inte ska gå vara vän med män, jag upplever att jag ändå kan få ut något av relationen innan det blir fråga om romantiska närmanden, och att jag kan uppnå ungefär (inte riktigt men någorlunda) samma vänskap som med kvinnor.
Vad tänker du om konceptet vän med män?

Det kanske går att vara ”bara vänner” med män utan att de gör romantiska närmanden, men ett problem med detta är att även vänskapsrelationer med män är exploaterande. Jag har haft manliga vänner som inte gjort romantiska närmanden, men det har i slutänden varit ganska ovärt ändå. Jag tänker att relationer med män, vänskap eller kärlek, är exploaterande och att en som kvinna gör bäst i att undvika sådana i den utsträckning det går. I bästa fall är det skittråkigt och det är ju inte heller så jävla fett.

Känner igen mig mycket i det du skriver om heterorelationer – den ojämna maktbalansen, det emotionella beroendet, att ansvara för det känslomässiga arbetet i relationen och så vidare. Jag känner mig tvingad att alltid vara vaksam och liksom ”på tårna”, redo för att gå till attack, i mina relationer med män (jag är en kvinna), och känner mig också ofta utnyttjad och förminskad i varierande grad. Men funderar på mycket på hur en identifierar ett faktiskt patriarkalt förtryck i en relation, var gränserna går och så vidare. Vad är beteende som ligger på en individnivå, och vad är del av en större patriarkal struktur? Är väldigt osäker på mina gränser när det kommer till män i relationer. Är liksom många beteenden jag skulle tycka var okej från vänner, men som jag reagerar på när det kommer från en man jag har någon typ av ”kärleksrelation” med. Jag vill ändå (än så länge) ha relationer med män, men det känns – precis som du ju säger – som en omöjlighet att inte känna som förtryckt i en heterorelation. Har du några ytterligare tankar på hur en identifierar ett eventuellt emotionellt förtryck som inte är så tydligt?

Det som har varit mest till hjälp för mig i detta är nog Holmbergs Det kallas kärlek, där hon tar upp en massa olika aspekter av detta. Att ta sig själv och sina egna känslor på allvar är viktigt, ofta märker en när en blivit sårad eller kränkt men inser inte vad det handlar om. Ofta tror jag att en märker mer än vad en vill erkänna, helt enkelt.

Om ansvar och att ”slappna av”.

Funderar på det här med att ta ansvar och vad det innebär.

Ansvar är inte bara någonting en tar på sig utan det kan vara något en tilldelas. I samhället tilldelas kvinnor ansvar för hem och relationer, det är ingenting vi kan välja bort. Vi kan välja att inte ta det ansvar vi blivit tilldelade, alltså att inte göra vad som förväntas av oss, men det sker i så fall på bekostnad av social bestraffning. Vi kan dock aldrig avsäga oss det ansvar vi blivit tilldelade, det vill säga sätta oss i en situation där dessa krav inte ställs på oss.

Män kan visserligen självmant ta på sig en del av det ansvar som brukar tillskrivas kvinnor, men fortfarande är det primärt är kvinnan som får lida om det blir fel. Det är kvinnan som kommer bli skuldbelagd om saker och ting inte funkar som de ska, det är kvinnan som kommer att få en massa förebråelser och frågor. Mannen kommer hur mycket ansvar han än tar inte att utsättas för denna förväntan. Alla hans prestationer kommer ses i ljuset av att han är man och att det är fint av honom att göra saker som egentligen inte förväntas av honom. Motsatt kommer kvinnan alltid att ifrågasättas för det hon inte gör, eftersom hon förväntas göra allt.

Kvinnor får höra att de ska ”slappna av”, men hur ska en kunna slappna av om en vet att det som går fel i slutänden kommer att vara ens eget fel? Klart det är enkelt för män att slappna av när ansvaret i slutänden inte är deras.

När kvinnor blir tillsagda att slappna av av män blir vi utsatta för dubbelbestraffning. Först blir vi tvingade att ta huvudansvaret, sedan ska vi på något magiskt vis trots detta vara sköna och avslappnade att ha att göra med. Det är ju orimligt. Klart som fan en blir lite spänd om en alltid får skulden för allt som går fel.

Att lita på män.

Jag tänker på det här med tillit i relationer och hur det ofta förväntas och avkrävs av kvinnor att de ska lita på män.

Kvinnor är nervösa och hysteriska. De misstänker män för det ena och det andra utan att det finns några skäl. Det är i alla fall en bild som ofta målas upp. Kvinnor ska följaktligen ”lära sig” att lita på män, snarare än att män ska visa att de är värda att lita på. Kvinnor ska gång på gång lita på att män kommer behandla dem med respekt trots att motsatsen har bevisats för dem flera gånger, trots att de blivit svikna av män tusen gånger innan ska de ändå alltid lita på en ny man. För annars är en cynisk och kallhjärtad, och det får en under inga omständigheter vara som kvinna. Som kvinna ska en kvittrande naivt ge sig in i nya relationer med män, öppna upp sig och ge dem makt och kontroll över dem och liksom bara hoppas på att de klarar av att förvalta detta.

Kvinnor som är misstänksamma mot män straffas ofta för detta. Till exempel kvinnor som uttrycker att de inte vill inleda relationer med män eftersom de blivit svikna blir tillsagda att de ändå ska försöka för att alla män inte är sådana.

Jag tänker att tillit är någonting som måste byggas upp med stor försiktighet. Det kan inte bara trollas fram från ingenstans. Att tvingas lita på någon utan att det är underbyggt är att kasta sig in i något utan kontroll, och det kan sluta väldigt illa. Det handlar om att ge av sig själv utan att veta om det en ger kommer att förvaltas väl. I relationer med män måste kvinnor ofta ge väldigt mycket och helt enkelt hoppas på det bästa, på att mannen förvaltar det på ett bra sätt, snarare än att ha ett ömsesidigt utbyte.

En grundläggande mekanism i hur män binder kvinnor till sig är just att kvinnor avkrävs tillit utan att mannen faktiskt behöver bevisa att det finns grund för den. Eftersom män sällan kan leverera det de utger sig för att kunna leverera, både på ett individuellt och kulturellt plan, så måste de helt enkelt bygga relationer kring lögner. Den som får betala för dessa lögner är kvinnor, som tvingas in i att lita på någon som gång på gång sviker dem. Det är oerhört slitande för en person att gång på gång bli sviken av någon en har litat på, och att sedan tvingas lita på personen igen för att relationen ska kunna bibehållas.

Nu när jag försöker bygga relationer så är det här en av de främsta grejerna jag tänker på, att varken avkräva någon annan tillit och att inte heller bli avkrävd tillit. Att respektera att det kan vara svårt för folk att känna sig trygg med andra människor, kanske för att de blivit svikna och utnyttjade innan. Och det fungerar eftersom en faktiskt har någonting att leverera, då kan en visa att en är värd att lita på.

Istället för att säga ”lita på mig” så kan en säga ”jag ska göra mitt bästa för att visa att jag är värd att lita på”, och sen ser en helt enkelt till att göra det. För relationer ska inte framförallt bygga på löften om framtiden utan vad en faktiskt gör. Relationer ska inte bygga på att en part måste kasta sig ut och lita blint på någon som kanske kommer att svika.